"Akta så inte näcken ta dig"

För att få en riktig bild av människors liv och arbete förr må man ta hänsyn till vidskepelsen. Det var en del av den kunskapsmassa som fyllde deras medvetande och som följde dem i deras vardag, i arbeten som kunde vara både ensamma, tunga och farliga. Mycket stod på spel och det oförklarliga kunde hända. I tron på en övernaturlig värld, som befolkades av väsen med kraft och makt att ingripa i deras liv, kunde man få förklaring till det som inte gick att fånga med förnuftet.

Folktrons väsen kunde användas för att skrämma, fostra och moralisera, men samtidigt var det också något som ingav människor en känsla av trygghet, en nära samhörighet med naturen och dess dunkla krafter. Tomten, skogsrået och näcken bara fanns där, det visste man säkert, och i sällsynta fall kunde någon få se dem och kunde sedan vittna om det. På så sätt växte ytterligare stoff till det litterära godset fram, berättandet fyllde deras behov av spänning och underhållning.

Ellen Lagergren, 1882-1966, prästdotter från Regna i Östergötland, kom till Uttersberg i Västmanland i slutet av 1920-talet och bodde där av och till i ett tjugotal år. Hon kom från en mycket musikalisk familj och hade några somrar spelat och sjungit på Skansen i Stockholm och även rest omkring i landet med föreläsningar om folkmusik. Till Uttersberg lockades hon av att det där fanns bygdespelmän av den gamla stammen och en rik flora av folkligt berättande.

Hon tog som sin uppgift att teckna ned sägner, visor och spelmanslåtar för Landsmålsarkivet, nuvarande Språk- och folkminnesarkivet i Uppsala. Från sitt hem i Uttersberg gjorde hon också många och vida uppteckningsresor i Bergslagen och även till andra delar av landet. Ellen Lagergren är den som har gjort mest för att bevara gamla folktraditioner i vårt län. Bara från skinnskattebergstrakten finns nära 1 000 uppteckningar. Ur hennes rikhaltiga material väljer vi några sägner om de starka och farliga väsen som hade sitt tillhåll i vattnet.

Sjöråa narrar mä säj drängen från Svansbo

Dä va en dräng som tjäna i Svansbo. Gustaf hette han. Han å nåra pojkar te ́, hade vart te Bysala å skulle åka skrisko hem på kvällen. Då fick de se den där fina frökna gå före dom på isen mä e lykta i näven. Å Gustaf, som va lite glalätt å säj, sa: ”Nu ska ja åka efatt na.” Å hur fort han åkte, så kom han inte efatt na! Å de andra pojka, de ropa ätter ́n för de förstod då, att dä va ́sjöråa, män dä va som han inte ville höra på dom, utan bara åkte, han. Å ve Svansbo åmynning försvann bå ho å han. Ho hade lockat honom mä säj ner i strömdraget, å han vart kvar där. Dan ätter fick de opp ́en. Dom annra, dom akta säj de, så dom fick ho inte, sjöråa.”

Meddelare K. F. K. , f. 1848, Uppt. 1932

”Dä va sjöråa han såg.”

Dä va ve Fantebosjön. Dä va Erik Daniel å han var hemma i Övre Hammarn här. Han va på sjön å fiska, å då kom dä ett så fint fruntimmer som i en virvel å gick om hans öka å slog ner ve sia om bakänn å ner i djupet så vattne koka opp å stråla. Å ho va mycke präktigt rustad å så grann att han allri sett maken. ...Å antingen va dä ett sjörå eller ett troll från Finnfallsberget, för tockna fanns dä förr se.

Medd. Hedvig Jävert, f. Stockhaus vid Ferna bruk. Uppt. 1933 i Gårdshammar

Spel-Anders, (Dal-Anders f. 1833) lärde säj spela av näcken här i Karmansbo. Ja, strömkarln ska ha sitt tehåll här nera ve Holmen i Hjulbäcken ve kvarnarna. Anders gick dit tre torsdagskvällar å ra å har såtta där å spela för strömkarln. Tredje natta han satt där nera, ja han tala om et själv, då han vart lite full, kom dä fram en liten gubbe mä en fiol under unner armen å han spela så vackert. Å Anders skulle spela ihop män, å dom spela så fina låtar, men Anders nämnde aldri va han fick ge för den lärdomen. Sen kunna Anders spela antingen han hade stråke eller ej.

Medd. Av J. Karlsson, f. 1853 (i Altorpet) i Hed sn. Nu bosatt i Karmansbo. Uppt. där 1934.

Strömkarlen i Hedströmmen

”Min far tala många gånger om, att då de frakta järn på båten, som då gick från Skinnsbergs bruk te Uttersbergs bruk, så såg de strömkarlen å han kunna stiga opp ur vattne å sätta säj på båtkanten å fara mä båten ett stycke å rätt som dä va så såg dom i vattne hur han tumla om där å min far å de andra mä såg en flera gånger, så dä ä riktigt sant.”

Meddelare f.d. bonden Johan Jansson f. 1866 i Grisnäs, Skinnskattebergs sn. Uppt. där 1932

Ve ́ Nyhammars smeja, i He socken, ä en brant backe ner te ́ Heströmmen. Där nere i strömmen hade näcken sitt tehåll. En hörde en spela om lördaskvällane se ́n allt smide för vecka va slut.

Uppt. å Heds ålderdomshem efter Hammarström, född 1842, f.d. smed vid Nyhammar i Heds sn, den 29 januari 1932

Sjöråa i Stora Vättern.

Jag å Backström, en gammal gubbe där ve Skinnsbergs bruk, va uta en kväll å fiska på Stora Vättern. Backström dä va en som hade mä trolla å göra för han kunne lite å varje, å vi fick mycke fisk. – ”Ser du na”, sa Backström å peka utåt sjön. – ”Ja visst gör ja dä”, sa ja. – ”Nu ska du se att vi får mycke på långreva”, sa han ”för i da ä ho mild mot oss”. Å ho satt där uta mitt i sjön, som en vaxbild, å ho gunga fram å tebaka, å eblann va ho längre bort, å eblann va ho närmre oss, å ho hade ett stort vitt flor över säj, å ho såg så in i hälvete bra ut, så ja måste se på ́na i ett, män ho vände inte på säj eller visa att ho hade liv. Å då vi leta reva fick vi fisk på vareviga krok. Män gubben Backström dä va en rikti trollfiskare, å han sto väl hos sjöråa, för han fick fisk jämt.

Meddelare Zetterlund. Uppt. 1932 i Bysala