Johannisdals hälsobrunn - Del 4

Brunnsrörelsens sista tid

I början av året 1930 sålde fru Amelie Berglunds konkursbofastigheten Johannisdal, inklusive brunns- och badrörelse, byggnader och inventarier för 76 000 kronor ⁴⁶ till grosshandlaren, byggnadsföretagaren och direktören Clas Groschinsky, som hade kamreraren Abel Carlsson som någon sorts kompanjon, båda bodde i Stockholm. Bakom köpet påstås ha legat en viss spekulation. ⁴⁷

Varför inte i likhet med Ramlösa och Porla sälja det starkt radioaktiva vattnet från Johannisdal som bordsvatten? Men då igångsättningskostnaderna för ett sådant projekt skulle uppgå till närmare miljonen kronor, och då dessutom marknadsläget blev krisdrabbat, så kunde aldrig Johannisdalsvatten på flaska förverkligas. En mindre trovärdig orsak, enligt kamrer Abel Carlsson, var att Johannisdalsvattnets starka radioaktivitet sprängde bottnen ur glasflaskorna. ⁴⁷

De nya ägarna slopade det tidigare två-termmssystemet för badsäsongen juni-aug. Gästerna fick komma och resa som det bäst passade dem. Samtliga lokaliteter renoverades mer eller mindre och elektriskt ljus var indraget överallt då badsäsongen 1932 gjorde sitt inträde. Det ekonomiska utbytet hamnade emellertid obönhörligt på minussidans utförsplan.

Direktör Groschinsky övertog helt Johannisdal, därför att förlusterna kunde utnyttjas i hans deklarationer. Kamrer Abel Carlsson skötte däremot brunnsrörelsens administration. I och med badsäsongens slut 1939 stängdes Johannisdal för alltid. En kulturepok gick i graven, djupt sörjd och saknad. Direktören Groschinsky gjorde många men fåfänga försök att avyttra Johannisdal till privatpersoner och organisationer. Anläggningens lämplighet som semesterhem var många införstådda med. När Svenska Metallindustriarbetareförbundet visade intresse, ⁴⁸ ja då infann sig förhoppningen om fortbestånd om än i annan form. Men någon affär kom aldrig till stånd. I maj 1942 såldes därför inventarierna på auktion. ⁴⁸

En målande beskrivning av Johannisdalsanläggningen

Johannisdalsanläggningens utseende något årtionde före rörelsens nedläggning kan koncentrerat beskrivas på följande sätt: ⁵⁰

Efter att ha passerat Kölstaån från Köpingshållet stod brunnspaviljongen (Gamla källan eller Scheelekällan) rakt fram och något till vänster. Öster om denna låg tennisbanan med maj stångsplanen. Omedelbart till höger, söder om brunnspaviljongen fanns receptionen-postkontoret, badhuset och maskinhuset. Till vänster, norr om brunnspaviljongen, låg brunnssalongen (societetssalongen) med sin stora söderveranda och matsalen, inklusive kök, serveringsrum och biljardsalong, gulmålad med gröna fönsterkarmar.

Markutrymmet mellan matsalen och tennisbanan utnyttjades till uteservering. Nordöst om matsalens köksdel på andra sidan en mot norr gående väg fanns vedboden och isstacken. Ett litet stycke söder om tennisbanan på ett av promenadvägar kringgärdat rektangulärt område var kägelbanan belägen och omedelbart söder om denna Nya källa (Radiumkällan).

Söder om tennisbanans östligaste del låg läkarmottagningen och en gästvilla, ännu längre söderut den ombyggda gästvilla som Köpings socken före 1919 under tre kvarts sekel redovisat som "fattighus". 

Från tennisbaneplatsen utgick österut en bred, rak alléväg upp mot skogsbrynet, där åtta gästvillor stod i rad från söder mot norr. Vägen fortsatte, fortfarande i rät linje, upp till utsiktsberget, som låg ca 20 meter över Brunnsparken. Nedanför detta, norr om vägen i härlig barrskog, stod den under innevarande sekels början uppförda doktorsvillan. Den var under många år en kär sommarbostad för stadsläkaren Gustaf Ericsson och hans familj. 

De raka och mot varandra vinkelrätt gående promenadvägarna gav Brunnsparken ovanifrån sett ett nästan rutverksliknande utseende. Från den öppna platsen öster om brunnspaviljongen utgick mot söder en promenadväg till staden på östsidan Kölstaån via Kråkbacken. Den var försedd med vilobänkar.

På en rundslipad berghäll i skogsbrynet söder om vägen upp mot utsiktsberget finns en ristning i form av en otymplig ormslinga med 27 inhuggna runtecken. ⁵¹ Längden från gapets spets till ryggens yttersta krökning är ca 135 cm. Men ristningen härstammar inte från forntidens slut. Den är inte äkta utan i stället ett mer eller mindre allvarligt menat skämt från senaste sekelskiftet utfört av någon brunnsgäst. Måhända har de tvenne äkta fornminnena inom brunnsområdet förlett "runristaren".

Mellan Nya källan och gästvillan söder om läkarmottagningen ligger en gravhög med ca 10 meters diameter och öster därom uppe i skogsbrynet en gravmarkering i form av en rund stensatt kulle. ⁵² Den sistnämnda är belägen ovanför ristningen på den mycket låga bergshöjden. 

Efter nedläggningen

Fastigheten Johannisdal förvärvades 1942 av tvenne kompanjoner, byggmästaren Karl Jansson i Köping och direktören O Melin (Svea Foder) i Örebro, därefter (1950) först av Bergslagsträ, senare - 31 december 1952 - av direktören Hugo Amerud. ⁵³

Brunnssalongen och matsalen togs i bruk för det sågverk och hyvleri som ägaren av Bergslagsträ, disponent Thorsten Juwél anlade i Brunnsparken och som 1953 övertogs av Köpings Trävaruaffär AB med bröderna Gunnar och Rune Inganäs som huvuddelägare.

Fastighetsägaren utarrenderade behövliga markutrymmen. På hösten 1967 sålde dåvarande ägarna, direktör Ameruds söner, Håkan och Jerker, fastigheten (stadsägorna 1285, 1286 och 1292) till AB Katrineholms Husbyggen. ⁵⁴ Av den forna brunnsanläggningen återstod då knappast någonting.