Johannisdals hälsobrunn - Del 1

Brunnsläkare utan arvode

Stadsläkaren Carl Otto Holm Johansson var från och med 1841 års säsong brunnsläkare vid Johannisdals Hälsobrunn. Som arvode för detta, utöver eventuella läkaravgifter, disponerade han fem av de fyrtio aktierna i brunnsbolaget. Ganska snart övertog han dessa aktier. Någon vinst gav aldrig rörelsen.

För att kunna hålla byggnader och inventarier i skick måste bolagsmännen i stället finna sig i att då och då tillskjuta mindre penningbelopp. Brunnsrörelsen bedömdes nämligen vara så nödvändig ur allmännyttig och hälsovårdande synpunkt, att någon enskild ekonomisk fördel varken kunde eller fick påräknas. Detta var i enlighet med den utfästelse som bolagsmännen gjorde, då de 1840–1841 övertog hälsobrunnen av dess grundare, professor Johan Lars Ringenson.

Vid bolagsstämman i början av året 1851 avsade sig Holm Johansson befattningen som brunnsläkare med lovade stanna kvar under den kommande säsongen. ¹

Försäljning eller utarrendering av rörelsen kom under året upp till diskussion. På bolagsstämma den 28 februari 1852 meddelades, att den nye stadsläkaren i Köping, Pehr Gustaf Kihlstedt, lovat att i fortsättningen vara brunnsläkare utan arvode. Detta noterades med största tacksamhet och bolagsmännen beslöt att ”fortsätta med sin för orten så gagneliga verksamhet".

Brunnsdrickning fortsätter efter brand

På hösten eller vintern något av åren under 1850-talets första hälft brandhärjades badhuset, dock inte värre än att det var reparerat och funktionsdugligt då den efterföljande säsongen började. ²

Brunnsdrickningen pågick årligen under tiden 10 juni - 1 augusti men ändrades i mitten av 1850-talet till 18 juni - början av augusti. Badgästerna, som till största delen bedrev självhushåll, bodde i närliggande gårdar eller i staden. En större wurst (öppen vagn med säten utefter långsidorna) upprätthöll dagligen förbindelserna mellan staden och Johannisdal. ³

Vid badinrättningen med sin duschanläggning gavs även gyttjebad "av samma gyttja som från Loka". Från och med 1852 fanns bostadsrum tillgängliga i en intill brunnen nyuppförd gästvilla. ⁴

Däremot fanns ännu ingen matsal, även om en primitiv servering av mat och dryck mestadels bedrevs varje sommar.

Ansökan om konkurs förfaller

Under 1850-talet var rådmannen J E Möller brunnsbolagets intendent. ⁵

Den i Köping privatpraktiserande läkaren Holm Johansson gjorde vid bolagsstämman den 1 oktober 1856 en skriftlig framställan om att brunnsbolaget antingen skulle gå i konkurs eller frivilligt avyttra sina tillhörigheter. ¹ Aktieägarna skulle på så sätt få något för sina aktier.

Bolagsstämman tog ingen som helst notis om denna framställan. Vid Åkerbo härads höstting den 4 december så ingav därför Holm Johansson en ansökan om brunnsbolagets försättande i konkurs. Häradsrätten förelade då sökanden att inkomma med behövligt underlag rörande bolagets ekonomiska ställning. Då Holm Johansson inte gjorde detta, så förklarade häradsrätten den 12 februari 1857 ansökan förfallen. ¹

Kunglig Majestät gav innehavaren av Flosta fideikommisstillstånd att försälja vissa av dess ströhemman och lägenheter, bland annat Jämmertuna i Köpings socken. På dess mark låg Johannisdal. Denna lägenhet, det vill säga markområdet som inrymde brunnsrörelsen, inropades på auktion den 5 september 1860 för 2 600 riksdaler rmt (riksmynt) av nämndemannen J E Runström i Åkerby (Köpings socken). ⁶

Denne transporterade köpet på löjtnant C A Reutercrona, Strö, vilken i sin tur överlät förvärvet till doktor Holm Johansson i Köping. Denne sökte och erhöll fasta. ¹

Fattiga brunnsgäster främjas

På bolagsstämman den 31 i januari 1861 beslöts om utredning av brunnsbolagets affärsförhållanden. Fattigkassefonden, tillkommen under 1810-talet genom penninggåvor från brunnsgäster och markägaren, skulle säkerställas, "så att i enlighet med grundläggarens bestämmelse ett avsett välgörande ändamål även för framtiden kunde betryggas". ¹ Så lyckades man också göra.

Räntan kom i likhet med tidigare att användas för bestridandet av fria bad åt fattiga brunnsgäster. Upplysningsvis bör meddelas, att ända upp till en sjättedel av alla under säsongen givna bad var kostnadsfria, ⁷ ty de aktuella patienterna var medellösa. Brunnsbolagets dispositionsrätt över markområdet upphörde i och med utgången av 1862. Bolagsmännen var fullt införstådda med att prolongation var helt omöjlig, nu när doktor Holm Johansson var markägare.

På bolagsstämman den 13 oktober 1862 beslöts att byggnaderna och inventarierna, som åsatts visst lösenvärde (3 250 riksdaler riksmynt), ² skulle hembjudas markägaren för inlösen i förtröstan om att källan hädanefter skulle vara tillgänglig för brunnspatienter. Bolagsmännen förklarade sig också villiga att utan ersättning avstå från den över Kölstaån anlagda bron, även som att lösen för byggnader och inventarier skulle antas under värderingspriset, om blott brunnsinrättningens bestånd kunde tryggas. ¹

Badgästantalet för länets hälsobrunnar

Enligt stadsläkaren Pehr Gustaf Kihlstedts till Sundhets-Collegium insända rapporter, ⁸ var under hans brunnsläkartid (1852-1862) besöksfrekvensen vid Johannisdal följande: (se bild)

Som jämförelse kan nämnas att årliga badgästantalet vid Sätra Brunn under samma tidsperiod varierade mellan 877 och 1496. Arboga (Vinbäcken) hade under tiden 1856-1859 årligen mellan 125 och 163 badgäster, men 1860 blott 30.

Doktor Holm Johansson hade tagit hem spelet om Johannisdal. Intet är känt om omfånget av motsättningarna mellan honom och de övriga bolagsmännen, men mycket stora synes de ha varit. Ej heller kan utrönas varför han krossade brunnsbolaget. Måhända kan i det efterföljande skönjas ett visst orsakssammanhang på ett senare stadium.

Uppgifter saknas om hur mycket doktor Holm Johansson betalade för byggnaderna och inventarierna. På auktion försålde han emellertid påföljande år åtskilligt. Men inroparna lämnade kvar det de inte ville ha. Vinterstormen fällde en del träd på det förutvarande brunnsområdet. Allmänheten förvägrades tillträde till källan.

I Köpings Tidning påtalade insändare redan på sommaren 1863, att Johannisdal vandaliserats. I hårda ord fördömdes, att ”en för sina välgörande verkningar mångårigt prövad hälsokälla utan något slags skäl förläggs och även till enskilt begagnande förvägras", ¹ "Stora byggnaden" togs ned och flyttades till Björskog. ²