Köpingsbranden

Den 4 juli 1889 ställdes Köpings brandkår på ett verkligt eldprov.¹ På morgonen mellan klockan fem och sex hördes klämtning från kyrktornet och trumvirvlar på stadens gator. Gnistor från tåget mot Örebro hade tänt på magasinet intill KUJ:s (Köping-Uttersbergs Järnväg) lokstall och verkstad, vilket tillhörde Köpings Mekaniska Verkstad.

Allt brann ned. Magasinet med inneliggande lager av färdiga tröskverk och hästvandringar, bredvidliggande virkesupplag, lokstallet och verkstaden. Brandkåren stod maktlös och fick därför inrikta sig på eftersläckning. Stark vind rådde också. Vattenslangar var utdragna från de tre ång-sprutorna. Men för att inte hindra järnvägstrafiken hade man slangarna under rälsen. KUJ:s snickeriverkstad med tillhörande magasin samt ett stenkolsupplag räddades.

En liten pojke, 10 år gammal, vid namn Karl Fredrik Malakias Andersson, blev av sin styvmoder nekad att följa med och titta på branden nere vid järnvägen. Han anordnade då en privat liten brasa åt Tingshusfastigheten till, inne på Norstenska gården, som sträckte sig mellan Västra och Östra Långgatorna. I dag motsvaras den av södra delen av tomterna Edda 4+5 och 6.

I det oerhört kraftiga blåsvädret, vars styrka något överdrivet uppgivits till mellan storm och orkan, spred sig elden med lavinartad hastighet. Klockan var halv två eller kvart i två på dagen. Brandkåren stod i begrepp att lämna den tidigare brandplatsen. En del av personalen hade avlägsnat sig för att få mat. Så snart detta var möjligt rusade manskap med sprutor och utrustning upp för de krokiga Långgatorna men måste retirera för att inte bli kringrända av elden. Defensivt brandförsvar var det enda möjliga.

Två timmar senare började hjälp anlända i form av manskap och brandbekämpningsutrustning. Då kom nämligen 60–70 man från Arboga med brandsprutor. Halvannan timme senare kom ytterligare hjälp från samma stad. En kvart därefter anlände landshövdingen med extratåg. Med sig hade han 130 man beväringsmanskap och 80 man från Västerås med två brandsprutor. Fem minuter senare kom nästa extratåg från residensstaden med ytterligare manskap och en brandspruta. Västeråsborna sattes in på Långgatorna ovanför och kring nuvarande Mellangatan.

Klockan halv sju kom ett extratåg från Eskilstuna med 150 man och två sprutor. De sattes in utefter gamla Västra Långgatan, kring och nedanför nuvarande Mellangatan samt på Östra Långgatan. I avsikt att erhålla en öppen plats för effektivare eldbekämpning började man riva ned snickaren J E Carlssons gård (nuvarande Barkelius gård). Norr därom hade sejlaren P A Dandernell sin gårdstomt. Malisen vill göra gällande att eftersom han hade så högt försäkrat, så hade han ingenting emot att hans gård brann ned. Men Eskilstunasmederna hyste annan åsikt. Hade de kommit till Köping för att släcka, så skulle de släcka. Och alldeles ovanför Dandernellska gården fick de stopp på branden. På östra Långgatan slutade branden vid bagaren E M Falks gård (mitt på nuvarande gatunummer 15-17). Änkefru Carolina Anderssons nyuppförda stenhus (hörnhuset Sejlaregatan-Mellangatan) räddades. Klockan halv tio på kvällen ansågs elden begränsad, och den värsta faran överstånden. 

Sent framemot midnatt anlände ytterligare 400 man från Eskilstuna medförande en stor brandbekämpningsutrustning. Strax efter midnatt, då elden var fullt bekämpad, kom 100 man från Sala, 160 man från Västerås och ett kompani grenadjärer från Utnäslöt. På eftermiddagen påföljande dag steg ytterligare 100 man från Västmanlands regemente av tåget vid Köpings station. Totala hjälpmanskapet uppgick till tusen man, som medförde tio brandsprutor. Traditionen vill göra gällande att borgmästaren Schenström på branddagens kväll avsände ett telegram till konungen med lydelsen: ”Staden brinner, landshövdingen ankommen, gräslig syn”.

På morgonen den 5 juli företedde Köpings stads förutvarande centrum en högst skrämmande anblick, över de rykande ruinerna reste sig 170 nakna, spöklika skorstenar. Här och där stod tegelhusens väggrester med gapande fönsteröppningar, överallt låg brandrester, krossade tegelpannor, järnskrot och förvridna takplåtar. Hoptrasslade rester av telefonledningar bidrog till bedrövelsens styggelse. I de närmast icke eldhärjade stadspartierna och på Kålgårdarna alldeles intill fanns möbler, husgeråd och kläder hopade i kaotisk oordning. 48 (eventuellt 49) gårdar med 92 bostadshus hade ödelagts, 650 personer hade blivit hemlösa. Mest lidande blev stadens affärsmän och hantverkare. 

All bebyggelse mellan ån och Bergslagsvägen - Arbogatullen söder om Stora Torget till i jämnhöjd med Dandernellska gården - nuvarande Mellangatan - Falks gård blev den röde hanens rov. Dessutom nedbrändes de gårdar som låg öster och väster om Stora Torgets södra del, samt gården Rosenbäck väster om Arbogatullen. Borgmästargården (Basargården) räddades tack vare en beundransvärd insats av Arbogabor under konditor Johanssons ledning. Två veckor tidigare hade denna gård köpts av Arbogahandlaren Carl Twengström. Flyglarna blev emellertid delvis avbrända. Elden fick aldrig fotfäste öster om ån. Nauckhoffska gården (nuvarande Strömparken) antändes emellertid två gånger, men fortsatt brand hindrades. Väster om kyrkogården kvarstod gårdarna 101 (Stahls gård) och 102.

Åkerbo härads tingshus, beläget mellan Norstenska gården och Stora Torget, brann ned, men den rådige tingshusvaktmästaren bidrog till att rädda arkivet och aktuella handlingar över till rådhuset. Bokhandelns hela kommissionslager, värt 50 000 kronor och oförsäkrat, gick förlorat. Samma var förhållandet med Köpings Arbetareförenings bibliotek, arkiv och räkenskaper. Carl Wilhelm Scheeles gamla apoteksbyggnad förskonades från att bli lågornas rov, ty redan måndagen den 1 april hade byggnaden börjat nedrivas.² 

Livsmedel hitsändes under natten med tåg från Västerås och Sala. Från kronans förråd kom förnödenheter med båt. På landshövdingens framställan översände regeringen 1000 kronor samt 30 lådor bröd, 40 säckar potatis, 5 tunnor ärter, 1 låda fläsk och 2 säckar salt. Oaktat detta blev matfrågan ett stort problem eftersom så gott som alla stadens matvarubutiker legat i det nedbrända området. Men hjälpsändningar anlände då och då, varför ingen direkt behövde svälta. Alla som arbetade med släckningen utspisades på stadens bekostnad. Vid mejeriet tillagades över 6000 smörgåsar och i skolsalarna flera, flera hundra. Under de två första dagarna efter branden tömdes bryggeriets svagdricksförråd, 2000 kannor (ca 5 235 liter).

Tidningarna berättar om Köpings brandkårs tappra insats. Endast fot för fot gav den sig. Arbetarna vid Köpings Mekaniska Verkstad får en eloge. Hjälpmanskapen från främmande orter begåvas med mycket beröm, och detta med all rätt. Eskilstunaborna utgjorde den verkliga mönstergruppen. Munktorpsbornas insatser i räddandet av fjärde kvarteret får inte bortglömmas och inte heller Kungsörs sprutan. Alla ådagalade ordning och takt, någon panik inträffade inte. Orsaken till eldsvådans stora utsträckning uppges ha varit det häftiga och långvariga blåsvädret, de trånga gatorna, den hopgyttrade bebyggelsen, vars trävirke brann som fnöske, bekämpningsutrustningens befintlighet på den tidigare brandplatsen samt det därstädes uttröttade brandkårsmanskapet. 

De ångdrivna pumparna vid Köpings Mekaniska Verkstad och varmbadhuset gjorde en ovärderlig nytta och gick oavbrutet i fem dygn. Dagen efter branden avsändes omkring 300 telegram från stadens telegrafstation. Dess personal, tre personer, fick vidkännas en 40 timmars kontinuerlig tjänstgöring. Stadens officiella tack³ till brandkåren hade följande lydelse:

Till Herrar Brandchefen, vice Brandchefen och övriga medlemmar av brandkåren i Köping.

Stadsfullmäktige anhåller härmed att till Eder få frambära Köpings stads uppriktiga och förbindliga tacksägelse för det osparda nit, den kraftiga och oförtröttade uthållighet, som af brandkårens befäl och samtliga medlemmar nedlades på de omfattande släcknings- och bergningsarbetena vid den svåra eldsolycka, som övergick vårt samhälle den 4 denna månad. Icke blott ledningen utan ock utförandet af Edra åtgöranden hafva manat stadsfullmäktige att till Eder alla framföra sitt erkännande för den synnerligt goda handräckning, som både under branden och under de derefter följande dagarnas eftersläckningsarbeten så villigt och troget blivit av Eder alla lemnad; och skall detta Edert förhållande i tacksamt minne af samhället förvaras.

Köping den 10 juli 1889

På stadsfullmäktiges vägnar: And; Arhusiander/ J.E.östman 

På landshövdingens initiativ bildades redan på branddagen en nödhjälpskommitté. Till dess ordförande utsågs prosten Anders Arhusiander.⁴

I ett den 9 juli dagtecknat upprop, infört i huvudparten av den svenska pressen, vädjades om bidrag, både kontant och i natura. Från hela Sverige, ja till och med från Tyskland och USA, inströmmade kontanter. Även naturapersedlar inflöt. Av de totalt insamlade 14 648:09 kronorna¹ kom inte mindre än 5 136:91 kronor från den året förut eldhärjade staden Sundsvall. 

Försäkringsbolagen utbetalade närmare 1,7 miljoner kronor i brandskadeersättningar. Lille Malakias Andersson låstes in i rådhuset. Där påstås han bland husgeråd och möbler, som räddats undan branden, ha lagt beslag på trehundra kronor ur en apotekare arbetsman tillhörig resväska.  

Några dagar senare dömdes Malakias för mordbrand till skyddsuppfostran. Den 16 juli infördes han till Hall, där det enligt illvilligt förtal vankades stryk tre gånger om dagen och mat en gång. Malakias utbildades till möbelsnickare. Efter frigivningen 1897 verkade han som sådan i Nyköping, Västerås och Stockholm samt Falun.⁵

Omgående begärde byggnadsnämnden hos stadsfullmäktige om tillstånd att upprätta en helt ny stadsplan för det nedbrända området, där uppröjningsarbetet tog flera månader i anspråk. Provisoriskt uppförda träbaracker användes för butiker, kaféer, hantverkslokaler och bostäder. 1890 stadfästes Stockholmsfirman Benett & Co:s stadsplaneförslag som lades till grund för återuppbyggandet. Sakta men säkert reste sig en modern stadskärna med ett nytt och tidsenligt utseende upp ur Köpings ödelagda centrum. Innan nytt tingshus var byggt, hölls tingen med Åkerbo härad i godtemplarlokalen (landsförsamlingens förutvarande skolhus).