Werner Wolf Glaser – En judisk tonsättares kamp och musikaliska arv

Från förföljelse till fristad

Werner Wolf Glaser föddes i Tyskland under en tid då Europa stod på randen till första världskriget. Ett krig som pågick från 1914 till 1918 och skulle komma att förändra världskartan. Men det var det andra världskriget, mellan 1939-1945, som kom att prägla Glasers liv och framtid på ett djupt och personligt plan.

Under 1930-talets växande nazism tvingades Glaser och hans familj att fly från Tyskland, där han tidigare varit operakapellmästare och studerat komposition. Efter en kort tid i Paris och tio år i Köpenhamn lyckades familjen år 1943 nå trygghet på svensk mark, vilket var en räddning från ett Europa där miljontals judar förföljdes och mördades.

Hans son, Etienne Glaser, berättar i en föreläsning hur han som sexåring lyftes ur en fiskebåt i Höganäs hamn. Ett ögonblick han minns som en räddning:

"Vi hade ju bara precis det vi hade på oss. Dubbla strumpor, dubbla skjortor och kalsonger men ingen packning överhuvudtaget. Vi kom i storm, en höstnatt, med en fiskebåt fullpackad med människor. En sjöman lyfte upp mig och hoppade ner på kajen i Höganäs. Han hoppade från livshot till trygghet i det där lilla språnget. Och vi var framme där vi inte längre behövde vara rädda. Jag förstod det där. Jag visste att det var hit mina föräldrar hade försökt komma under lång tid. De hade pratat mycket om Sverige. Och nu var vi äntligen här. Oj… Det var paradiset. För det hade mamma och pappa sagt."

(Etienne Glaser, föreläsning i klippet “Etienne Glaser om familjens flykt”, publicerad av 24HD, 1 mars 2015)

Familjen Glasers historia är inte unik, men den är viktig att berätta. Så många människor med judisk bakgrund tvingades fly för sina liv, enbart på grund av sin etnicitet och sina politiska övertygelser. Att så många avrättades, förslavades och svalt ihjäl under omänskliga förhållanden är fortfarande svårt att riktigt greppa.

En ny början i Västerås

Bilden ovanför visar stunden då familjen Glaser kommer med flyttlasset till Västerås, år 1943. Till vänster står Renée Glaser och intill henne står Werner Wolf Glaser. En kvinna och en chaufför hjälper dem att lasta av lastbilen från Budexpressen som står parkerad framför sundinska huset på Stora gatan 48 i centrum.

Glaser etablerade sig snabbt inom stadens musikliv. Han var med och grundade Västerås Musikskola 1944, där han både undervisade och verkade som dirigent och mentor. År 1945 utnämndes han till studierektor, och snart blev han en central gestalt inom kulturlivet. Men framför allt brann han för musikpedagogiken och hade en stark vilja att göra musiken tillgänglig för alla, oavsett ålder eller bakgrund.

Västerås Musikskola låg i den byggnad som idag kallas Växhuset. År 1992 bytte verksamheten namn till Västerås Kulturskola, i samband med att den breddades till att omfatta även teater, dans, bild och andra konstnärliga uttryck. Sedan 1997 fungerar Växhuset som ett kulturhus, där en rad olika kulturverksamheter ryms. Allt från undervisning till föreställningar, konserter och utställningar.

Att vara nyskapande tonsättare

Glaser var en mångsidig och produktiv tonsättare som skapade allt från symfonier och kammarmusik till körverk samt musik för barn och amatörmusiker. Hans kompositioner kännetecknas av en unik blandning av modernism och klassisk tradition, ofta med lyriska inslag och en subtil humor.

I boken Musiken i Västerås 1570–1995 beskriver Sture Hemming hur Werner Wolf Glaser ofta arbetade med så kallad "dold tolvton". Han menar att musiken ofta har en komplex klangbild där flera tonarter hörs samtidigt, så kallad polytonalitet, men att den sällan är helt utan tonalt centrum. Det innebär att Glaser rörde sig fritt inom och omkring traditionella musikaliska ramar, utan att helt bryta med dem. Tekniken gav, enligt Hemming, stor frihet att skapa rika och associativa klanger. Med andra ord musik som står på klassisk grund, men ofta upplevs som djärv.

För Västerås har Werner haft en oerhörd betydelse som nästan är svår att uttrycka i ord, enligt Per-Olov Sahl, tidigare konstnärlig ledare för kammarmusikutbildningen på Mälardalens högskola och en nära vän till Glaser.

"För mig har han haft stor betydelse som vän och musiker, och hans musik är fylld av glädje", berättade Sahl i en intervju med P4 Västmanland (2006).

Sahl, som också musicerade tillsammans med honom, betonade att Glaser var en viktig inspirationskälla både personligen och för den lokala musikmiljön.

Musiklivets utmaningar

Att vara nyskapande inom konst och musik innebär inte bara att tänja på gränser, utan också att mötas av skeptiker. För de som vågar gå före och som utmanar invanda lyssningsvanor eller bryter mot musikens oskrivna regler är erkännandet sällan omedelbart.

Föreningen Svenska Tonsättares styrelse iakttog under 1970-talet hur enskilda tonsättares alltmera utsatta arbetssituation såg ut i landet. I boken ”Tonsättare i Sverige 1981” berättar fjorton tonsättare, varav en är Wolf Werner Glaser, om sina erfarenheter om svårigheter i musiklivet. Anledningen var bland annat att politiker, intuitionsansvariga och den allmänna publiken föredrog väletablerade artister och välkänd musik framför nya verk av mindre kända tonsättare.

Glaser beskriver med egna ord att det inte är publiken som fjärmar sig från sin tids konst. I stället menar han att publiken blir vilseledd av institutionerna och artisterna, som av ekonomiska skäl väljer att lyfta fram ”världsnamn” i musikbranschen och därigenom vidgar klyftan mellan nutida och äldre musik. Så här uttrycker han sin egen erfarenhet:

"Mina egna positioner i det offentliga musiklivet har inte varit annorlunda - men det är viktigt att påpeka att min kontakt med publiken har utan undantag varit god. Det har hänt att man sagt mig ´det var svårt´, eller ´det förstod jag inte´ - följt av den aldrig uppfyllda önskan om att få höra verket i fråga en andra gång! - men publiken har aldrig gått eller visslat eller hånskrattat. Och när det har spelats ett verk (vilket ju som bekant inte har varit alltför ofta - ) har det alltid uppmärksammats av publiken. Artisterna har (tills för några få år sedan) ignorerat mig komplett, och de kändaste av dem gör det alltjämt. Dirigenterna likaså."

Citatet visar att Glaser upplevde en konsekvent och respektfull kontakt med publiken, trots att hans musik ofta uppfattades som svår. Däremot beskriver han en långvarig marginalisering från musiker och dirigenter, som negligerat hans arbete.

Musiklivet och tonsättaryrket kom därmed ofta att handla om att skapa verk som aldrig nådde en publik. Glaser påpekar bland annat i texten att nio av hans tio symfonier samt sex av hans tio stråkkvartetter aldrig framförts. Av tolv orkesterverk har endast en konsert spelats på radio. Den ständiga risken att ge upp beskrivs som ett hot mot själva meningen med det konstnärliga arbetet:

”Men skulle jag tystna nu så skulle jag definitivt ge rätt åt ett musikliv som är definitivt snettvuxet, jag skulle förneka att jag har vänner som tycker min musik är viktig, jag skulle medge att jag ingenting har att säga. Även om jag skulle känna det så vore det ett svek att ge upp.”

Mot bakgrund av Glasers livsresa framstår viljan att fortsätta skapa musik som en djupt existentiell handling. Att hålla fast vid nyskapande, trots bristen på respons från institutioner kanske var ett sätt att återta kontrollen över sitt öde. Att aldrig ge upp och fortsätta kämpa för frihet, kreativitet och glädje kanske blev ett livskall.

Han avslutar med en skarp reflektion om tonsättarens marginaliserade roll i samtiden. Enligt Glaser tillåts tonsättare sällan vara en levande och aktiv del av musiklivet, utan tvingas istället vänta på ett postumt erkännande, som han beskriver som ”odödligheten i 100-årsminnets bok”. Det handlar om hur samtidens musikliv hellre hyllar historiska namn än lyfter fram levande skapare.

Werner Wolf Glaser avled 2006, efter ett långt och händelserikt liv. Från flykten i ett krigsdrabbat Europa och förföljelse till ett liv i Västerås fyllt av konstnärlig verksamhet och undervisning. Trots de utmaningar han mötte inom musikbranschen, blev hans insatser till slut erkända. Han tilldelades prestigefyllda utmärkelser, bland annat Medaljen för tonkonstens främjande år 1993. Att Glaser överlevde andra världskriget och kom att bidra till den svenska musikkulturen, är ett stycke historia värt att minnas.