Önstensborg
Önstenborg och Önstens gamla gårdstomt
Lundby hembygdsförening har en intressant gårdshistoria som är författad av Astrid Söderholm. I gårdshistorian omnämns bland annat Önstens gårdstomt som förr låg nedanför Önstensborg och var då Lundby sockens största gård. I samband med kristnandet av Sverige skänktes en del av byn år 1277 till Sankta Maria kyrka i Aros. I slutet av 1500-talet övergavs gårdarna på grund av missväxt och hungersnöd. De sista resterna av byn Önsten försvann i början av 1600-talet.
Astrid Söderholms beskrivning av Önstensborg är kort men uttrycksfull:
”Vägen uppför är en av de förfärligaste man kan skåda, såsom löpande upp över en slät djärvt stigande bergvägg. Till och med en jättes häst endast med större ansträngning förmått uppgå. En annan uppgång kallas jättetrappan. Man har sedan urminnes tider inom ringmuren tänt valborgsmässoeldar. Märkliga sägner har skrämt bort många. Fantasi och vidskepelse hade allmogen då. I forna tider har den utan tvivel varit en skans eller fästning. Omtalad är även den stora runda stenen, som numera förvaras uppe vid gården”
Militärt försvar under andra världskriget
Under andra världskriget var Johannisbergs flygfält ett militärt reservflygfält. Bergsklippan där Önstensborg är belägen ligger precis intill flygfältet och var ur ett militärt perspektiv en utmärkt plats att anlägga skyttevärn. Ur en annan synpunkt var skyttevärnen inte lika uppskattade.
Sommaren 1944 får landsantikvarien Sven Drakenberg reda på att försvaret utnyttjar fornborgen för militära ändamål. I Västmanlands läns museums arkiv finns brev som på den tiden var hemligt klassificerade. I dessa brev mellan Sven Drakenberg och Riksantikvarieämbetet planerades strategier för att bevara fornborgen och dess omgivning. Förutom sprängningar som redan gjorts i klippan planerades ytterligare sprängningar för att anlägga fler värn enligt Kaptenen och verkmästaren från FO-staben i Uppsala.
Fotografering av platsen innan kommande sprängningar var en viktig dokumentering för att kunna återställa fornborgen.
Sven Drakenberg förstod att det var svårt att stoppa det militära arbetet men bad om vissa villkor. Han begärde bland annat att en kontrollant skulle närvara för att se till att man gjorde så lite skada som möjligt och att fornborgen efter fredsslutet skulle restaureras i största möjliga omfattning. Fotografering av platsen innan kommande sprängningar var en viktig dokumentering för att kunna återställa fornborgen.
Riksantikvarieämbetet höll med Sven Drakenberg gällande samtliga önskemål och fick därefter ett medgivande från chefen för Uppsala Försvarsområde om ärendet. Militären ansåg däremot inte att fotografering av platsen var nödvändig. Riksantikvarieämbetet var tydliga med att dokumenteringen behöver ske ur fornvårdsynpunkt och gav därför Sven Drakenberg uppdraget att fotografera platsen ändå. De militära myndigheterna stoppade planerna, troligtvis av militära säkerhetsskäl.
I mitten av Önstensborg står ett skyttevärn kvar än idag och rykten säger att det finns fler kvar i omgivningen. Trots att fornborgen inte återställdes helt i sitt ursprungliga skick är skyttevärnet ytterligare ett kulturarv som berättar något om vår historia.
Mysteriet om det stulna stenklotet 1968
Ett runt vitt stenklot fanns vid Önstensborg och fördes till Johannisbergs Herrgård, troligen på 1680-talet. Storleken på stenklotet är ungefär 60 cm i diameter och väger cirka 150 kilo. Förr gick det att se inristade bokstäver i stenen som blivit bortnött med tiden. Den här typen av fornminnen har upptäckts på många förhistoriska platser och vissa finns idag på historiska museum.
Han uppmanade tjuven att lämna tillbaka stenklotet inom tio dagar, annars gjordes en polisanmälan.
Midsommardagen 1968 upptäckte Sven Drakenberg att stenklotet var stulet från Johannisbergs Herrgård. Det fanns tydliga hjulspår från en traktor eller lastbil som fört bort stenen från platsen. Han kontaktade den lokala tidningen Folket samt Västmanlands läns tidning för en efterlysning. Nyheten hamnade på löpsedeln och rubriken löd ”FRI LEJD för stentjuv i Västerås”. I artikeln offentliggjordes ett ultimatum av Sven Drakenberg. Han uppmanade tjuven att lämna tillbaka stenklotet inom tio dagar, annars gjordes en polisanmälan.
Leif Björkström från Lundby Hembygdsförening berättar att stenklotet var tillbaka på Johannisbergs herrgård några dagar efter efterlysningen. Vem eller vilka som stal det och varför förblir ett mysterium. Huvudsaken är att fornminnet står kvar i sina rätta ägor än idag.