Kvinnliga schamaner i Tuna, Badelunda?

Völvan, en kvinnlig sejdare

En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan, völvan, en vördad schaman här i Norden. Hon var ofta en äldre, icke fertil kvinna som gick från gård till gård och sejdade - siade om framtiden, botade sjuka med mer. Ordet völva kommer av det fornnordiska ordet ”völr” som betyder stav. Völvan var på sin tid en fri och stark kvinna - en ”vandrande stavbärerska”.

Völvors stavar har hittats i ett fyrtiotal skandinaviska gravar, intill sina ägarinnor. Stavarna är av trä eller järn och har ibland en liten ”korgliknande” anordning upptill. Staven tros ha varit ett symboliskt spinnredskap. Med sin stav och sången, ”vårdlocken” utövade völvan sejd och hon troddes ha makt över liv och död, lycka och olycka. I den fornnordiska mytologin är gudinnan Freja den främsta av völvor och enligt myten var det hon som lärde lärde upp guden Oden i sejdkonsten.

Föreställningen om att somliga kvinnor hade makt över liv och död genom sin spinnutrustning är väldigt gammal. I den förkristna nordiska mytologin satt de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi vid världsträdets fot och spann människornas livs- och ödestrådar med sina sländtrissor. Man trodde också att dödsgudinnor, så kallade valkyrior kunde väva utgången i strider på sina vävstolar.

Med katten som kraftdjur

Gudinnan Freja var bland annat linets och fruktbarhetens gudinna. Hennes vagn drogs av katter. I den isländska berättelsen, ”Erik den rödes saga” som präntades under 1300-talet, beskrivs en völva vid namn Torbjörg. Hon var klädd i en blå mantel som var beströdd av stenar. På huvudet hade hon en hätta som var fodrad med vitt kattskinn. Hennes vantar var fodrade med samma vita skinn och runt midjan hade hon ett bälte av fnöske där det hängde en påse av skinn som innehöll trolldomssaker.

Kvinnogravar

På 1950-talet upptäcktes många järnåldersgravar i Tuna, nära Anundshög i Västerås. De flesta är brandgravar, där de avlidna har kremerats, men i åtta av gravarna har de döda begravts med sina smycken och husgeråd utan att ha kremerats. Dessa kvinnogravar ligger centralt på gravfältet, i närheten av en äldre grav från 200-talet f.Kr. som är placerad i mitten. I den centrala kammargraven fann arkeologerna en halsring, armringar och fingerringar av rent guld. I graven fanns även spännen som kvinnan använt för att hålla ihop sina kläder, liksom romerska silverskedar och andra föremål av brons och glas – sammanlagt 337 gram rent guld.

Placeringen av gravarna i förhållande till den äldsta kvinnograven, som vid utgrävningen fick namnet X, samt DNA-analys som visar att kvinnorna var mor/dotter eller systrar, gör att man nu tänker sig att kvinnan i grav X kan vara en anmoder till de övriga kvinnorna. Det verkar som om man har begravt en kvinna per generation, på gravfältet.

Frejakult i Tuna?

I en båtgrav som troligen gravsattes på 800-talet e.Kr. vilar en kvinnlig ättling till ”Moder X”. Vid sin sida hade hon sin sierskestav och amuletter, hängen, spännbucklor och mynt när hon gravsattes. Båten hon begravdes i är hela sju meter lång och är tillverkad med en teknik som använts i Finland och nordvästra Ryssland. Det är en urholkad stockbåt med sydda kanter och hon begravdes på en bädd av mossa och fräken. En sådan bädd kallades ”Frejagräs” enligt religionshistoriker Britt-Mari Näsström.

Gravarnas placering och de föremål som kvinnorna begravts tillsammans med gör att man numera tror att de döda kvinnorna kan ha varit völvor och att det förr i tiden kan ha utövats en Freja-kult i området.