Redan på 700-talet firade man Valborg

Valborgsmässoafton, denna säregna manifestation av vårkänslor, infaller som sig bör den sista april och sträcker sig enligt en gammal Uppsalatradition "fram till den andra maj". Däremellan ligger förstås 1 maj, själva Valborgsdagen, som numera står som helgdag med den internationella parollen, "frihet, jämlikhet och broderskap". Men det är ett annat kapitel...

Vill man nu uppfånga valborgsmässoaftonens speciella doft så räcker det inte med jordaromen befriad från snötäcket eller tussilagons friska gröda. Man måste också krypa nära majbrasan och känna doften av kåda och barr och allsköns bränsle, tjärtunnor och annat, vilket allt samlats ihop på den bergsknalle där evenemanget går av stapeln. Kanske är det den kommunala julgranen som här gör sin sista tjänst och nu sänder sina terpentinladdade gnistor upp mot den mörknande skyn som ett tack för allt. Det svider väl i ögonen och blossar i kinderna, men det svider i så fall gott av all röken. Men vår förundran inför eldens mysterium är densamma nu som alltid. Här kommer också en känsla av lättnad över att vinterns makt äntligen är bruten med i bilden. Man vet att sköna maj väntar runt knuten.

Det är i själva verket mycket gamla traditioner vi på detta sätt upprätthåller med våra majbrasor eller valborgseldar, vad vi nu behagar att kalla dem. Och skönt är det att inte alla traditioner avskaffas i all reformiver. Årstidernas skiftningar är ändå ingenting att göra åt...

Det finns inga belägg för att de gamla germanerna firade sina vårfester just kring den 1 maj. Om den merovingiske kungen Pipin den lille berättas dock att han i mitten på 700-talet flyttade den gamla romerska vårfesten Campus Martii, från den 1 mars till den 1 maj, då den fick heta Campus Maiius. Men när den kristna epoken bröt in över Europa infördes en särskild helgonkalender, i vilken Valborg inprickades på 1 maj. Valborg själv var ett helgon av anglosaxiskt ursprung, som levde under Pipin den lilles 700-tal och som efter sin martyrdöd blev föremål för livlig dyrkan.

Natten till den 1 maj blev över hela västerlandet en av de stora vaknätterna, då folk samlades och festade runt. Valborgsmässoaftonen blev också något av en spöknatt då allsköns gastar huserade, men den blev också häxornas speciella sabbat. I Tyskland reste sig häxorna på kvastar och getabockar till Brocken, medan deras svenska systrar kvistade över till Blåkulla för att fira våren i den ledes sällskap. För att värja sig mot de häxor och annat trolltyg som var i farten, tände man brasor och så uppstod dessa majeldar. En annan anledning för att uppföra brasor var att hålla vilda djur på avstånd. Det va ju vid den tiden man brukade släppa ut sina husdjur.

Omkring festplatsen utvecklade sig ett livligt folkliv. Man dansade, lekte och tjoade, sköt och hade sig. Flickorna visade sig i all sin fägring och tycken uppstod som kanske varade sommaren ut... Men majnatten var inte alltid så huld och så uppstod ordstävet: "Om Valborg fryser om fötterna kommer den att frysa fyrtio nätter till"...

Något påtagligt källmaterial till det tidigaste valborgsmässofirandet går trots allt inte längre tillbaka än till början av 1700-talet. Den eljest så välunderrättade Olaus Magnus har sålunda ingenting att förmäla om saken i sin gamla nordiska krönika från 1500-talet. Men från Sko socken i Uppland härleds en uppgift om att folk där för sed hade att i valborgsmässonatten låta i horn, tita i lur, och göra eldar. Även på Linnés tid lär detta firande endast ha förekommit i Uppland för att under 1800-talet ha utbrett sig uppför den norrländska kusten. Man kan här tillåta sig en undran om inte de vallonska smederna, som invandrade på 1600-talet och berikade vårt kunnande i smideskonsten i Dannemora med omnejd, kan ha fört med sig sina egna Valborgstraditioner?

Man får inte glömma bort sångens betydelse kring valborgseldarna. Här sjöngs ju en hel del också både i form av ordnade körer och mera spontant. Och innan man troppade upp till bålet på sena kvällen hade man också upplevt ortens sångkonst från läroverkstrappan eller vid kyrkporten. Till de traditionella vårsångerna hörde förstås "Vintern rasat", "O hur härliga majsol ler" och "Glad såsom fågeln". Man har kanske också via radion avlyssnat "Allmänna sångens" sköna framföranden i äkta Uppsalamiljö medan studenterna stick i stäv med alla likriktningssträvanden än i dag tar fram sina vita mössor. På gamla traditioner biter inte föränderlighetens kallblåst heller inte i första taget!

Men långt före Karl Herman Sätherbergs, Prins Gustafs och Otto Lindblads 1800-tal och de vårsånger som då föddes fanns det också vårsånger. Det begav sig t ex i Skåneland att byns drängar och flickor en valborgsmässoafton eller påföljande morgon med en spelman i spetsen vandrade kring i hembyn och gick från gård till gård för att sjunga maj välkommen. Och då kunde det låta såhär:

"God afton i hemmahär. Maj är välkommen! Förlåt oss om vi er väcka. Sommaren är så ljuv för ungdomen!"

Sedan följde ett 30-tal verser till, men det är inte så säkert att husfolket orkade höra på alla, varför en del uteslöts... (FLT)

PER ARNE SÄWÉN