Drömmen om en hjältekropp

Carl Axel Lewenhaupt föddes år 1853 i Irsta, Gäddeholm med högadlig börd. En aristokratisk ung man skulle traditionellt fostra ”karaktär” (en persons fysiska och moraliska sammansättning) genom en militärutbildning och sedan inta positioner vid hovet, i officerskåren eller de kungliga ordnarna. Carl Axel följde precis denna bana och steg långsamt i rang som officer i Livregementets husarkår under åren 1879–1905 och blev kammarherre till drottning Sofia år 1885.

Maskulinitet hade i sekelskiftets Sverige fått flera konkurrerande ansikten, genom media, utbildning och industrialisering. Förutom adelns ”ära och heder, dygd och tapperhet” fanns den nya medelklassens utbildade intellektuella man, borgarklassens klassresande entreprenör och den samvetsgranne arbetaren, som alla fick olika kroppsliga ideal. Nya idéer om individualism och meritokrati bet inte riktigt på adeln, som såg sig själva som en naturlig elit och hade bevisen för sin förfining i blodet. Gemensamt för tiden var dock synen på kroppen som en spegel av karaktär, där inre och yttre sågs som essentiellt och cirkulärt. Om någon var rakryggad, vältränad och disciplinerad var detta ett resultat av god karaktär, och en god karaktär (för en man) var att vara disciplinerad och ha självkontroll.

Inom armen betraktades en rak hållning och ett välvt gåsbröst som styrka. Övningar och ritt i all ära, kläderna fick gärna hjälpa till med formerna. I Västmanlands läns museums föremålssamling finns en mörkblå jacka, dolma, kvar från Carl Axels officerstjänst i Livhusarerna. Dess förgyllda skimrande snörmakeri skapar illusionen av en triangelformad överkropp, med tofsar och mässingsknappar som, trots intrycket av tyngd, hänger tyst och ömtåligt på det dekorerade bröstet. Stoppningen och vadmalen gör plagget stelt och håller den mjuka insidan på plats. Officerens kläder var otroligt dyrbara och påkostade. Vid tiden för Carl Axels karriär hade Sverige haft fred i nästan ett sekel och i konst, musik och sång hyllades forna tiders nationalhjältar och ridderliga kungar

I takt med att adeln fick mindre reell makt lades mer vikt vid symboler och traditioner, även vid hovet. Till hovuniformen som Carl Axel bar vid ceremoniella tillfällen, ingick en halvmåneformad hatt, bikorn, som var dekorerad med svarta strutsfjädrar, kokard och guldbuljon. Uniformerna till hovet var laddade med dussintals detaljer och symboler av excess, prakt och elegans, samtidigt som den enkla formen av en tredelad frack i mörkblått, vitt och svart var nedtonat minimalistisk – det skulle synas att hovmännen var i service och utförde sin plikt till just kungen – den ultimata symbolen för överhet.

Den fortsatt höga positionen i samhället hindrade inte elitens män, eller borgerlighetens män i allmänhet, från att dela en växande rädsla för att beblandning med kvinnor, lägre klasser och andra etniciteter kunde leda till den egna kroppens, manlighetens och samhällskroppens förfall – en idé som i sin tur ledde till en allt större dyrkan av en alltmer overklig, heroisk manskropp, som skulle skapas av den egna disciplinen.