Iklädd lek – avklädd allvar

Kläder har inte samma mening för oss nutidsmänniskor som de hade för de människor som levde i bruk och byar under historisk tid. Före urbaniseringen och industrialiseringen var kroppen ett verktyg att känna, mäta och skapa med, i konstant arbete – med kläderna som en värdefull del av den kroppen. Kunskapen om produktion satt i rytm och vana, i händernas känsla och benens stryka. Kläder togs sällan av och byttes sällan ut, de var skapade för hand och ansågs mycket värdefulla på alla sätt. Förutom att reglera värmen visade de individens sociala identitet.

Västmanlands närhet till huvudstaden och Mälardalens handelsområde skapade en tidigmodemedvetenhet bland bönder och bruksfolk i länet. Mönster, tidsenliga siluetter, parisiska moden och tyger kom från storstaden och herrgårdarna till Västmanlands små orter, via rikare bondgårdar och bruk – och inspirerade unga gifta par, drängar och pigor att redan på 1700-talet ha moderiktiga figurer och plagg, och därmed ta avstånd från de äldre i bygden. Denna moderiktiga vardag speglades sedan i högtidernas många utklädningslekar.

Från medeltiden till 1800-talet hade unga drängar, pigor och gårdsfolk i Sverige ont om pengar att lägga på fester. Lösningen hette maskeringsupptåg. I högtidstider passade de på att klä ut sig och dra runt på tiggeritåg, med masker, munspel, improviserade spel eller sång som gjorde beteendet mer acceptabelt. Så klart fanns denna starka tradition även här i Västmanland. Särskilt under fastan och julen vändes världen ”upp-och-ned” när följen av skolpojkar blev biskopar, män blev kvinnor med linflätor och flickor blev karlar med halm- eller kolmustascher. Sedesenliga karaktärer ur högtidsriter personifierades av ungdomar i upptågen. De var enkla att känna igen och återskapa med lite kreativitet och material från gården. Med malätna kläder och mossa gick det att klä ut sig till julbock eller julgubbe, med ormbunkar och pioner blev en pojke lövgubbe och med vit klänning, skära band, krona och slöja blev en flicka midsommarbrud. Om karaktären sågs som något hedervärt eller skamfyllt skilde sig från bygd till bygd.

Närheten till adliga miljöer och herrgårdar i vårt län, gjorde att dessa traditioner delades över klassgränser, men där herrskapet och gårdsfolket hade specifika roller. Herrefolket deltog genom att bjuda av sina tillgångar på ritualiserade sätt som ofta säkrade tillgången till dansställe, lite mat och dryck samt spelman. När midsommarbruden i hemlighet skulle kläs på Färna bruk i Gunnilbo år 1878, var det de grevliga fröknarna som klädde bruden, i det finaste de själva ägde, enligt en samtida uppteckning.

Överallt i Sverige(och även Europa) var genusbyte det absolut vanligaste sättet för ungdomar att delta i upptåg kring högtider. Med våra mått mätt var det ett större brott mot normalitet att överskrida genus på det sättet, men utklädningens sed gjorde att andra regler sattes upp, där vad som var tillåtet helt skilde sig från ett sammanhang till ett annat. En annan vanlig företeelse var förklädnad till förföljda minoritetsfolk som romer och kringresande. Vad leken med förbjudna identiteter innebar går det inte att säga, men den kunde säkert rymma både en egen frihetskänsla (att inte vara fast i den egna rollen och kanske luckra upp gränser) och en förstärkt gruppkänsla som markerade en gräns emot ”de andra”. I maskeringslekarna vändes sociala normer om, gränser överskreds och ungdomarna kunde ge uttryck till aggressioner, skoj och lekfullhet som bara i detta sammanhang (oftast) kunde tillåtas av bygdens vuxna.

DEN ARISTOKRATISKA ÖVERKLASSEN var alltså delaktig i många maskeringstraditioner i Västmanland, medan de också hade tillgång till identitetslekar på andra sätt. På 1800-talet var privata maskeradbaler ett vanligt inslag för de allra högsta i den sociala och ekonomiska sfären, som till vardags ägnade mycket tid åt det sociala spelets regler, status och beteende. Unga och gamla utsmyckade sig i välsydda, moderiktiga versioner av karaktärer som Elisabeth I, grekiska och romerska gudinnor, venetianska teaterroller, 1600-talsmän, renässansfigurer, exotiska folkslag och den idylliska allmogen (i svenska ”folkdräkter”), på ett sätt som förhöjde den egna individens status och unicitet. Fester arrangerades i regel av familj och släktskapsnätverket och ungdomar kunde å ena sidan iscensätta sig själva på ganska fria sätt, men var å andra sidan alltid väl övervakade av föräldrar. Att gå in i en annan genusidentitet hörde till det vanliga även där, det var dock vanligare för männen på de privata societetsfesterna.