I teknikens och historiens spår

Ett hem med historia

I Stallhagen, ett av Västerås äldsta villaområden, ligger en gård med anor från 1700-talet. Här har Leif Andersson och hans fru bott sedan 1995. När de flyttade hit kände de inte till något om platsen, men med tiden skulle Leif upptäcka att hemmet bar på ett kulturhistoriskt arv med starka band till Västerås historia.

Gårdens kulturhistoriskt värdefulla byggnader har tillkommit under olika tidsperioder. Den vitputsade villan uppfördes på 1870-talet och var en gång i tiden föräldrahem åt Erik Hahr, Västerås första stadsarkitekt. Byggnaden benämns som Hahrska villan i Västmanlands läns museums arkiv.

Stallet är den äldsta av de bevarade byggnaderna. År 1910 byggdes det om till bostad och arkitektkontor åt Erik Hahr. På tomten finns också en över hundra år gammal kinesisk paviljong, ritad av Hahr och fortfarande bevarad med sina dekorativa målningar.

Att Leif och hans fru hamnade just här var något av en slump. Han hade precis fått tjänsten som vd för ABB Robotics och paret återvände därför till Västerås efter några år utomlands inom arbetet. Efter ett hektiskt sökande av ett nytt hem gick Leif till slut upp till Ottartornet, ABB:s svenska huvudkontor. Där fick han tipset av en sekreterare att en villa i Stallhagen snart skulle bli ledig, eftersom en tidigare personalchef skulle flytta.

Vid den tiden ägde ABB ett antal villor i Stallhagen som hyrdes ut till vissa anställda i chefspositioner. År 1998 fick de boende möjlighet att köpa loss sina hus, och Leif och hans fru valde att köpa gården som de redan hade gjort till sitt hem. Då började även intresset för gårdens historia växa fram. 

Familjen Hahr

Robert Hahr, som var far till Erik Hahr, föddes i Stockholm 1835 och flyttade tillsammans med sin växande familj från Dingtuna till gården i Västerås 1876. Robert arbetade som länsagronom och ägnade mer än fem decennier åt att utveckla jordbruket i Västmanlands län. I det som heter Stallhagen idag var det på den tiden fortfarande landsbygd med åkrar och betesmark.  

Erik Hahr föddes 1869 och var stadsarkitekt mellan 1909 och 1935. Han ritade flera av stadens mest välkända byggnader, däribland Västerås ångkraftverk, samt Ottarkontoret och Mimerverkstaden, som uppfördes för ASEA i början av 1900-talet.

I slutet av 1990-talet fick Leif besök av släktingar till familjen Hahr. Bland annat en familj som reste hit ända från USA och delade med sig av berättelser, minnen och fotografier från familjens tid på gården.

”Jag har ett kort där familjen är samlad framför den kinesiska paviljongen och, om jag minns rätt, var det på Robert Hahrs sjuttioårsdag. I så fall är bilden från 1905, eftersom han fyllde 70 år då. Då borde den där någon gång ha byggts under slutet av 1800-talet”, berättar han.

När det gäller väggmålningarna i den kinesiska paviljongen resonerar han kring deras ursprung:

”De flesta är nog byggnader som Erik Hahr har ritat. Det var någon kunnig person som var här och sa att det var han och hans fru som hade gjort målningarna tillsammans. Och jag har också läst att Erik Hahr var utbildad dekorationsmålare från början, så han skulle ju kunna ha målat det där åtminstone.”

Leif uppskattar att det finns ett intresse för gården och känner ett ansvar för att bevara den, samtidigt som han själv vill ha snyggt omkring sig. Så sent som i april i år restaurerade han fönstren på den kinesiska paviljongen och målade dem med linoljefärg. Arbetet påbörjade han redan i fjol, då han renskrapade allt trävirke.

Han har även låtit mura om villan efter att den börjat spricka och nyligen bytt ut ett ruttet balkongräcke mot ett nytt i mahogny.

För Leif handlar det om att vårda kulturarvet och ta hand om det som redan finns, snarare än att förändra och förenkla. Även om han inte beskriver sig själv som särskilt kulturhistoriskt kunnig, har han en tydlig uppfattning om vad som gått förlorat i det moderna byggandet.

”Jag kan ju konstatera som vem som helst att hus man byggde förr hade mycket mer dekoration, omtanke, finess och estetiskt tänkande än dagens fyrkantiga lådor. I dag är det mer praktiskt tänkande. Jag tycker att vi måste våga ta i lite, som man gjorde förr. I dag beundrar vi alla fina gamla byggnader och slott, men vad ska vi beundra i morgon? Att vi byggde fyrkantiga lådor? Det duger inte.”

I yrkeslivet var det däremot utveckling och förändring som kom att prägla hans vardag.

Mitt i teknikskiftet

Leifs yrkesresa började 1964, mitt i en tid då den svenska industrin stod inför stora tekniska förändringar. Han var 21 år gammal och hade precis gjort lumpen när han började som trainee på ASEA. Under traineeprogrammet fick han prova på olika avdelningar inom företaget och därefter möjligheten att arbeta utomlands. Det ledde till ett halvår i Argentina.

Efter traineeprogrammet fick han sitt första jobb på Pressduktoravdelningen, där han arbetade med en kraftmätningsteknik som utvecklats av ASEA-ingenjören Orvar Dahle tillsammans med hans hustru Birgit. Tekniken användes bland annat inom pappers- och stålindustrin och blev en framgångsrik ASEA-produkt. Den används fortfarande och har än i dag en marknadsledande position inom kraftmätning vid stålverk världen över.

Under slutet av 1970-talet förändrades industrin snabbt. Elektronik, programmering och automatisering blev alltmer naturliga delar av produktionen.

Leif talar med stor respekt om de ingenjörer som utvecklade ASEA:s elektriska industrirobotar. Han beskriver dem som pionjärer som arbetade i teknikens absoluta framkant, långt innan datorernas prestanda egentligen räckte till. Den första roboten från ASEA installerades 1974 och tog över monotona och tunga arbetsmoment, samtidigt som utvecklingen av industrirobotar blev en internationell kapplöpning.

I början av 1980-talet var Leif produktionsansvarig för elektroniken i Västerås. Han beskriver det som ett av sina roligaste jobb. Tillsammans med tekniker, som han anser var fenomenala, utvecklade han produktionen och datoriserade alla processer.

”Det gick att förändra så mycket. Vi hade en IT-kille som programmerade allting, så vi var otroligt IT-mogna tack vare honom faktiskt”, förklarar han med ett stort leende.

Samtidigt fascinerades Leif av hur långt utvecklingen kunde drivas när det gällde att göra elektroniken allt mindre. Han minns särskilt ett samtal med en chef om hur små komponenterna i framtidens mobiltelefoner skulle kunna bli.

”Jag frågade en chef en gång hur långt man egentligen skulle kunna komma jämfört med den tidens mobiltelefoner. Han sa: ’Oj, oj, man kommer mycket längre. De där ledarna som finns i en sån där krets kan bli en atom breda.’ Och i dag är inte ens det gränsen. I dag har du ytterligare en nivå inom atomen. Det är helt häpnadsväckande vad som går att tillverka.”, berättar han.

Nya uppdrag och ett liv i rörelse

När ASEA och Brown Boveri i Schweiz gick samman och bildade ABB 1988 väntade nya uppdrag för Leif. Under åren utomlands flyttade familjen flera gånger utifrån företagets behov. Arbetet kom på så sätt att prägla hela familjens liv:

”1989 flyttade vi till Tyskland och då lämnade vi ett av tre barn hemma. Han hade hittat kärleken. Efter ett år flyttade ABB oss till Amerika. Då åkte ett av barnen hem till Sverige och så fick vi bara med oss ett barn. Och efter fyra–fem år flyttade de oss till Schweiz och då stannade det sista barnet kvar i Amerika.”

När Leif och hans fru återvände till Sverige väntade ett nytt kapitel. Han blev vd för ABB Robotics, där han arbetade i fyra–fem år och hade en mycket positiv erfarenhet av verksamheten. Därefter gick han vidare inom ABB till Motors and Machines, där han också trivdes mycket bra. Där arbetade han tills han var 59 år, men valde sedan att lämna ABB för att engagera sig i mindre bolagsstyrelser i Västerås. 

Vid 70 års ålder startade han ett eget industriföretag tillsammans med en granne och sin son. Sonen tog så småningom över verksamheten när Leif fyllde 75. Själv fortsatte han att arbeta ytterligare några år och lämnade arbetslivet först vid 80 års ålder.

Framtiden och miljön

När Leif ombeds gissa vad framtidens stora utveckling blir tror han inte att det går att förutse. Han tänker att framtidens historiker framför allt kommer att se datoriseringen och internet som avgörande delar av vår tids teknikskifte. När det gäller artificiell intelligens är han inte särskilt insatt i den senaste utvecklingen, men hoppas på det bästa:

”Många tror ju att AI kommer att ta bort de flesta tjänstemannajobb, medan andra säger att jobben blir kvar men görs mycket bättre, så att man kan få mer gjort med de människor som finns. Det vore ju det bästa, om det är så. För det är inte så lätt att automatisera saker och slå en mänsklig hjärna. Den är så komplex att det ligger långt bort, tror jag.”

Samtidigt funderar han på vad vi lämnar efter oss. Inte minst i den fysiska miljön. Mycket av den industriella utvecklingen drivs av ekonomiska intressen, vilket enligt Leif kan innebära att miljöfrågorna hamnar i skymundan:

”Idag är ju PFAS-problemet aktuellt, ett problem vi dragit på oss trots tidigare skandaler som PVC, DDT och freon.”

Leif menar att vi behöver ta lärdom av historien och utveckla nya lösningar som tar större hänsyn till miljön. Under sina år inom produktionen har han själv sett hur tekniska lösningar kan behöva omprövas när deras konsekvenser blir tydliga. Ett exempel han särskilt minns är debatten om freon, som användes inom verksamheten:

”Det blev en väldig debatt eftersom freonet förstör atmosfären, och så småningom blev det förbjudet. Jag kommer ihåg att det var en dam från Gotland som ringde mig varje vecka och frågade om vi hade slutat med freonet ännu. Hon var orolig som bara den. Det blir lätt så att man inte tror att det finns några alternativ. Men teknikerna hittar ju andra lösningar. Fast först måste någon lagstiftare tala om att: ’Nu får ni göra något.’ Innan dess har man ju så många andra problem som tränger på. Så regeringarna är livsviktiga för det där, det tror jag.”

När Leif blickar framåt handlar det däremot inte bara om teknisk utveckling och miljöproblem. Han ser också en vilja att bevara äldre kunskap och återupptäcka mer jordnära värden. Han tror att människor även framöver kommer att söka sig till det traditionella och handfasta, samtidigt som den tekniska utvecklingen fortsätter.

”Det finns ett annat värde än bara pengar faktiskt. Att vårda gamla saker och med egna händer skapa nya verkar vara ett medfött behov. Nästan alla jag känner sätter i gång och bygger och renoverar när de går i pension. Samtidigt tror jag inte att man ska bevara allt som finns. För om man alltid skulle bevara allting skulle vi fortfarande bo i grottor”, säger han med glimten i ögat.

Kanske är det just där, i balansen mellan bevarande och utveckling, som Leifs berättelse får sin särskilda betydelse. Hans erfarenheter rymmer både tron på teknikens möjligheter och påminnelsen om behovet av att stanna upp, ompröva och lära av det som varit.