Pesten gjorde Västerås och Sala till huvudstäder

Det började med att den tjugonioårige Gustav II Adolf bodde på Västerås slott under vintern och våren 1623, för att isoleras från smittan i huvudstaden. Riksrådet följde med och Västerås blev rikets huvudstad. Det var under denna karantän som biskop Johannes Rudbeckius övertygade kungen om att skolorna i stiftsstaden Västerås behövde bli bättre. Den 25 mars 1623 fick biskopen ett kungligt ”fundationsbrev” med löfte om finansiering av landets första gymnasium.

Pesten förde alltså, indirekt, något gott med sig. Annars var det mesta elände. Smittan nådde till slut även Västerås. Hovet klarade sig av allt att döma men dödligheten steg snabbt bland vanligt folk. Vita kors målades på pestsmittades hus. Pestläkare gick runt klädda i dåtidens visir, masker med långa fågelliknande näbbar som antogs filtrera smittan. Sjukdomen krävde 357 offer i Västerås 1623, i Stockholm var siffran flera gånger högre.

Femton år senare slog pesten till igen. Hösten 1638 stängdes Stockholm ned för att begränsa smittspridningen. Sjuka förbjöds gå ut. De som bröt mot förbudet kedjades fast i sina hem. De friska, som inte måste vara kvar av olika skäl, uppmanades att lämna staden. Än en gång flydde det kungliga hovet till Västerås. I oktober anlände vagnen med den då tolvåriga, och omyndiga, drottning Kristina till Slottet vid Svartån. Hela riksrådet följde med. Kristinas faster Katarina, den så kallade Pfalzgrevinnan, ansvarade för vårdnaden av drottningen. Katarina var barnbarn till Gustav Vasa och halvsyster till Kristinas far, den sedan sex år avlidne Gustav II Adolf.

Västerås hade ett strategiskt läge och gott rykte i hovkretsar. Men staden var nergången. Den unga drottningen och riksrådets mäktiga herrar kom till en småstad med tvåtusen invånare, inkrökt i medeltidens kråkvinklar. Andra städer hade ersatt murkna träkåkar med stabila stenhus, trånga gränder hade rätats ut och svinen som bökade i rännstenarna hade förpassats till bakgårdar och utmarker. Så var det inte i Västra Aros.

Rikskansler Axel Oxenstierna drev på för en modernisering. Han hade upplevt hur illa ställt det var under sina färder till och från Tidö. En förordning utfärdades om att alla hantverkare på den västmanländska landsbygden, utom skräddare och skomakare, skulle flytta in till Västerås för att öka stadens betydelse. För den sakens skull behövdes tomtmark och gaturegleringar. Nu skapades Stora gatan, från början kallad Stora Konungagatan. Enligt en envis skröna bestämde drottning Kristina hur den nya gatan skulle dras genom att skjuta ett pistolskott från krönet av Oxbacken rakt österut.

Vintern i Västerås blev kall. Kristinas vårdnadshavare, pfalzgrevinnan Katarina, drog på sig en infektion och dog. Samtidigt närmade sig pestsmittan från huvudstaden. Agneta Horn, dotterdotter till Axel Oxenstierna, skriver i sin dagbok om hur hon åkte med sin mormor från Tidö och mötte kärror med många lik ”som vore döda av pesten”. Hotande smitta och tristess gjorde att Kristina och hovet tröttnade på Västerås. Det sägs att västeråsarna hade tröttnat på henne också, och på de besvärliga kraven från hovet. Det kostade på att hysa in ett kungligt följe med drabanter, livgarde, sällskapsfolk och tross

Situationen blev ohållbar i april när drottningens kock och klädesdräng dog efter att ha smittats av pesten. Strax efteråt dog ett par barn i uppvaktningen, liksom några militärer vid livgardet. Hovet packade och flyttade längre västerut, till Kungsör. Där fick Kristina bo på den kungsgård som hennes farfarsfar Gustav Vasa lagt grunden till. När våren kom kunde hon rida på Jägaråsen i den labyrintiska stensättningen Rundelborg som ännu finns kvar

När epidemin var över sommaren 1639 hade 114 personer avlidit i Västerås, i Stockholm 3 300.

Hovet flydde från smittan i Stockholm ännu en gång innan pestens historiska tid var över. Det var 1710, under det sista stora utbrottet. Pestloppan tros ha följt med  flyktingar från Karl XII:s krig. Till Västerås kom smittan i oktober med en båtpassagerare från Stockholm. Under vintern dog 300 personer, de flesta i fattigkvarteren på Kyrkbacken.

Återigen flyttade hovet västerut, närmast panikartat. Inte till Västerås, där fanns ju redan smittan, utan till Bergslagen som ansågs hälsosammare. Röken från hyttorna sades skydda mot pestsmittan. Bergskollegium drog upp till Falun, hovet installerade sig i Sala. Riksrådet lokaliserades till Arboga. Svea hovrätt tvingades dock stanna i Västerås.

Sala stängdes ned effektivt. Hovets innersta krets hystes in på Väsby kungsgård. Övriga i följet spreds ut i hus runt om. Enbart husägarna fick bo kvar, alla hyresgäster tvingades lämna staden. Stränga straff hotade den som tog emot främlingar inom en radie av tre mil från Sala. Livgardet släppte bara in besökare med ”sundhetspass”. Landshövdingen ålades att förse hovet med mat. Förmodligen även med vin eftersom en karavan lastad med 10 000 liter franska och tyska viner hade kommit på villovägar, enligt vad Magnus Västerbro berättar i sin bok om pesten 1710.

Lika stängt var det i Arboga. Inte ens landshövdingen fick uppvakta herrarna i riksrådet. Den här gången fanns varken kung eller drottning att sätta i karantän. Kungen, Karl XII, var i Bender i Moldavien dit han flytt efter nederlaget mot den ryska armén i Poltava. Han skulle aldrig återvända till Stockholm. I kungens frånvaro leddes hovet i Sala av hans farmor, riksänkedrottningen Hedvig Eleonora. Salas tid som rikets huvudstad tog slut i maj 1711 när hovet återvände till Stockholm.

Nedstängningen av Sala och Arboga hade effekt. Bara ett fåtal personer dog i de stängda städerna. Desto värre var det i Stockholm. Innan allt var över hade pesten skördat fler än 20 000 liv i huvudstaden, minst 100 000 liv i landet som helhet. Hovet hade än en gång klarat sig undan med blotta förskräckelsen. Kungligheterna hade följt det gamla rådet i smittans tid, som det skrevs på latin: Mox fuge, longe recede, tarde redi. Fritt översatt: Fly tidigt, stanna långt borta, kom tillbaka sent.