Midsommarminnen från arkivet - Del 2

I gamla tider ansågs midsommarnatten besitta magiska krafter. Daggen, som föll under natten, kunde bota sjukdomar, örterna hade magisk kraft och man kunde under vissa omständigheter skåda in i framtiden. Många olika brukar utvecklade sig därför. Man "majade" sina grannars hus med kvistar och björkar som bands ihop till äreportar vid grinden och golven beströddes med friskt löv. Också kyrkorna pryddes på detta sätt, och det hjälpte föra att ortodoxa präster sökte motarbeta detta "hedniska" bruk. Från vissa trakter berättades det om lövgubbar helt och hållet täckta med löv, som gick omkring till allmän förnöjelse. Ursprunget och meningen med denna sed är dock okänt.

För att dra nytta av växternas kraft bands kransar av nio sorters blommor, ofta noggrant preciserade, som sedan hängdes upp i stugan. Kransen satt uppe ända till julafton, då den ersattes av den traditionella halmkransen. Unga flickor kunde, om de sov på nio sorters blommor, i drömmen få se sin blivande make. En annan möjlighet var också att ensam bege sig till en undergörande källa för att där få en vision av den tillkommandes identitet. Källorna tjänstgjorde denna natt inte bara som kärleksorakel utan också som sjukdomsbot. Festligheter förekom vid källorna med mat, dryck och dans och många berättelser finns om de ganska vilda upptåg, som kunde förekomma och som föranledde att detta firande intensivt motarbetades av kyrkans män.

Det vi numera framför allt förknippar med midsommar är förstås midsommarstången. Det finns skilda uppfattningar om ursprunget till denna tradition. Förmodligen hör den hemma i högrestånds- och borgerlig miljö, där den förekom i samband med den fest, som ordnades av skrån och gillena. Där från spred sig bruket till andra grupper i Sverige.

Att midsommaren nu främst förknippas med Dalarna betyder inte att den skulle ha en fastare förankring där ursprungligen. Tvärtom fanns det en tid då väckelserörelsernas män under 1800-talet gjorde sitt bästa för att hindra den hedniska midsommarfesten. Inte förrän under påverkan från män som Anders Zorn kom midsommarstången åter att resas, och han är väl en av de främsta orsakerna till att Dalarna kom att få en särställning som midsommarlandskapet framför andra. Särskilt i bruks- och herrgårdsmiljö var midsommarfesten årets höjdpunkt. Det var den dag, då klassgränserna kändes mindre påträngande än annars, då traktering bjöds de underlydande och midsommarstången framstod som en symbol för gemenskap och sommar.