Järnåldersfolk satte färg på vardagen
Om kemikunskap på järnåldern
Färger i människans vardag
Under järnåldern verkar färger komma att spela en allt mer viktig roll i människornas vardag. De rester efter kläder och textiler som man har funnit från den tiden uppvisar ofta spår efter olika färgämnen. Man har också funnit spår efter färger på huslämningar, runstenar, möbler och vardagsföremål från järnåldern. Under järnåldern skedde viktiga framsteg i färgframställningen i Nordeuropa. Importen av exklusiva tyger i klara färger från medelhavsregionen ökade dramatiskt. Detta ledde troligen till en större efterfrågan efter färgämnen även inom Norden. De färger som fanns att tillgå var dels de organiska färger man kunde utvinna ur växter, dels de oorganiska vilka kunde utvinnas ur mineraler och salter i marken.
Kypfärgämnen är olösliga i vatten men löses genom alkalisk reduktion och kan då i färgbadet, kypen, fästa vid fibern. När färgämnet utsätts för luftens syre oxiderar färgen och färgämnet återbildas. Till kypfärger hör bland annat indigo och purpur, två mycket beständiga färger. Indigo tillhör de äldsta och värdefullaste textilfärgerna. I Europa utvanns indigo traditionellt ur växten vejde men detta slogs ut då man under 1600-1700-talen började importera ärtväxten indigo från Asien. Både vejde och växten indigo innehåller det aktiva färgämnet indigonin som efter oxidation ger färgen indigoblått. Äkta purpur kunde inte utvinnas i Norden då de snäckor som innehöll det aktiva färgämnet dibromindigo framförallt lever i varma vatten i Orienten och i Nya världen. Tyger färgade med äkta purpur importerades därför från i huvudsak städerna Tyrus och Sidon i nuvarande Libanon.
Järnoxider och garvsyrehaltiga ämnen har använts för att färga svart, vilket också har skett genom överfärgning med flera färger t ex indigo och krapprött. Garvsyra kunde man utvinna ur t.ex. ek- eller sälgbark.
Jordfärger
Jordfärgämnen utgörs av färgpigment som finns färdigbildade i jorden och som utvinns genom pulverisering, slamning, torkning och ibland också upphettning. De består av förvittrade bergarter; de färgande ämnena kan vara t ex järnoxider, järnhydroxid, manganoxid, järnsilikat eller kol. Det är färgämnen som dessa som användes redan under stenålderns grottmålningar. Som färgpigment är de mycket beständiga. En begränsning är att man endast kan få fram något oklara eller dova färger. De viktigaste typerna av jordfärgämnen är ockra, t ex guldockra i gulaktiga färgtoner med järnhydroxid (järnoxidhydrat) som huvudbeståndsdel, rödockra som består av järnoxid, och terra bestående av järnoxider och järnhydroxid. Vid bränning erhåller man en mörkare och rödare färg, bränd terra. Andra exempel på jordfärgämnen är umbra (järn-manganföreningar), grönjord (järnsilikater och lerjord) och kassel- eller van Dyckbrunt från torv eller brunkol. Falu rödfärg är ett exempel på ett järnoxidpigment.
Såpatillverkning
De germanska folk som levde i Nordeuropa under järnåldern anses ha uppfunnit såpan. Såpa uppträder i två former: dels mjuk som kräm, dels hård och fast, lämplig att klyva i små stycken. Båda formerna består av fettsyreföreningar, den mjuka med kalium, den fasta med natrium. Den hårda formen är det vi i dagligt tal kallar tvål. Denna form uppkom troligen under medeltiden hos araberna.
Såpan har två användningsområden, dels till den personliga hygienen dvs. till att tvätta händer, ansikte och kropp, dels till tvätt av kläder och rengöring. Under medeltiden användes den dessutom som medicin mot förstoppning och diverse annat, men det är en annan historia. Redan under den romerska antiken importerades såpa från de germanska områdena till medelhavsområdena, där man huvudsakligen använde sig av den för att tvätta kläder och textilier. Människorna i antikens medelhavsländer rengjorde sig själva med hjälp av olivolja, vulkanaska och pimpsten.
Såpan tillverkades genom att man utvann lut ur pottaska och kokade detta med fett.
Såpan tillverkades genom att man utvann lut ur pottaska och kokade detta med fett. Lut är ett annat namn för hydroxid (t.ex. natriumhydroxid). Man kan bereda lut genom att lösa kaliumkarbonat i vatten. Kaliumkarbonat finns i askan från framförallt björkved. Fettet kunde antingen vara animaliskt fett såsom bock- eller fårtalg men också vegetabiliska oljor från växter som t ex dådra. Den kemiska process som uppstod när man kokade lut med fett kallas förtvålning. Detta innebär att fettsyror reagerar med ett basiskt ämne och bildar ett salt. Fettsyrans svans är fettlöslig medan huvudet, som bildar saltet, är vattenlöslig. Tack vare det kan tvålmolekylen binda både till den feta smutsen och samtidigt vara löslig i vattnet. Fettpartikeln följer då med ut i vattnet och kan sköljas bort.
Kulturmiljöer i länet
Det är inte lätt att upptäcka kulturmiljöer efter vare sig färgframställning eller såpatillverkning i landskapet, men det finns indirekta spår. I gamla hävdade hagar och ängar och i gammelskog finner man ofta en mängd växter, lavar och svampar som användes i äldre tiders färgtillverkning och som numera är ovanliga i det moderna brukade landskapet. I Röda jorden i Riddarhyttan kan man även se spåren efter en mycket aktiv järnframställning under järnåldern. Detta beror på att jorden där har höga halter av järnoxider och är på sina platser är starkt röd. Här har man troligen även framställt färg. Där finns även spår av koltillverkning av vilket man även fick färg och lut.