Bergslagshistorier 1946-47: Gunnilbo socken

Länsman väntas i helvetet

Under Färna Bruk fanns många skogstorp, dessa torp döptes efter folkhumorn med de mest befängda namn, såsom Baksmälla, Helvete med flera att förtiga.

En dag skulle kronofogden och länsman dit på syneförrättning¹. På vägen i närheten av torpet möter de en man som kommer knallandes på vägen. Länsman, som kände mannen, och visste att det var en orginal² som kunde ge svar, stannar och hälsar samt frågar, ”hvar kommer du ifrån idag”. ”Jag kommer från Hälviti.” – ”Såå, nå, hvad gör de där då?” – ”Ja, döm kokte å stekte med all flit, för döm vänta både Länsman å Kronofogden dit.”

[Sign.] Carolus

__________

¹syneförrätning: en form av offentlig inspektion.

²ett original - en person som blivit känd genom ett excentriskt utseende, beteende eller andra egenskaper som väcker uppmärksamhet.

Alltför stort vagnslider

Det var en lantbrukare under Färna Bruk, närmare bestämt Friggesund, som inget vagnslider hade, men gjorde anhållan hos brukspatronen på Färna att få sitt vagnslider avbalkat. ”För det är alldeles för stort”, sa bonden. Patronen svarar: ”Det var då första gången som jag hört att något blivit tillräckligt och för stort för Eder, men vi ska ordna det”. Bonden: ”Ja det är alldeles på tok för stort. Det räcker ju hemifrån och till Sarvtjärn”.

[Sign.] N A.

Den tjuvfiskande arrendatorn på Färna bruk

En arrendator under Färna bruk blev kallad till Disponenten för han hade meta' kräftor trots det var förbjudet. Disponenten frågade Samuelsson om han inte visste det var förbjudet att meta. Jo, det hade han reda på. "Men inte trodde jag det var förbjudet för mig", svarade han. Disponenten gjorde honom uppmärksam på att det kunde bli böter så kanske Samuelsson kunde komma i fängelse. "Så ska vi väl inte ställa till", tyckte Samuelsson, "för då kan de' bli när jag skull' köl' milorna¹, och då blev dom oköla' med".

Under signatur ark.

Adr. A Jansson, Box 780, Västanfors

_________

¹köla milor: troligtvis dialekt för "kola milor". Se "kolmila" på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolmila

Bara oset kvar

Nämndeman Andersson i Gunnilbo har haft 60-årskalas. Stämningen har varit god, och fram på småtimmarna avtrappa' de uppvaktande, bland dem även soldaten Frisk. Han kommer dock på andra tankar och återvänder med följande begäran: ”Hör du Andersson, får jag ett par tre supar till och en skvätt i en flaska till imorgon, om jag får huvudvärk.” Nämndeman Andersson giver Frisk en 10 sekunders blick och genmäler stilla: ”Alla mina gäster har gått, och Frisk har också gått, nu är det bara oset som är kvar.”

Frisk gick utan supar.

[Sign.] E. F.

Den sömnsjuke gästgivaren

Det regnar

Vid Gunnilbo gästgivaregård fanns en gästgivare som hade sömnsjuka. Så fort han satte sig så somnade han utav. En dag när det var soligt väder, sade han till sin dräng: "I da ska vi köra in rågá. Ja går te logen å tar emot å fleckorna får lassa. "När så drängen kom med lasset, visste han att gästgivaren satt och sov, så han körde så nära väggen att vagnen skrapade emot. Då vaknade gästgivaren och sprang upp och skrek: "Dä va f-n va dä rägnar!"

Stackars grisar

En dag reste gästgivaren till Köping för att göra affärer. Drängen körde honom till Bernshammars station och fick också hämta honom där på kvällen. Drängen plockade på väskor och paket, och så frågade han sin husbonde om det inte var något mer som skulle med. "Näj, nu åker vi", svarade gästgivaren och så somnade han av. När de åkt en halv mil vaknade han och frågade sin dräng: "Hur ä dä mä grisarna?" - "Vi ha inga grisar", svarade drängen. "Ja köpte grisar å dåm va mä på tåge, så nu får vi vända", sade gästgivaren. När de kommo till stationen, så hördes det hur grisarna skrek och gästgivaren säger: "Stackars grisar, en så dåll dräng ja har, som inte vill ta er mä hem". Drängen svarade: "Stackars grisar som har en så dåli reskamrat som inte tar er mä hem, så ni får såva i samma stia!"

Sign. "G. P-n".

Herr Gustav Persson, Hallstahus trädgård, Hallstahammar.

En jakthistoria

Denna jakthistoria hände för en 60 år sedan [1880-talet – red. anm.]. När Jan Jansson Gillbo i Gunnilbo skulle ut och jaga hare, hade han två drängar som var i ordning på söndagsmorgonen med hunden för att jaga hare. Då kom han och sade, ”i dag skall jag ha hunn sjelf och jaga”. Han har nog aldrig skjutit ett skott. Men när han kom hem så sken han opp som en sol i syna och var så märkvärdig. ”Jo, hunn han fick opp hare med det samma, och han kom hela vägen och tur som fålä att jag hant åt sidan, annars har han springt mitt på mej. Men så skulle jag spänna opp, men då kom hundrackarn i vägen så jag tordes ej skjuta.”

[Sign.] Jok.

En bössa utsatt för andeväsen

Albert Jansson Berget i Gunnilbo har fått sin bössa förstörd genom trolldom, så han fick lov att anlita någon förståndig person som kunde ge något råd, men så hade drängen en bössa så han skulle skjuta en skata och med den skulle trolldomen bort. Och när han fick skatan, så tog han ut hjertat och så hade han bössan med hjertat som förladd, men det var en mynningsladdare så det skulle ske från mynningen, men den fyllde väl, den släppte inte fram nån luft med mindre än det pep och skrek. ”Nu är inte fan långt borta, sa bon'.

[Sign.] Jok.