Bergslagshistorier 1946-47: Fläckebo socken
Skämthistorier från förr
Stor i orden
I mitt hem i Fläckebo hade vi en gång en drängpojke, som inte var så storväxt precis, eller som sällan ville erkänna det. Till historien hör att vi ofta hade paltbröd till frukost. En morgon då Kalle, som han hette, sela' en häst, hade han särskilt svårt att få upp selen på hästen. Då de andra karlarna gjorde narr av honom, utbrast han: "Ja, man blir förbannat matt av den där palten".
[Sign.] BiJ. Fru Birgitta Jäder, Gryta Badelunda Västerås
Radioapparaten - P firar sin femtioårsdag: En sann historia från Fläckebo
Som P skulle fylla 50 år på lördagen, som brukat var skulle det bli kalas nämnda dag. Nu var det inte bättre än att hans radio råkade vara trasig, varför P måste ha den lagad.
Han steg nästa dags morgon på bussen och kom om ett par timmar fram till Sala. P gick in i närmaste Radio-affär och lämnade fram radioapparaten. Efter att ha tittat på apparaten säger affärsinnehavaren: "är den tyst?" - "Ja", svarar P, "den heter Telefunken". (P tyckte att affärsinnehavaren sa att den var tysk.) "Låter den ingenting", frågade affärsinnehavaren. - "Joo", svarade P, "när den är hel, så".
Väl utkommen från radioaffären gjorde P diverse uppköp, bland annat köpte han en veckotidning. När bussen var på hemväg, tyckte P. att det var långsamt, tog upp tidningen, ögnade i den ett tag och fick då se att det var korsord. Han tog upp en penna och började lösa. ”Här står det”, sade han högt, ”får den som arbetar (3 bokstäver*)”. P tänkte länge och väl, så till sist skrev han ”mat”. Vi som satt och betraktade honom, såg ej att han löste mera.
Väl hemkommen lade han upp varorna han köpt, däribland tidningen som var uppslagen. P:s fru fick då se det lösta ordet, och sade ”du tänker då aldrig på annat än mat, det förstår du väl din toker att det måste bli lön”, och så fick hon sig ett gott skratt.
När 50-årskalaset nått sin höjdpunkt, satt ett par av gästerna och pratade om att en som heter J fyllt 50 år i år, men att hans fru inte fyller förrän nästa år. Efter en stunds funderande utbrister P: ”fyller hon bara vartannat år, hon då?”
[Sign.] G-er.
Vinkelkrut
I Fläckebo bodde för tiotal år sedan en gubbe vid namn Hultgren, allmänt känd för sin skicklighet å ljuga. En dag var han ute å gick med bössan på ryggen och mötte skomakare Strömgren. Då lät det så här: ”Har du fått nån hare, Hultgren?” - ”Nej, kan du se den rackarns handlarn han lurat på mej vinkelkrut, så skotta gick i vinkel när jag sköt.” Strömgren fick lust att driva med Hultgren så han svara': ”Ja vasärka va en kan bli lurad, jag fick krut en gång jag, som var skjute' mä förut*.” Varvid Hultgren utbrister: ”siddu, siddu.”
[Sign.] E.H. Historier är fullt sanna och gubbarnas rätta namn var Hultberg och Strömberg.
Avs. Fru Ebba Hellman, Salbohed.
*Krut som redan var använd.
Där kom han inte åt: Tre korta historier
När seklet var ungt levde i Fläckebo en person, om vilken många lustiga historier berättas. Under sin exercistid blev han en gång beordrad att smörja en vagn. Efter fullbordat värv stegade ha fram till officeren Falade och sade: "- Ja, nu har jag smort över allt utom där hjulen sitter fast, för där kommer jag inte åt."
En annan gång skulle han sadla kaptenens häst men råkade vända sadeln åt fel håll. När kaptenen frågade vad detta ville säga, svarade han: "- Jag kunde ju inte veta åt vilket håll kapten skulle rida."
En gång när han var borta på en gård och tröskade, råkade han under en måltid hitta ett hårstrå i ärtvällingen. Lugnt fiskade han upp den olämpliga ”kryddan” och sade: "- Jag tycker mor att ni kunde lägga håre’ på en tallrik för sig, för somliga vill ha mer och somliga mindre."
[Sign.] Ric. Helge Ericsson, Ö. Vrenninge, Fläckebo
En skruv som är klocka
För många år sedan bodde i Fläckebo sn en soldat vid namn Brask, känd för sin slagfärdighet. Den dag då kan kom vandrande på landsvägen fram, fick han se en bil på landsvägen och över motorn står en man lutad. Innan den gamle soldaten kommer fram till bilen, lutar han sig ned och tar upp något ur landsvägsdammet, sedan fortsätter han fram till mannen och slår denne med handen lätt på axeln med orden: ”Ursäkta herrn. Jag vet vad det är för fel på bilen. Det är en skruv som är klocka.” Mannen tittar upp på soldaten och säger med vredgad röst: ”En skruv som är klocka? Driver du med mig?” – ”Ja, det är en skruv som är ur”, säger den gamle soldaten och räcker mannen en oljig skruv som han hittat på landsvägen, samt går ifrån den förvånade mannen.
[Sign.] Ö.
Den snåla husmodern
H Jonsson Fläckebo berättade om en husmor som var så snål att hennes jungfru ej fick mat som hon behövde vilket denne klagade över för folket i bygden. En väninna till frun, som hörde detta, sa då till frun, ”Du ska väl låta flickan få äta, det låter så illa det där när hon beklagar sig. Låt henne få äta med vid bordet när ni äter.” - ”Oh nej, det skulle gå an på ett ställe som ert men ej på ett ställe som detta.” - ”Nå så låt henne då äta i köket sedan ni ätit”. - ”Ja, se då finns det hjälpe mig inte en bit över”.
Fru Valborg Johansson, Baldersgatan 2A.
Porter att stilla törsten med
Vi var tre unga män som höll på med skogsarbete i Fläckeboskogarna. Det var på vårsidan, en dag var vi mycket törstiga då vi gick hem. Vi hade ett litet gärde att gå över till och från skogen, vi visste att ett stort dike vi hade att gå över var öppet på ett ställe i isen. Där skulle vi släcka törsten, menade vi. Den äldste av oss var stor och hade långa ben, så han kom först fram och kastade sig ner och drack. Då den sorgen väl var stillad, och han reste sig stod han och tittade ned i diket, smackade [han] med läpparna och sa med gravallvarligt allvar ”Det var porter det här”.
Vi såg då att vattnet var färgat, och det kom från ett litet dike som kom från den närgränsande gårdens gödselhög.
[Sign.] G. A-n. Gustaf Andersson, Hällsta, Hallstahammar
Två korta historier om originalet B.
I Fläckebo hade vi ett original som nu är död. Vi kunne* kalla honom för B.
En dag gick B. till en granne E. och bad att få låna en tunna råg till utsäde. ”Ja det kan du väl få”, sade E. Två år därefter kom B. till E. och bad att få låna en tunna råg till utsäde. ”Ja det kan du få”, sade E., ”men jag har inte fått tillbaka det du lånade för två år sedan”. – ”Har du inte glömt det än?” sade B.
Det var på den tiden då slaktare körde ikring på gårdarna och sålde kött. En dag kom slaktaren till B. och ville sälja kött. ”Jag har inga pengar, annars skulle jag köpa”, sade B. ”Det gör ingenting”, sade slaktaren, ”jag kan skriva upp det”. – ”Det behöver du inte”, sade B., ”för det kommer jag ihåg så länge jag lever”.
Gustaf Larsson, Fläckebo den 6/12 1946
*kunne – skulle kunna, kunde