Sune Waldimir – Västeråspojken som blev hela Sveriges kapellmästare. Del 2

Att paret i bilden ovan ser förälskade ut går knappast att undgå. Emil håller Jennys hand i sin som om han aldrig vill släppa taget. Det kommer han heller aldrig att göra. Inte hon heller. Ungefär ett år senare, den 3:e augusti 1907, gifter de sig i Falu Kristine kyrka. Vid det här laget är Jenny gravid i 24:e veckan. Paret behöver snabbt finna en egen bostad. Men vart ska de ta vägen? I månadsskiftet september-oktober flyttar så Jenny in hos Emil i Främby. Där blir de dock inte alls långvariga och ytterligare en dryg månad senare, i början av november, tar de sitt bohag och åker den långa vägen till Västerås. Jenny är höggravid vid ankomsten, och bara några dagar senare, den 15 november, föder hon sonen Sune. Sune kom att ärva sin mammas klipskhet och envishet, och sin pappas företagsamhet och livsglädje – samt hans näsa! 

Familjens första hem låg i kvarteret Henrik 1 i centrala Västerås. Huset står fortfarande kvar och ligger i hörnet av Engelbrektsgatan/Västra Utanbygatan - mitt emot Stadsbibliotekets fackavdelning, i närheten av Engelbrektsplan. Men Engströms bodde inte här mer än ett par år. En kort tid efter att Sunes yngre bror Nore hade kommit till världen den 1 mars 1909, flyttade de fyra till Blåsbogatan 3, uppe på Kyrkbacken. Här residerade familjen i hela 25 år, till mitten av trettiotalet, då föräldrarna flyttade till en av stadsarkitekt Erik Hahrs nybyggda funkislägenheter på Tessingatan 1A i Västerås. Men då hade Sune redan för länge sedan flugit ur föräldraboet.

Familjens hem på Kyrkbacken var mycket enkelt. Något överflöd var det aldrig tal om. Men under jularna togs det bästa fram. Mamma Jenny pyntade och fejade, stoppade korv och bakade. Pappa Emil skaffade fram den traditionsenliga granen, som pojkarna sedan hade i uppdrag att klä. Sune berättar: "Granen var nog år från år lika unik, man såg överhuvudtaget inte att den var grön så mycket glitter och pynt hängde vi i den. Men vi tyckte den var underbar och det var ju huvudsaken. I vår familj var det alltså mamma och pappa som fick överraskningen att se den klädda granen."

Så kom julaftonskvällen. Maten dukades fram och alla fyra gick och plockade från det välfyllda matbordet. Därefter kom nästa tradition som familjen höll hårt på: "Sedan vi ätit av all härlig julmat, så hör det till att samtliga familjemedlemmar följer mamma ut i köket och hjälper till att få i ordning och diska och torka. Innan vi lämnar det skall allt vara putsat och fint, så att mamma slipper tillbringa juldagen i köket. Det där tyckte vi förstås var rätt tråkigt så länge vi var små, men vi gjorde det, och nu gör vi det med desto större glädje."

Till sist var det då dags för far-tomten att göra entré. Sune minns särskilt en julklapp han fick som pojke: "Det var en sådan där Meccano låda. Vi, min bror och jag, var på den tiden så små att vi måste gå och lägga oss rätt tidigt, men den julen fann mor min far och oss pojkar liggande på golvet och bygga kranar fast det redan började bli ljusan dag."

Den fina bygglådan hade även gett pappa Emil mersmak: ”Far låg på magen helgen igenom och byggde själv. Vi hann aldrig få chans att ens ta i den. Så den julen tyckte min bror och jag var helt och hållet misslyckad.”

Pappa Emil hade sysslat med lite av varje, allt ifrån att arbeta i gruva till att sätta upp åskledare i kyrktornet i Falun. Men efter att han bosatt sig i hamnstaden Västerås hade Emils kunskaper och intresse för kranar tagit honom vidare i karriären. I april 1921 anställdes han som kranförman vid Västerås hamnar. Här jobbade han kvar ända fram till februari 1949, då han gick i pension. Även Emils bror jobbade i hamnen - som hamnsjåare.

Sune var ett snällt och tystlåtet barn, som redan från barnsben hade ett nästan maniskt intresse för musik. ”Musiktokig” är förmodligen den bästa benämningen på hans passion. Sune drogs till allt som gav ljud ifrån sig. Det hände rätt ofta att han smet hemifrån när han hörde musik spelas ut på gatan. Men den här gången var det inte brandkårens musikkår på Stora torget som hade lockat med välljud, utan något som tagit honom betydligt längre hemifrån än så.

Föräldrarna började nervöst att leta, men ingen Sune syntes till. När han varit försvunnen en tid, och de oroliga föräldrarna själva inte kunde finna honom, såg de ingen annan utväg än att tillkalla polis. Konstaplarna letade och letade, och till slut fann de den sjuårige Sune ute på Viksäng, vid Västerås Regemente, där regementsmusikkåren höll konsert. Kanske hade han följt med musikkåren tillbaka till kasernområdet efter att de hade paraderat inne i Västerås centrum.

Nu stod han där och lyssnade till musikkårens sista konsertstycke. Men den lille Sune var fortfarande inte nöjd. Han ville höra mer, så han visade upp några enkla trollkonster i utbyte mot att han fick höra mer musik. Han trollade för glatta livet. Den lille Sune jublade högt när virveltrummorna smattrade, bastuborna dånade och flöjterna kvittrade, alla tillsammans i glad marschtakt. Nu visste föräldrarna exakt var de skulle leta om (när!) musikfantasten försvann igen. Och Sune visste exakt vad han skulle bli när han blev stor – militärmusiker!

Året är nu 1920. Sune, som bodde endast ett par hundra meter från Domkyrkan, hade blivit stormförtjust i en flicka som sjöng i kyrkokören, och plötsligt blev han en mycket flitig kyrkobesökare. Men efter ett tag förstod han att det inte bara var flickan som lockade honom till kyrkan. Musiken i kyrkan fascinerade honom ännu mer. När han satt där i kyrkbänken och lyssnade på de vackra tonerna, förstod han genast hur han skulle få utlopp för all musikalitet han bar inom sig. Den insikten tog snart nya, konkreta uttrycksformer. Så här beskriver Sune den tiden: "Jag spelade och sjöng för full hals vid mammas symaskin. Du vet, på gamla symaskiner fanns det ju alltid ett målat måttband på brädan, med svarta-vita rutor – det var mitt första piano."

Sune kunde sitta i timmar och spela på symaskinen, men mamma Jenny, som var sömmerska, behövde använda sin symaskin, så hon specialtillverkade ett måttband med ditritade tangenter för Sune att ”spela” på vid köksbordet.

Familjen berördes uppenbart av Sunes stumma pianospel, för samma år, den 6:e april, köpte pappa Emil ett gammalt taffelpiano för 400 kronor hos Farres Musikhandel i Västerås. När pianot bars in i lägenheten blev Sune så till sig att han höll på att svimma.

Men familjen ägde inte 400 kronor, så en avbetalningsplan lades upp. Där ålade sig fadern att betala 50 kr kontant, och därefter 15 kr i månaden. Efter drygt två år och tjugo avbetalningar var pianot äntligen färdigbetalt. Det var ett pianoköp som inte bara skulle gynna Sunes musikaliska utveckling och senare karriärmöjligheter utan även, indirekt och långt senare, skulle komma hela Sverige till gagn.   

Sune fick också sitt första gage vid den här tiden. Så här gick det till:

"En gång när jag var tolv år gammal blev jag ombedd att spela på en bjudning. Jag var mycket smickrad och stolt, och eftersom jag inte kunde spela piano ordentligt så sjöng jag i stället och slog bara efterslagen på pianot. Det hela gick mycket bra, folk både roade sig och dansade efter de toner jag frambragte. När det hela var över hade jag tänkt mig en förplägnad av sockerdricka och bakelse, vilket jag mycket riktigt fick. Men döm om min häpnad när värden sticker en stor slant i min hand. Det var en guldfemma, den enda guldfemman jag hållit i min hand."

Nu hade föräldrarna med egna ögon sett hur Sunes pianospel och sång gjorde folk lyckliga - det var en första föraning till vad som skulle komma.

Pianoköpet fungerade som en ”booster” för Sune Engström. Han kunde sitta i timmar och låta fingrarna glida över tangenterna. Hans pianospel utvecklades så mycket att han kunde medverka som pianist vid en körkonsert i Bultlokalen i Hallstahammar 1922 - endast fjorton år gammal. Det var också pianot som skulle bli Sunes huvudinstrument, och senare även hans levebröd.