Sune Waldimir – Västeråspojken som blev hela Sveriges kapellmästare. Del 1
En kändis bland kändisar: ”God afton, mina damer och herrar!”
Tjugo jättestora klippböcker om Sune Waldimir svarar för att radiointervjuerna just nu med den populäre dirigenten blir så faktaspäckade och roliga som de är. De har klippts samman av Sune Waldimirs far hemma i Västerås och utgör ett unikt dokument om 30 års svenskt nöjesliv – d.v.s. 30 år med Sune Waldimir.
Ur Östersundsposten, 22 oktober 1959.
Drygt femtio år senare fick Västmanlands Läns Museum dessa klippböcker som gåva. Sedan dess har de legat orörda på sin hyllplats i museets arkiv, fram till för några år sedan då jag beslutade mig för att göra en biografisk resumé av Sunes liv med klippböckerna som grund. Min strävan har varit att pussla ihop de viktigaste och mest intressanta delarna av hans liv till en sammanhängande och läsvärd historia, och på så sätt ge läsaren en överblick över Sunes liv och över museets unika arkivsamling.
Sune Waldimirs karriär påminner mig lite om trappan till Gröna Lunds populära attraktion Lustiga Huset. Innan man kan ta del av de roliga spegelrummen, de svajiga broarna, och till slut den flygande mattan, måste man först bemästra den rörliga trappan upp till den översta våningen. Man kommer ingenstans om man inte byter fot i rätt tid. Man kan förstås fuska och ta den vanliga trappan i mitten, men då missar man hela spänningsmomentet. Jag kan fortfarande känna en vag olustkänsla när jag tänker tillbaka på hur jag som ung grabb i slutet av 60-talet, i krampaktig förtvivlan försökte hålla mig kvar på trappan utan att falla bakåt eller nedåt – upp kom jag i alla fall inte! Men när jag stod där med högerfoten i höjd med mitt eget ansikte och vänstra benet hängande i någon annans hår, var pappa plötsligt där bakom mig, och vi nådde till slut toppen tillsammans.
Sune Waldimirs trappstegsklättrande karriär var heller inte utan ansträngningar eller missöden, men han valde att hoppa av i rätt tid, bara för att sedan ta ytterligare ett steg upp i utvecklingen, allt närmare de höga mål han satt. För en sak är säker - han visste vad han ville och han gjorde allt för att komma dit!
Under sin sista tid i livet arbetade Sune på sina memoarer, som gick under namnet ”Trettio år i svensk showbusiness”. Det är oklart vad som blev av detta projekt. Det som dock är klart är att Sune hade en önskan att berätta om sitt händelserika liv. Nu tar jag chansen att göra det åt honom.
Framför mig står en rese, axelbred och fullvuxen, med något av viking över sig. En man vars ledaregenskaper ej är att taga miste på, van att leda och bestämma – det ser och hör man inte, men man känner det. Han står där trygg och trivsam – en karl i ordets rätta bemärkelse – en ledare, det är Sune Waldimir.
Okänt tidningsklipp
Sune var gästen som aldrig trängde sig på eller som önskade något att äta. Han tog ingen plats, men fyllde ändå hela rummet med sin musik. Hans trevliga och älskvärda karaktär gjorde att folk kände sig nära bekanta med honom trots att de inte hade träffat honom personligen.
Från mitten av trettiotalet och två decennier framåt var Sune Waldimir och hans underhållningsorkester radions glädjespridare nummer ett. Miljontals musikälskande radiolyssnare runt om i landet kunde så gott som dagligen ratta in och höra på när den charmerande orkesterledaren från Västerås framförde populärmusik i en fräsch och välklingande förpackning. På den tiden var namnet Sune Waldimir ett begrepp, synonymt med god underhållningsmusik på radio.
Radiosändningarna började alltid på samma sätt i varje program. Först spelades Waldimirs egenkomponerade, odöpta signaturmelodi – som egentligen var en godnattmelodi som man hade satt upp tempot på. När vinjettmusiken sedan klingat ut, hälsade Sune radiopubliken välkommen med orden: ”God afton, mina damer och herrar!” Frasen framfördes på en blandning av västmanländska och dalmål och var optimistisk, munter och sjungande, men ändå lågmäld. Den gav radiopubliken känslan av att Sune talade direkt till dem och frambringade en positiv igenkänningseffekt som lyssnarna älskade.
Sune hade en speciell förkärlek för melodiösa stycken, både stämningsfull så kallad skymningsmusik och lite livligare saker. Hans uppiggande och medryckande sätt att dirigera smittade av sig på orkestern, vilket kunde höras ut i radioapparaterna. Sune var en genial och produktiv arrangör som inte bara tog vara på den senaste mikrofontekniken, utan dessutom skrev arrangemang som lyfte musiken till en alldeles ny nivå av förtjusning och fräschör.
Det torde vara omöjligt att uppbringa någon, som kommit den breda massan att lära förstå och älska musik bättre än han. Den värsta slagdänga, som vi trott för alltid begravd, kan dyka upp i Waldimirs program så nyfernissad, fräsch och trevlig, att vi knappast tror våra öron. Och ändå har den fått behålla något av sin speciella tidsprägel.
Okänd tidningsjournalist
Sune Waldimirs popularitet och kändisskap växte snabbt från och med trettiotalet och framåt. Men de frekventa radiosändningarna var ingalunda ensamma om att göra Sune omtyckt och uppskattad. Hans ständiga medverkan i olika grammofoninspelningar, tidningsintervjuer, konserter och filmer, bidrog till att ”Waldimirstormen” inte lät sig bedarra. På den tiden visste de flesta i vårt avlånga land vem Sune Waldimir var. Inte ens den folkkäre Edvard Persson hade samma dragningskraft på publiken som Sune hade med sin orkester. På Perssons hemmaplan i Malmö Folkets Park fick den skånske idolen se sig ”slagen” med 47 besökare i en statistikundersökning.
Sune var en kändis bland kändisar. Här följer en kort bildkavalkad med Sune och några av de berömdheter som han musicerade med. Sune ses på bild tillsammans med Harry Brandelius, Evert Taube, Alice Babs, Jussi Björling, Sickan Carlsson samt Zarah Leander.