Arboga - bebyggelsehistorisk översikt (del 1/3)

En del av Arbogas kulturmiljöprogram

Författare: Västmanlands läns museum
Spara
Arboga kommun ligger i sydvästra delen av Västmanlands Län och gränsar i söder till sjön Hjälmaren. Arboga kommun består av fyra socknar: Götlunda, Medåker och Arboga stadsförsamling och Arboga landsförsamling, som sedan 1947 även inkluderar före detta Säterbo socken. Fram till 1973 tillhörde Götlunda socken Glanshammars kommun i Örebro län.

Bördig slättbygd kring Arbogaån och skogsland i norr

Landskapet präglas av sjön Hjälmaren längst ut i söder och av Arbogaån som tydligt delar kommunen i två områden av skilda karaktärer. Norr om Arbogaån dominerar ett slättlandskap med bördig jordbruksmark. Insprängda i åkerbygden finns större och mindre skogsklädda berg- och moränområden. Norra delen av Medåkers socken övergår i Bergslagens karakteristiska skogsland. Landskapet söder om Arbogaån domineras av skog med inslag av odlade dalar i nordsydlig riktning mot Hjälmaren.

Inom kommunen förekommer en del fornlämningar från olika perioder. Götlunda socken är den mest fornlämningsrika delen, medan det inom Arboga landsförsamling och i Medåkers socken finns få forntida lämningar. De äldsta bosättningarna är bland annat stenåldersboplatser på Järnäshalvön vid Nannberga. Vid sjön Tjurlången ligger en fornborg från järnåldern, Halvardsborg. På Lungeråsen finns en skeppssättning från järnåldern där det står en välbevarad runsten som kallas för Kung Sigges sten. 

Medeltida handelsplats och knutpunkt mellan Bergslagen och Mälaren

Arboga fick tidigt en betydelsefull ställning som handelsplats. Staden hade ett strategiskt läge vid Mälarens innersta sjösystem och där landförbindelserna från och till Bergslagen, västkusten och landskapen söder om Mälaren möttes. Arboga som stadsbildning omnämns redan under 1100-talet. Länge var Arboga hamn den västligaste hamnen i Bergslagen och staden blev därför tidigt utskeppningsort för en stor del av Bergslagens järn som omlastades i Arboga och sedan skeppades vidare till Stockholm. Tillsammans med Västerås blev Arboga Svealands mest betydande ort.

Under medeltiden var Sverige katolskt, och i Arboga hörde klosterväsendet tätt samman med Julita kloster på södra sidan av Hjälmaren. Nicolai kyrka byggdes under 1100-talet, strax nordväst om stadskärnan, och var landsförsamlingens kyrka. Var stadsförsamlingens första kyrka låg är oklart, men på 1470-talet byggdes i Stora torgets sydöstra hörn en stadskyrka, Helgeandskyrkan. Denna eldhärjades och byggdes på 1530-talet om till kungsgård, en gård som var Kronans egendom. Kungsgården övergick senare i stadens ägo och användes som rådhus på 1630-talet. Trefaldighetskyrkan, byggdes i anslutning till ett äldre franciskanerkloster i centrala delar av stadskärnan och blev stadsförsamlingens kyrka när klostret lades ned.

Ursprungligen var endast området norr om ån i Arbogas nuvarande stadskärna bebyggt, och först i början av 1300-talet växte staden söder om ån. Då tillkom troligen Kapellbron. Både köpmän och hantverkare bosatte sig i Arboga och bedrev jordbruk och boskapsskötsel som binäringar. År 1435 hölls Sveriges första riksdag i Arboga där Engelbrekt Engelbrektsson utsågs till befälhavare över Sveriges väpnade styrkor. Mittpunkten i det medeltida Arboga var Stora Torget som framförallt fungerade som stadens handelsplats. Torget var ända fram till mitten av 1700-talet bebyggt i den norra delen och var hälften så stort som det är idag.

Sjöfart, handel och hantverk var under en lång tid dominerande näringar i staden. Stadens betydelse avtog under 1600-talet i och med uppkomsten av nya städer och handelsplatser i Bergslagen. 

Byggnationen av Hjälmare kanal, som förbinder Arbogaån med Hjälmaren, bidrog 1639 till att Örebros ställning som handelsplats stärktes. Arboga fråntogs också sin frihet att med egna fartyg gå till ”främmande orter”.

Tidiga industrier lokaliserades i närhet till strömmande vatten, då de flesta processer krävde energi och transportvägar. Ett exempel är vapensmedjorna som under 1500-talet etablerades vid Jäder, där Jädersbruk senare byggdes upp. Smedjorna fick stor betydelse för Arboga genom vapen- och rustningstillverkning och produkterna såldes vidare bland annat till Stockholm. På 1750-talet fanns inte mindre än 12 smedjor samt en mjölkvarn och såg längs Arbogaån. Senare lades tillverkningen om från vapen till järnvaruprodukter. Bebyggelsen bestod till stor del av produktionsbyggnader, som kvarnar och gruvbyggnader, men även byggnader för boende med mera. De mellansvenska järnbruken från 1700-talet kunde struktureras som hela små samhällen, med omsorgsfullt planerade och utformade byggnader.


Expansion under industrialismens 1800-tal 

Kring 1800-talets mitt stärktes stadens ställning tack vare tillkomsten av järnvägslinjen till Örebro år 1857. Arboga blev då den första staden i länet med järnvägsförbindelse. Tio år senare var förlängningen av banan till Köping klar.

Den egentliga tillväxten i kommunen kom dock inte igång förrän vid industrialiseringen i slutet av 1800-talet, då flera små och medelstora industrier kopplade till hantverk, livsmedel och annan handel etablerades. Stadens befolkning ökade från 2200 personer år 1850 till cirka 5000 personer på 1890-talet. Bostadsbebyggelsen förtätades inom den äldre stadskärnan på båda sidor om ån och först efter 1900 började en utbyggnad utanför den. De tidiga industrietableringarna fanns på Kakuberget och i området vid Nästkvarn, där Arboga Mekaniska Verkstad etablerades 1858. Runt fabriken byggdes en hel industrimiljö med kontor, bruksmäss (matbespisning) och arbetarbostäder, och många av byggnaderna finns fortfarande kvar. Även norr om stadskärnan, och i anslutning till hamnområdet österut, växte industribebyggelse fram. Hit drogs också järnvägen.

Industribyggnaderna fick ofta en omsorgsfull och framträdande utformning och placering. Tegel var ett vanligt fasadmaterial som murades i förband ofta efter klassicistiska mönster. Arbogas margarinfabrik, ritad av Köpingsarkitekten Theodor Dahl och invigd år 1909, sa om sin skapelse: 

”Fabriker ska alltid vara låga. En låg byggnad över ett stort område. Och vacker så att man får lust att gå in dit. Inte avskräckande, som ett fängelse eller en kasern”.

Myrstedt & Stern, vars fabriksbyggnad ännu är bevarad, och Arboga Snickerifabrik, som ägdes av NK, är två exempel på kända möbelindustrier i Arboga från den här tiden. Arboga Kvarn & Maltfabrik, ett mejeri, Arboga Margarinfabrik och Arboga Bryggeri AB hör till livsmedelsindustrierna. Konfektionsindustrin fick en förankring i staden genom ”Rappsons herrkonfektion” som 1932 övertog Myrstedt & Sterns lokaler och var verksam till 1971. Knappfabriken låg i kvarteret Drabanten, utmed Strandvägen, och var verksam mellan 1925 och 1934. Arboga Mekaniska Verkstad tillverkade specialmaskiner till järn- och gruvindustrin inom ett samarbetade med Quist & Gjers konstruktionsbyrå. Senare blev järnvägsvagnar en betydande del av tillverkningen innan nedläggningen 1967. Arboga Glasbruk, som var igång 1874-1928 och Arboga Tegelbruk 1882-1971, är andra viktiga industrier. Vid sekelskiftet 1900 hade Arboga tjugosex fabriker.

Trots den snabba industrialiseringen under senare hälften av 1800-talet levde många drag av det gamla jordbrukssamhället kvar i Arboga under 1900-talet början. Som exempel hade de flesta gårdarna inne i staden sina stall och logar kvar.