Hantverkarna i Köping - Del 1

Hantverk och småindustri i staden är alltsedan 125 år tillbaka mycket intimt förbunden med Köpings Fabriks- och Hantverksförening.¹ Denna har mycket väl tillvaratagit sina medlemmars näringsintressen. Föreningen har utgjort ett effektivt samarbetsorgan i samhällets tjänst. Dess betydelse i sammanhållande hänseende kan inte nog uppskattas. Föreningen har dessutom så långt sig göra låtit strävat efter att förmedla tekniska aktualiteter och hålla yrkesskickligheten på hög nivå.

Köpings Fabriks- och Hantverksförening skapades i den begynnande liberalismens anda. Demokratiska grundidéer genomsyrar stadgarna. Men föreningen har på ett ytterst förnämligt sätt stått över alla politiska motsättningar. Oaktat sin oantastliga neutralitet har den haft många medlemmar, som under de gångna åren utfört uppskattade kommunalpolitiska insatser. Som intresseorganisation har föreningen utan några som helst åthävor sökt bereda hjälp och glädje åt en mångfald människor. 

Köpings Fabriks- och Hantverksförening var en produkt av 1846 års näringsreform. Skråtvånget avskaffades officiellt. Magistratens befogenheter över stadens näringar utsträcktes ganska långt. Föreningen arbetade allt ifrån grundandet den 31 maj - 10 juni 1847 och närmare två årtionden framöver efter de riktlinjer som stiftarna - borgmästaren Per Eric Bosaeus och rådmannen - strumpfabrikören Johan Erik Möller - en gång dragit upp. Löpande ärenden avklarades utan större besvär, men pensionsinrättningen förorsakade styrelsen det mesta arbetet. Denna, som instiftats den 15 november 1847, hade efter justeringar fått sitt reglemente fastställt av Kungliga Majestät den 4 maj 1850. 

Pensionsinrättningen i sin äldsta utformning omfattade tre huvudavdelningar, allmänna kassan, jordegendomarna och ständiga penningfonden. Finansieringen bestreds genom avgiftsinbetalningar - inträdesavgifter och årliga avgifter, bötesmedel, gåvor, testamenten, räntor och arrendeintäkter. 1848 överlämnade borgmästaren Bosaeus som donation en av stadens fattigvårdsdirektion utställd revers å 200 riksdaler banco med 6 procents ränta. Reversen utgjorde en borgmästarens fordran hos fattigvården. I enlighet med dåtidens ekonomiska tänkande strävade man så långt som möjligt att placera tillgångarna i fasta värden, det vill säga i jord. Detta beredde styrelsen mestadels stora besvär och många bekymmer. Bestyren kan i stort sett beskrivas på följande sätt, nämligen:

• Jord skulle köpas och indelas i lotter.
• Utarrendering av dessa.
• Avsyning vid av- och tillträde.
• Viss mängd jordlotter skulle fördelas bland utsedda pensionstagare.
• Lånetransaktionerna, som belastade jorden, måste skötas och bevakas.
• Arrendeavgifter skulle uppbäras eller indrivas. 

Åt lärlingsutbildningen och den därmed delvis sammanhängande tekniska söndags- och aftonskolan ägnades stor uppmärksamhet. Åt lärling som vunnit fullgiltig insikt i yrkets alla grenar utfärdades efter prövning och handläggning ett gesällbrev på tryckt formulär. Detta underskrevs dels av föreningens ordförande och dels av fyra ledamöter samt försågs med Köpings Fabriks- och Hantverksförenings sigill.

Den 30 okt 1847 utfäste sig borgmästare Bosaeus, att så länge han innehade borgmästartjänsten, årligen överlämna 20 riksdaler banco till lärlingspremier. Pengarna skulle han ta från den honom tillkommande 'andelen' av källarfrihetsersättningen.

Vid 1850 års slut avgick rådman Möller som ordförande, sekreterare och räkenskapsförare. Han efterträddes som ordförande av schatullmakaren Johan Petter Säfver-Ström, vilken i sin tur från och med 1854 avlöstes av målarmästaren Carl Johan Östgren. Dennes ordförandetid blev 13 år lång. Utan avbrott pågick här i Sverige under mer än ett kvartssekel en intensiv strid mellan näringsfrihetens vänner och dess motståndare.² Den utföll slutligen till de förstnämndas favör.

Resterna av det gamla tvångssystemet, som bibehållits i 1846 års näringsreformer, bortrensades genom förordningen 1864. Visserligen blev näringsfriheten inte alldeles obegränsad, men den ekonomiska liberalismens idéer slog definitivt igenom. Majoriteten inom borgarståndet insåg nu, om än ytterst motvilligt, att fortsatt kamp var utsiktslös. Ropet på frihet i näringarna både på landet och i staden blev ett tidsandans krav, som ingen kunde eller vågade motstå. 1864 års näringsfrihetsförordning var resultatet av en mycket intim samverkan mellan regering, riksdag och kommerskollegium. Den sistnämnda institutionens agerande och stöd åt riksdagsarbetet bidrog i mycket hög grad till reformarbetets slutseger.

Genom näringsfrihetsförordningen förlorade fabriks- och hantverksföreningarna sin myndighetsbetonade karaktär. Beroendet av städernas magistrat upphörde. Näringsidkarna fick själva avgöra om de ville fortsätta att samarbeta inom en förening. Köpings Fabriks- och Hantverksförening rekonstruerades och kom på så sätt att bestå, även om dess verksamhetsformer delvis förändrades. Det nya reglementet fastställdes av Konungens befallningshavande den 8 maj 1867. Av detsamma framgår att föreningen i samarbetets form strävade efter "att verka för näringsflitens och arbetsskicklighetens främjande''. De som så önskade kunde erhålla bevis för ådagalagd arbetsskicklighet, dvs gesällbrev. Genom belöningar uppmuntrades de, "som därav gjort sig förtjänta". Understöd lämnades åt "orkeslösa och behövande delägare inom föreningen jämte deras efterlevande nödställda änkor och barn''.

Under det fortsatta 1800-talet var ordförandeskiftena få. Bokbindarmästaren Carl Gustaf Lundberg var ordförande 1867–1875, kakelugnsmakaren och rådmannen Wilhelm Alfred Hedberg 1876–1897 samt målarmästaren Anders Bergman 1898–1906. Förtjänta lärlingar belönades äldst med en eller två silvermatskedar, senare med en specie-riksdaler. Från och med 1878 utdelades föreningens egen förtjänstmedalj. I slutet av 1869 aktualiserades grundandet av en sjuk- och begravningskassa i föreningens regi ³ efter ungefär samma grundprinciper, som tillämpades av den, som instiftats vid Köpings Mekaniska Verkstad fem år tidigare. Officiella namnet blev Köpings Sjuk- och Begravningshjälpkassa.⁴ Den 31 december 1915 sammanslogs den med Köpings Allmänna Sjuk- och Begravningsfond (bildad 1884) till Köpings Allmänna Sjuk- och Begravningskassa med registreringsnumret 1257.⁵

Köpings Fabriks- och Hantverksförening förde ingalunda någon overksam tillvaro. Den höll sig dessutom väl underrättad om vad som hände på såväl riksplanet som på skandinavisk nivå och var representerad vid de flesta hantverks- och fabriksidkarmötena i huvudstaden och i skilda delar av Sverige. 1896 anslöt sig föreningen till Sveriges Hantverks- och Industriförening, sedermera ombildad till Sveriges Hantverksorganisation. Påföljande år den 28 december avhölls en såväl högtidlig som animerad fest med bal på rådhussalongen med anledning av 50-årsjubileet.

Eftersom Sveriges Hantverkares Centralorganisation hade antagit nya stadgar med delvis ändrade bestämmelser, så omarbetades också Köpingsföreningens, som efter stadfästelse av Konungens befallningshavande kom att gälla från den 1 januari 1901.

1880 omfattade pensionsfonden dels 2 955:13 kronor och dels 8 tunnland 6 kappland jord.⁶ I december 1907, då samtliga jordar var avyttrade till staden, uppgick pensionsfonden till 6 017:58 kronor.