Namn

Järnvägsområdet

Beskrivning

Området Järnvägsområdet angränsar till Lillån och rutnätsstaden i söder, järnvägens sträckning i norr och öster, samt sjukhusområdet i väster. Längs järnvägen löper Väsbygatan. Järnvägsområdet växte fram norr om rutnätsstaden efter anläggandet av järnvägen och Sala stationshus år 1873. Området präglas av stationsmiljön och stads- och bostadsbebyggelse av varierande karaktär och uppförandetid. Särskilt karaktäristiskt för järnvägsområdet är sekelskiftesbebyggelsen med flera goda exempel på jugendarkitektur. Gatunätet följer fortsatt rutnätsstadens tydliga rutnätsystem, men gaturummen skiljer sig åt med bredare vägar och framförallt mer rum för grönska. Längs majoriteten av gatorna och trottoarerna löper alléer av lövträd. Växtlighet av parkkaraktär finns längs med Lillån som sträcker sig genom området till Ekeby damm och Stureparken. Öster om järnvägsstation finns den gamla järnvägsparken längs med Väsbygatan. I östra och västra delen bidrar även fastigheternas öppna trädgårdar till grönrummet. Stationsområdet och Väsbygatan Järnvägsstationen är en avlång byggnad med putsade fasader i en beige-gul kulör och med ett valmat tegeltäckt tak. Miljön framför stationshuset utgörs av en öppen asfalterad yta med busscentral, stora parkeringsytor och vändplats. Det förekommer även rader av planterade lövträd. Parkområdet öster om stationen utgör den gamla järnvägsparken. Idag finns gång- och cykelstigar samt blandad växtlighet av löv- och barrträd i parken. Intill stationshuset står en grill. Övriga byggnader som tillhör miljön är två bevarade godsmagasin samt lokstallar. Dessa ligger placerade längs med järnvägsspåren i öst respektive väst och är viktiga för miljön. Framför stationen löper Väsbygatan och närmast denna finns i huvudsak storskaliga byggnader från tidigt 1900-tal, om 2–4 våningar med putsade fasader i ljusa kulörer där gul-beigea kulörer är vanligast. Fasaderna uppvisar varierande arkitekturstilar som bibehållit sin karaktär i varierande utsträckning. Ett gott exempel på jugendstilen är byggnaden i korsningen Väsbygatan-Norra Esplanaden. En byggnad som utmärker sig från sekelskiftesbebyggelsen är den beigeputsade byggnaden mitt emot stationshuset, uppförd 1898 som blivit kraftigt om- och tillbyggd 1938 i en för tiden typisk rätvinklig och stram utformning. Stads- och bostadsbebyggelse I kvarteren söder om Väsbygatan finns ytterligare stads- och bostadsbebyggelse från tidigt 1900-tal till 1930-tal. Bebyggelsen är i två våningar med ljusa fasader i sprit- eller slätputs. Vanliga fasadkulörer är gul, beige och röd. Taken är valmade eller sadeltak med taktegel eller rödmålad takplåt. Flerbostadshusen är fristående med öppna innergårdar, synliga från gatan. På innergårdarna förekommer trädgårdar samt uthus, placerade i utkanten av fastigheterna. Uthusen är i 1½ våning med sadeltak. Fasader är vanligen i träpanel målade med röd eller ljusgul kulör och det förekommer ett fåtal spritputsade fasader. De flesta husen har en övergripande välbevarad karaktär, dock har majoriteten fått dess ursprungliga fönster bytta till moderna fönster. Längs Norra Esplanaden ligger kvarteret Täljstenen, vilket utgör stadens kulturcentrum. Kvarteret karaktäriseras dels av tidig 1900-talskaraktär med påkostade byggnader med ljusputsade fasader, dels av modernare bebyggelse från 1980-talet. Två exempel är Sala stadsbibliotek från 1987 samt kvarterets äldsta byggnad, ett före detta mejeri från 1898 med dekorer i tegel. I kvarteret finns även det byggnadsminnesförklarade före detta varmbadhuset, en byggnad från 1928 som idag inrymmer Aguélimuseet. Under 1950-1960-talet bebyggdes området med flerbostadshus och består idag av lamellhus samt ett punkthus. Punkthuset är uppfört i sex våningar, har ett flackt tak och fasader i rött tegel. Lamellhusen har tre våningar med garage i bottenvåningen, flacka sadeltak och fasader i gult tegel eller puts med små balkonger. Villor och kedjehus I områdets västra del finns ett fåtal villor byggda vid 1900-talets början. Trädgårdarna är stora och inhägnade och villorna storskaliga om två våningar. En av villorna är ritade av Ferdinand Boberg och uppförd i en särpräglad eklektisk arkitektur. Intill finns ett av två kvarter med kedjehus från 1970-talet. I järnvägsområdet förekommer grupper av kedjehus, i kvarteret Serpentinen, Ekebyhov samt Hyttorna. Kedjehusen är grupperade om fyra fastigheter per länga, i två våningar med garage som binder samman husen. Fasader är i tegel och stående panel, målade i naturnära kulörer som smälter in i omkringliggande parkmiljö.

Historik

Innan järnvägsområdet började bebyggas bestod det till stor del av åkrar och ängar med sina inslag av ladugårdar. Järnvägsstationen uppfördes på platsen 1873 och området började bebyggas. Parken öster om järnvägsstationen var ursprungligen betydligt större och bredde ut sig framför och en bit väster om stationshuset. I sydöstra delen låg fram till 1975 en banvaktarstuga. Framåt sekelskiftet 1900 började villorna i områdets västra del byggas, med stora tomter och storskaliga hus. Idag står endast ett fåtal av dessa villor kvar som berättar om hur järnvägsområdet såg ut vid 1900-talets början. Flertalet tomter revs av på 1970-talet i på intilliggande tomter och bebyggdes med kedjehus. Liknande kedjehus förekommer i ytterligare två kvarter i järnvägsområdet. Dessa är ritade av byggnadsfirman Anders Diös. På tomterna stod tidigare sekelskiftesbebyggelse som avrivits. Samtida med villabebyggelsen växte stads- och bostadsbebyggelsen fram i större byggnadsvolymer. Mitt emot stationshuset uppfördes bland annat expeditionshus och kvarn. Vid 1920 byggdes det ut mer mellan rutnätsstaden och järnvägsstationen med små flerbostadshus. Vid 1980-talet omvandlades kvarteret Täljstenen till ett kulturkvarter med Sala stadsbibliotek och museum. I kvarteret finns det byggnadsminnesförklarade före detta varmbadhuset, en byggnad från 1928. Badhuset var i bruk till och med 1981 då ett nytt badhus uppfördes i staden. Idag inrymmer byggnaden museiverksamheten Aguélimuseet, som även disponerar bland annat det före detta elverket från 1903 samt en brandstation från 1934. Kvarterets äldsta byggnad är det före detta mejeriet, uppfört 1898.

Råd och rekommendationer

• Grönstrukturen i området är viktig att värna om. Det är ett tydligt karaktärsdrag som utgör en kontrast till rutnätsstaden och visar på 1800-talets stadsplaneideal. • Områdets gatunät och öppna karaktär bör bevaras • Byggnader bör underhållas med metoder och material anpassat efter byggnadens tillkomsttid. Originaldetaljer som portar, balkonger, portomfattningar och andra arkitektoniska detaljer bör bevaras. • Förändringar som byte av fönstertyp och dörrar kan påverka byggnaders karaktär negativt och ska göras varsamt och anpassat efter den enskilda byggnadens karaktär. Byte av originalfönster och originaldörrar ska undvikas. • Även modernistisk bebyggelse är känslig för förändringar. Dessa byggnader bör underhållas med varsamhet och med material anpassat efter byggnadens tillkomsttid. Originaldetaljer som portar, balkonger, portomfattningar och andra arkitektoniska detaljer bör bevaras. • Eventuell ny bebyggelse i järnvägsområdet bör samspela med befintlig bebyggelse. I delar med tydligt varierad bebyggelse kan nya tillägg tillåtas sticka ut, men med hänsyn till befintlig omkringliggande miljö. • Före detta varmbadhuset är byggnadsminne och vid förändringar krävs tillstånd från länsstyrelsen.

Viktiga karaktärsdrag

• Gatunätet som utgör en utvidgning av 1600-talets rutnätssystem, med större och öppna kvarter och bredare gator. • Grönstrukturer i form av alléer, grönstråket längs Lillån och järnvägsparken. • Stationsmiljö med stationshus, delar av stationspark, lokstallar och godsmagasin. • Områdets varierande bebyggelse med olika byggnadstyper från 1900-talet såsom gathus, radhus, villor och lamellhus. • Storskaliga villor med arkitektur typisk för sekelskiftet 1900 och väl tilltagna fastigheter • Stadsmässig karaktär med putsade bostadshus från sekelskiftet 1900 i tidstypiska arkitekturstilar och fasader i ljust gula kulörer. • Innergårdar med bevarade uthus. • Modernistisk bebyggelse med tidstypisk utformning och färgsättning.