Namn

Sörhörende

Beskrivning

Området Sörhörende ligger i Västerfärnebo socken i kommunens nordvästra del, med Hörendesjön i norr och Hälleskogsbrännans naturreservat i söder. Sörhörende by är belägen på en halvö i sjön och dess huvudsakliga bebyggelse ligger utspridd i det kuperade odlingslandskapet, alternativt intill skogsbrynen, mellan Ekesberget i väst och Stenbroviken i nordost. Sörhörendes bebyggelse finns samlad i dess bykärna samt i form av ett antal mer eller mindre ensamliggande gårdar. Bykärnan är belägen i sluttningen av Ekesberget, med byvägen som möts i ett vägskäl nedanför. I bykärnan står bebyggelsen tätt med gårdsbildningar bestående av under 1800-talet uppförda mangårdar om 1½-2 våningar med flankerande flygelbyggnader samt omkringliggande uthus och mindre ekonomibyggnader. Samtliga byggnader är rödmålade, med fasader av timmer eller stående panel samt vita snickerier. De har alla sadeltak, alternativt brutna sadeltak, täckta med lertegel eller plåt. Intill bykärnan står även två större ekonomibyggnader uppförda i rödmålat resvirke, den ena byggd i en vinkel med en byggnadskropp delvist uppförd i rött tegel. Utmed vägen sydväst om bykärnan ligger två gårdar bestående av varsin mangård med flygelbyggnader och uthus, samt större ekonomibyggnader däremellan. Ytterligare en bit sydväst ligger två ensamliggande gårdar. Den ena består av en mangård med två flygelbyggnader, varav en loftbod, samt ett uthus. Den andra gården är en större jordbruksfastighet med mangårdshus, uthus, silo samt en storskalig ekonomibyggnad. Nordost om bykärnan ligger två boningshus i skogskanterna, uppförda med ljust putsad fasad under 1950-talet respektive rödmålad träpanel under 1970-talet. Ute i odlingsmarkerna står två större, åtskilda gårdar med en eller två flygelbyggnader till mangårdarna samt uthus och ekonomibyggnader i varierande storlek. Den ena gårdens mangårdsbyggnad har eternitfasader. Den omkringliggande bebyggelsen i Sörhörende by har en utformning med liknande drag som den i bykärnan, med vissa undantag i form av mer avvikande fasadmaterial, såsom eternit eller puts bland boningshusen och olika betong- eller stenmaterial bland de mer storskaliga ekonomibyggnaderna.

Historik

Sörhörende nämns för första gången i skrift år 1370, då vid namn Sydhyrindhæ. Byn förmodas dock varit bebodd redan under stenåldern. När skiftesreformerna genomfördes under 1800-talet, uteblev Sörhörende och dess bykärna hölls intakt. Under åren därpå har endast ett par gårdar tillkommit i utkanterna av bykärnan. Husen stod länge tätt och de största förändringar i byns bebyggelsestruktur har istället skett på senare tid. Däribland i och med en brand som härjade under våren 2020, varpå ett flertal byggnader, inklusive boningshuset, tillhörande den nordligaste gården i bykärnan brann ned. Bland de verksamheter som förekommit vid sidan av jord- och skogsbruk i Sörhörende hör bland annat en tidigare såg och kvarn med dammvall, som låg intill Sågbäcken i södra delen av byn. Fram till och med 1954 tillverkade de flesta byborna även egen kol uppe i skogarna och som mest lär det ha funnits två kolmilor per gård. Mellan Sågbäcken och Svartviken i byns sydvästra del låg en så kallad trefaldighetskälla. Det var en vattenkälla som enligt gammal folktro hade läkande krafter. I området kring Hörendesjön beräknades det redan på sent 1970-tal finnas uppemot 75 fritidshus. Bland dessa finns 24 längs en kringgående vägslinga i det på 1970-talet planlagda området Stenbroviken, som ligger på sjöns södra sida strax öster om Sörhörende by. Den 31 juli 2014 drabbades områdena söder och väster om Hörendesjön av en skogsbrand där människor och djur tvingades att evakueras. När räddningsarbetet officiellt avslutades den 11 september samma år kunde man konstatera att 13 000 – 14 000 hektar skog hade ödelagts tillsammans med ett sjuttiotal nedbrunna eller skadade byggnader. En person omkom i branden. Efter händelserna inrättades ett naturreservat, som kom att kallas Hälleskogsbrännan, inom en del av det branddrabbade området. Reservatet är hittills det största i sitt slag och omfattar ungefär 6 400 hektar mark.

Råd och rekommendationer

• Där det finns fornlämningar krävs tillstånd från länsstyrelsen vid markingrepp. Arkeologiska åtgärder kan komma att vara nödvändigt. • Karaktäristiska byggnadstyper för landsbygden ska bevaras, underhållas och ej förvanskas. Dessa är viktiga för möjligheten att avläsa äldre agrara miljöer och bebyggelsestrukturer. • Utformningen av nya byggnader bör harmonisera med omgivande bebyggelse gällande form, volym, material och kulör på fasad, tak samt dörrar och fönster. • Ny bebyggelse bör placeras på ett sätt som harmoniserar med omgivande landskap och bebyggelsemiljö samt bibehåller alternativt förstärker dess övergripliga karaktär. • Ny bebyggelse bör anpassas till befintlig terräng och ej placeras på åkermark. Befintliga naturvärden i form av grönska, grönområden och åkermark bör beaktas. • Komplement- eller tillbyggnader bör vara underordnade huvudbyggnader. • Historiska vägsträckningar bör bibe¬hållas och underhållas. Nya anslutande vägar bör anläggas så att de anpassas till den naturliga topografin alternativt det befintliga planlagda gatunätets struktur.

Viktiga karaktärsdrag

• Agrar bebyggelse med för landsbygden traditionell utformning och färgsättning bestående av mangårdsbyggnader om 1–2½ våningar och ekonomibyggnader med rödfärgade timmer- eller panelfasader. Fasad-, dörr- och fönstersnickerier i ljusa kulörer samt lertegeltäckta sadeltak eller brutna tak. • Tätbebyggd gårdsbebyggelse i bykärnan. • Gårdsstruktur med mangård och en eller flera flygelbyggnader. • Långa siktlinjer över ett öppet jordbrukslandskap och omkringliggande vatten. • Bevarade inslag av månghussystemet.