Namn

Prästhyttan

Beskrivning

Prästhyttan ligger i slätt- och skogslandskapet mellan Hörendesjön och Lasjön. Öster om Prästhytteån, som omges av ett smalt band av öppet odlingslandskap i en annars skogsrik bygd, ligger bebyggelsen i byn koncentrerad kring ett vägskäl. Mangårdarna står relativt tätt i sluttningen intill ån och är om 1½-2 våningar höga. De är genomgående rödfärgade med vita snickerier, stående träpanel alternativt timmer och har tegeltäckta sadeltak eller brutna tak. Flera av byggnaderna är uppförda på 1800-talet, medan ett fåtal är från det senaste årtiondet med anpassad kulturhistorisk karaktär. Flertalet sentida utbyggnader förekommer. På andra sidan byvägen står gårdarnas tillhörande ekonomibyggnader i varierande volymer och utformning. De har rödmålade fasader av timmer, stående panel alternativt sten samt sadeltak omväxlingsvis täckta med lertegel, plåt eller papp. Det finns även två likartade byggnader med lertegeltäckta tak och stående, rödmålad panel som flankerar vägen som leder åt sydost. På var sin sida om bron som leder över Prästhytteån står två uthus uppförda i rödmålat timmer och sadeltak. Det ena är av äldre karaktär, medan det andra har tillkommit senare. Väster om Prästhytteån ligger bland annat två utflyttade gårdar med liknande utformning som de i bykärnan. De ligger som solitärer utmed skogsbrynet. Den mest nordliga belägna av dessa har två mindre flygelbyggnader. Intill skogsbrynet i bykärnans norra del står blandad småhusbebyggelse och i skogsbrynet söder om bykärnan ligger gårdsbebyggelse med ett flertal uthus, även dessa med röda fasader, vita snickerier och sadeltak.

Historik

Fynd av ca 6 000–10 000 år gamla boplatser har hittats omkring vad som idag är Lasjön och Prästhyttan. Då var området en havsvik som erbjöd goda fångstplatser för fisk, säl och fågel vilket genererade tillfälliga boplatser. Järnhantering i Västerfärnebo socken tros ha tagit sin början under 1300-talet och år 1416 nämns Prästhyttan för första gången i skrift. Därmed är hyttplatsen troligen den äldsta av de idag elva kända sådana i Västerfärnebo socken. Namnet indikerar att kyrkan var inblandade och hade intresse för platsen. Hyttverksamheten i Prästhyttan och i socknen överlag var störst kring 1500- och 1600-talet men avtog framåt 1700-talet, i och med att tillgången till skog och framförallt kolframställning minskade avsevärt. 1711 återstod endast Prästhyttan tillsammans med Rosshyttan av socknens tidigare hyttor. I Prästhyttan fanns förutom hytta även hammarsmedja, spiksmedja samt såg och kvarn. Verksamheten var väldigt lönsam för de få bergsmän som bodde här. Den bergsman som ursprungligen ägde hyttan på egen hand var 1571 med och betalade till Älvsborgs lösen, vilket tyder på att denne var förmögen. Stångjärnshammaren flyttades ca en halv kilometer nedströms år 1806, men endast tio år senare förstördes den av vårfloden och byggdes därefter aldrig upp igen. 1838 upphörde all verksamhet i Prästhyttan. Kvar av hyttlämningarna finns endast rester av en fördämningsvall samt högar av slagg i Prästhytteån. 1978 restes en minnestavla med information om hyttplatsen. Kring 1800-talets mitt fanns fem gårdar i byn, samt enstaka torp intill dess utmarker. Bebyggelsen var tätbebyggd med ett stort antal ekonomibyggnader tillhörande respektive gård. Vid Prästhytteån stod en kvarn som brukades gemensamt av bönderna i byn. År 1867 genomfördes laga skifte i byn, vilket medförde att några av bönderna tvingades flytta sina gårdar och bebyggelsen i bykärnan glesades ut.

Råd och rekommendationer

• Där det finns fornlämningar krävs tillstånd från länsstyrelsen vid markingrepp. Arkeologiska åtgärder kan komma att vara nödvändigt. • Karaktäristiska byggnadstyper för landsbygden ska bevaras, underhållas och ej förvanskas. Dessa är viktiga för möjligheten att avläsa äldre agrara miljöer och bebyggelsestrukturer. • Utformningen av nya byggnader bör harmonisera med omgivande bebyggelse gällande form, volym, material och kulör på fasad, tak samt dörrar och fönster. • Ny bebyggelse bör placeras på ett sätt som harmoniserar med omgivande landskap och bebyggelsemiljö samt bibehåller alternativt förstärker dess övergripliga karaktär. • Ny bebyggelse bör anpassas till befintlig terräng och ej placeras på åkermark. Befintliga naturvärden i form av grönska, grönområden och åkermark bör beaktas. • Komplement- eller tillbyggnader bör vara underordnade huvudbyggnader. • Historiska vägsträckningar bör bibe¬hållas och underhållas. Nya anslutande vägar bör anläggas så att de anpassas till den naturliga topografin alternativt det befintliga planlagda gatunätets struktur.

Viktiga karaktärsdrag

• Agrar bebyggelse med för landsbygden traditionell utformning och färgsättning bestående av mangårdsbyggnader om 1–2½ våningar och ekonomibyggnader med rödfärgade timmer- eller panelfasader. Fasad-, dörr- och fönstersnickerier i ljusa kulörer samt lertegeltäckta sadeltak eller brutna tak. • Tätbebyggd bystruktur med boningshus placerade i sluttningen intill Prästhytteån. • Gårdsstruktur med mangårdar och ekonomibyggnader åtskilda av bygatan. • Gårdsstruktur med mangård och en eller flera flygelbyggnader. • Skiftade gårdar placerade som solitärer utmed väg. • Långa siktlinjer över ett öppet jordbrukslandskap kring byn. • Bevarade inslag av månghussystemet.