Idrottens historia

Spåren efter våra tidigaste invånare är mycket begränsade. Hur människor levde och tänkte under forntiden kan vi inte veta med säkerhet. De teorier som finns utgår från lämningar funna i marken eller som ristningar på hällar och stenar. Dessa källor ger stort utrymme för olika tolkningar, och ingen kan säga vad som är rätt eller fel. Går det att tolka in idrottsutövande i vårt äldsta källmaterial? Jodå, med lite fantasi går det absolut.

Arkeologiska fynd visar att tamhästen kom till Norden under den senare delen av stenåldern. Hästens intåg revolutionerade samhället och den användes som arbetsredskap, för att dra vagnar och som riddjur. Att rida i kapp är en form av tävling som har funnits i alla hästkulturer världen över och troligtvis ägnade sig även våra tidigaste förfäder åt detta. Från första början var det barbacka som gällde, stigbygeln uppfanns först under järnåldern.

Via bilder på hällristningar får vi en inblick i bronsåldersmänniskans vardag och tankevärld. Där återfinns bilder på båtar och något som skulle kunna tolkas som roddtävlingar. Båtarna följer varandra i grupper eller på rad. Hällristningarna visar också bilder på människor med vapen, exempelvis pilbågar. Vapen användes för både jakt och strid, men också säkert som tävlingsredskap. Exakt hur tävlingar gick till under sten- och bronsålder går det dock inte att säga.

Från vikingatiden och framåt finns det skriftliga källor att tillgå i Norden. De äldsta texterna är skrivna på runstenar, men från tidig medeltid användes pergament. I de isländska sagorna, som skrevs under 1200-talet och början av 1300-talet, går det att läsa om vikingatiden och flera idrotter nämns. Fäktning, bågskytte och stenkastning var vanligt förekommande och något även barn tränades i. En duktig bågskytt förväntades kunna skjuta både långt och träffsäkert och i tävlingarna användes särskilda måltavlor. Även vid spjutkastning användes måltavlor, och de tävlande kastade ibland två spjut samtidigt.

Simning var en vanligt förekommande idrott under vikingatid med tävlingar i olika grenar, bland annat längdsimning, simkamp och att simma fort. Längdsimning gick till på det sättet att de tävlande simmade rakt ut från stranden. Den som först vände tillbaka förlorade. Det gällde alltså att inte ta ut sig helt, utan också orka ta sig tillbaka till land. Simkamp var en slags brottning i vattnet, där de tävlande skulle försöka dränka varandra. 

En tidig bollsport som nämns i de isländska sagorna, och som spelades åtminstone på Island, är ”knattleikr” (knatt är det gamla isländska ordet för boll). Två lag spelade mot varandra med en hård boll som skulle slås in i mål med hjälp av ett slagträ. Is eller gräs fungerade som underlag. Kamp man mot man ingick och spelet är ett av de brutalaste som existerat. Det hände att en match slutade med att en eller flera deltagare var döda.

Under slutet av vikingatiden och början av medeltiden förändrades samhällsstrukturen i Sverige och större byar och städer växte fram. Skriftliga källor från medeltiden berättar att idrottsutövandet vid den här tiden formades efter samhällsklass och skiljde sig åt mellan boende på landsbygden och i städerna. Medan bönderna på landsbygden tävlade i olika styrkeprov, som dragkamp, brottning och tunga lyft, ägnade sig borgarna i städerna helst åt skytte. Kungahuset och adeln arrangerade tornerspel, något som pågick ända in på 1700-talet.

En mer spektakulär form av skytte var ”papegojskytte”, som bland annat anordnades strax norr om Västerås, där Rocklundamotet idag ligger. Måltavlan ska ha varit en konstgjord papegoja, uppsatt på en rörlig stång. Tävlingen gick ut på att skjuta ner papegojan från stången. Papegojskytte var omtyckt av befolkningen och platsen där skyttetävlingarna ägde rum behöll länge namnet ”Papegojvretarna”, alltså papegojåkrarna. Idag finns inte åkrarna kvar, men namnet lever vidare i form av ”Papegojvägen” i samma område.

Bland de högre samhällsklasserna var idrottsutövande ett sätt att förbereda sig för strid. Skicklighet i vapenföring, ridning, styrka och uthållighet var nödvändiga för att överleva på slagfältet. Under 1600- och 1700-talet var fäktning vanligt förekommande inom militärväsendet. Uppfinnandet av floretten, ett vapen utan vass udd, och en nätbetäckt ansiktsmask ökade säkerheten vid träning.

Inom det militära har idrott som träningsform fortsatt in i våra dagar och vid sekelskiftet 1900 var flera av de mest framgångsrika idrottsmännen militärer.

År 1842 fastställdes folkskolestadgan och Sverige fick obligatorisk folkundervisning. I folkskolestadgan går det att läsa att skolbarnen skulle ges undervisning i ”enkel gymnastik”. Exakt hur det skulle gå till preciserades inte och troligtvis var det många skolor som dröjde med att införa gymnastik på schemat. Längre fram under 1800-talet kom skolgymnastiken att fungera som förebyggande sjukgymnastik och förberedelse inför pojkarnas militärtjänstgöring. De militära inslagen minskade efter 1870, då linggymnastiken slog igenom.

Linggymnastiken utvecklades av Per Henrik Ling och gick ut på att hitta balans i kropp och själ, samt mellan kroppens högra och vänstra sida. En balanserad kropp resulterade i harmoniska människor och övningarna skulle vara medicinskt- och fysiologiskt förankrade. Linggymnastiken kom att prägla skolgymnastiken under resten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet.

Under 1800-talet introducerades flera av de idrotter som fortfarande utövas i Sverige idag. Det ökande intresset för att idrotta resulterade i uppkomsten av olika idrottsföreningar. År 1903 bildades Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas Riksförbund, numera kallat Sveriges Riksidrottsförbund (RF). Syftet med RF var att företräda idrotten mot staten och politiska grupperingar och därigenom hålla ihop den samlade idrotten i landet. De fick också mandat att fördela statsbidrag till olika idrotter.

Idrottsrörelsen växte snabbt under 1900-talet och blev landets största folkrörelse. Men fördelningen mellan könen var länge ojämn. Den könskultur som skapades omkring sekelskiftet 1900, där kvinnan skulle vara moderlig och stå för omsorg och skönhet, levde länge kvar. Kvinnor som ville idrotta stoppades ofta och var hänvisade till de mer estetiska idrotterna som konståkning, simhopp och gymnastik. I och med växande mediabevakning vid idrottsevenemang ökade intresset för idrott och fler anslöt sig till idrottsföreningarna.

Med 1900-talets utökade idrottsutövande kom nya sätt att mäta resultat. Stoppuret noterade den exakta tiden för ett lopp och det sattes rekord, som slogs på nytt, om och om igen. Rekorden följde sedan med jorden runt och var inte längre en enskild händelse, på en specifik plats, vid en lokal tävling. Idag ser vi ofta via TV-sända idrottstävlingar både olympiska rekord och världsrekord i anslutning till de tävlande. Det talas också om personbästa och handlar inte längre enbart om att vinna den aktuella tävlingen, utan att även tävla mot sig själv.

Under den sista halvan av 1900-talet slog motionsidrotten igenom och synen på idrott och rörelse förändrades. Det som ursprungligen hade handlat om styrkemätning och ungdomsuppfostran kom också att handla om hälsa och glädje. De flesta som vill kan idag idrotta utifrån sina egna förutsättningar, oavsett kön, ålder, klasstillhörighet och funktionsnedsättning.

• Den forntida betydelsen av ordet leker är hastig rörelse, lek, idrott, spel eller skämt.
• Ordet idrott kommer från de fornnordiska orden id, för verksamhet eller aktivitet, och drott, som betyder kraft, styrka eller uthållighet.
• Sport härstammar från franskans des sports vilket kan översättas med förströelse, underhållning eller tidsfördriv. Begreppet idrott har en koppling till fysisk ansträngning medan sport kan användas för aktiviteter som jakt, ridning och fiske.