Vissängen, Sala

På grund av olyckliga omständigheter flyttade min familj till utkanten av den mellansvenska småstaden Sala i slutet av 40-talet och jag som 3-åring, där min pappa försökte bygga upp en smidesrörelse vid Kolbäcksbro. Där tillbringade jag min barn- och ungdom. Huset vi köpte verkade sakna historia och likadant kändes även omgivningarna, byn som tillhörde staden och bondgårdarna runt omkring i grannsocknen. Denna känsla av historielöshet har jag nu bestämt mig för att ändra på, när jag nu har tid till det.

Via stadens fastighetsregister fann jag den första stuga som vi bebodde i cirka 5 år. En för mig helt ny uppgift kunde jag notera i fastighetsregistret: stugan hade tidigare stått på något som kallades Gruvfrälsejord. Efter lite googlande började jag ana hur det hängde ihop. Alla dessa glest utspridda hus i byn - som inte var torp - var antagligen avsedda för småchefer vid stadens viktigaste industri, allas vår skattkammare, Sala silvergruva.

Vidare gick jag genom att börja söka i aktuella husförhörslängder, både för staden och de omkringliggande kyrkorotlarna i grannsocknen. Jag visste ju att vår by låg som en blindtarm rakt in i grannsocknen Kila med alla dess prydliga bondgårdar, där vi hämtade mjölken. Jag var med pappa och skodde hästar, och senare cyklade runt och sålde jultidningar. Inga herrgårdar, eller statare, fanns i närheten. Men nu fann jag att på 1800-talet hade varje bondgård upp emot 20-30 pigor och drängar, de på 50-talet mysiga gårdarna som sköttes av en enda bonde (men det var ju efter traktorns ankomst)...

Båda grannrotarna hade också något som kallades "grusjord" med en ägare och åtskilliga arbetsmän från olika födelseorter. Jag undrar fortfarande var dessa "grusjordar" kan ha funnits, varför, och vad man gjorde där? Kanske låg de efter bäcken, där det ännu idag finns spår av "branddammar". Det är nästan som man börjar tänka på en scen ur filmen baserad på Harry Martinssons "vägen till Klockrike", scenen där luffaren hamnar på berget och tvingas tillsammans med sina olycksbröder stå med slägga och krossa sten...

Dessutom fann jag "Löslistan" med mest kvinnonamn. I många andra husförhörslängder har jag inte kunnat se motsvarande lista.

Slutligen fann jag min by, eller rättare sagt ett hus betitlat som "Vissängs-vreten" med diverse otydliga namn. Prästen hade tydligen inga att förhöra där i, som jag minns det, det stora tvåvåningshuset med, som det verkade, många rum. Husförhörets tystnad lockar mig att försöka hitta andra vägar (som återstår att göra). Dessutom fanns där följande text: "Enligt Kongl. Utslag år 1894 skall detta (Varstuängen och Vissängsvreten) hädanefter i kyrkligt hänseende höra till staden". Där fann jag alltså förklaringen och födelsen av vår by, Vissängen.

Jag minns ett undanskymt stort, äldre hus som vi barn skulle hålla oss borta ifrån. Antagligen var det "vreten". Och jag minns ännu när jag någon gång smög mig för nära, att ett fönster öppnade sig och någon stack ut ett ansikte. Med fantasins hjälp kan jag tänka mig vilka som en gång hade bott där, men jag vet inte. Alla övriga stugor i byn var förmodligen byggda efter 1894.

I stadens husförhörslängder gick det förstås att hitta register över alla dess arbetare och den expansion som skedde i slutet av 1800-talet. Som vi vet avskaffades tyvärr husförhören på 1890-talet. Utvecklingen av min by går därför inte att följa genom husförhören. Istället fann jag något som kändes mer och mer skrämmande ju mer jag tänker på det. En flera sidor lång förteckning under titeln "Personer (läs Arbetaränkor) boende på Bergslagens utmarker". De tvingades alltså bort från sina gruvbyar.

Från tonåren minns jag när jag som ung orienterare fick vara med och rita moderna orienteringskartor och vi lyckades pricka i husruiner på hyttskogen. Förmodligen var det dit änkorna med sina barn hade avhysts. Det förstår jag nu.

För att summera vad jag hittills förstått: Under 1800-talets sista år var detta en expansiv bygd, vilande på mängder av hårt utnyttjade människor. Vi har sedan fått lära oss att 1909 slog den spöklika storstrejken till. I denna bygd lät den vattenfylla - och för lång tid framöver, ända till 50-talet, stoppa igen stadens och statens skattkammare med 400-åriga anor. För min del ser jag snarare uppvaknande ättlingar till döda fäder, som reser sig upp ur sekellångt slaveri. Jag är till och med beredd att se dem som den tidens hjältar, kämpande för människovärde.

Min barndomsby avfolkades på 1910-talet, 15 år efter att den uppstod. 40 år senare stod visserligen stugorna kvar, men alla spår från de första boende var borta, liksom alla minnen. Bara bynamnet Vissängen finns kvar och för mig har det fått en ny innebörd: något visset och halvdött. Det stämmer bra med mina barndomskänslor från denna tid och hur det kändes att tvingas leva där, särskilt efter min fars död i en arbetsolycka.

Någon vis man har sagt att det är segrarna som skriver historien (undrar om det inte var Strindberg?). För mig känns det inte lika enkelt. Genom 1909-års storstrejk lyckades man i denna bygd att kasta av sig svenska "slavägare", men man lyckades ändå inte skriva någon egen historia. Varför?