Sune Waldimir – Västeråspojken som blev hela Sveriges kapellmästare. Del 7
Framgång, motgång och bortgång: ”Nu åker jag till Harlem!”
Drygt två månader senare, den 21 december 1947, anlände de båda resenärerna med M/S Drottningholm till Göteborgs hamn. Sune var full av intryck från resan. Han tyckte att USA var ett fantastiskt land. Särskilt uppskattade han de 14 dagarna han tillbringade i Hollywood och Los Angeles, och tyckte att dessa dagar var den ljuvligaste tiden i hans liv. I USA besökte de båda herrarna även Signe Hasso och Greta Garbo. Sune stötte också ihop med Gary Grant i Hollywood. Här följer Sunes egna intryck av resan:
"Det var en upplevelse. Jag fastnade hela tolv timmar i Harlem och lyssnade på musik. Det var något fantastiskt. Amerika är ett härligt land. Får man korn på en bra karl i det landet så säger man: ”Det var en duktig karl, den ska vi hjälpa upp och fram.” I Sverige förefaller det ofta vara tvärtom. En bra karl är man rädd för här. Honom gäller det att trycka ned så fort som möjligt. För övrigt jäktar man inte så mycket i det stora landet. Det heter visserligen att tid är pengar, men har man pengar så har man också tid. Och pengar finns ju i Amerika."
Sunes resa till USA och de kontakter han fick där kom att betyda mycket för hans vidare utveckling, speciellt när det gällde hans sätt att arrangera potpurrier.
Amerika är ett härligt land. Får man korn på en bra karl i det landet så säger man: ”Det var en duktig karl, den ska vi hjälpa upp och fram.” I Sverige förefaller det ofta vara tvärtom. En bra karl är man rädd för här.
Vid utgången av 1948 lämnade Sune sin tjänst på radio, efter att ha varit anställd där i femton år. Han ämnade emellertid att spela och medverka i olika musikevenemang precis som förut, men kunde nu istället välja fritt bland de uppdrag som passade honom själv. Sune låg verkligen inte på latsidan under sina frilansår på femtiotalet. Han medverkade som dirigent i nästan 3 000 föreställningar – varav flera hundra var i ”Vita Hästen”. Här följer några exempel på de engagemang han hade mellan åren 1949–1958:
1949: Zarah Leander, Malmö, Stockholm, Göteborg; Carl Brisson, Stockholm; Folkparken, Köpenhamn; ”Teaterbåten”, Malmö; ”Annie Get Your Gun”, Oscarsteatern, Stockholm.
1950: ”Musik för alla”, Konserthuset, Stockholm; Folkparksturné; Författarafton; 3500 på konsert i Idrottshallen i Västerås.
Sunes goda rykte som underhållningsmusiker tog honom återigen ut på internationellt vatten. I oktober 1950 reste Waldimir tillsammans med pianisten Sixten Ehrling och sångerskan Britta Magnii till Paris, där han skulle dirigera en Marshallkonsert i den franska radion. Orkester var sammansatt av musiker från Konservatorieorkestern och Colonne-orkestern, och skulle bland annat framföra musik av Hugo Alfvén, George Gershwin och Sune själv – ett stråkstycke kallat ”Vår”.
Sune hade fått sex timmars repetitionstid och var orolig för att det inte skulle räcka. Efter ett par timmars musicerande stod det dock klart att de 65 musikerna spelade allting perfekt. Sune hörde inget som han inte gillade. För säkerhets skull tog han om ett crescendo-ställe i Hugo Alvéns stycket. Sen var det slut – inget mer att tillägga. Sune hade inget annat val än att hemförlova orkestern, trots att de hade fyra timmars repetitionstid kvar!
1953: Kinateatern, Kapellmästare Kinateatern; Jussi Björling, ”Till Havs”, filminspelning (”Resan till dej”).
1954: Radioprogram med Evert Taube.
Sune hade fått sex timmars repetitionstid och var orolig för att det inte skulle räcka. Efter ett par timmars musicerande stod det dock klart att de 65 musikerna spelade allting perfekt.
Den 15 september 1957 fyllde Sune 50 år. Kön i trappan till hans hem på Linnégatan var lång. En strid ström av gratulanter kom för att hylla Sune. En grupp musiker från Radioorkestern spelade en liten trudelutt till Sunes ära. Mamma Jenny var förstås också närvarande – den här gången utan maken Emil som hade gått bort ett och ett halvt år tidigare.
1957: Sune fyller 50 år. Helsingfors, anställning fyra månader.
1958: Vasateatern.
Framgångarna och kändisskapet steg aldrig Sune åt huvudet. Oavsett succéerna och medvinden hade musiken inget egenvärde för musikern. Han ville göra folk lyckliga med sin musik. När han såg förälskade par på dansgolvet som såg varandra djupt i ögonen, framlockad av den musik han framförde, var det för honom det finaste bevis på uppskattning han kunde få.
Sune var mannen som var känd för sin markanta krullade nackfrisyr, modell ”ankstjärt”, och som älskade stångkorv med ägg och rödvin – dock inte nödvändigtvis tillsammans. En snaps och en smörgås sa han heller inte nej till – även när det var slut på smörgåsar!
Sunes favoritförfattare var Vilhelm Moberg och favoritskådespelare Stig Järrel. När det gällde musiken hade han flera favoritkompositörer beroende på musikgenre. Inom den klassiska musiken var operatonsättaren Puccini hans absoluta idol – särskilt hans Madame Butterfly. Men även Bach, Mozart, Debussy, Ravel och den engelska kompositören Haydn Wood stod högt på Sunes klassiska idollista.
På jazzsidan såg han upp till kompositörer som Cole Porter och André Kostelanetz, men lyssnade gärna även på Louis Armstrong. För Sune var det aldrig frågan om det ena eller det andra, han tyckte om att lyssna på både populärmusik och klassisk musik. Ju längre åren gick, desto mer verkar han ha njutit av klassisk musik. Han tog fortfarande varje chans att gå på Operan, som för Sune var en högtidsstund utan jämförelse.
Sune var mannen som var känd för sin markanta krullade nackfrisyr, modell ”ankstjärt”, och som älskade stångkorv med ägg och rödvin – dock inte nödvändigtvis tillsammans. En snaps och en smörgås sa han heller inte nej till – även när det var slut på smörgåsar!
Sune Waldimir var en mycket omtyckt man. Inte bara av radiolyssnarna, utan även av de som kom honom nära. Han beskrivs som en trygg, gemytlig och skojfrisk person. Sune förenade också till synes oförenliga sidor i en och samma person. Han var en riktig arbetsmyra men samtidig lite av en bohem. Han var en proffsig dirigent och förstklassig musiker samtidigt som han var en vanlig, enkel musikant och spelman. Han var en krävande och noggrann dirigent samtidigt som han hade överseende med dem han ledde.
Det fanns tre ytterligare saker som definierade Sune. För det första ansåg han sig själv vara ett så kallat söndagsbarn (en som har lycka och framgång i livet). Sune levde livet leende! Han gick ständigt och väntade på att något roligt och positivt skulle hända. Det hade ju gått bra för honom hittills, så varför skulle inte hans framtid också vara ljus, resonerade han. Det innebar förstås inte att han var immun mot motgångar, prövningar eller konflikter, för det fanns stunder då han var djupt pessimistisk också; ögonblick då han inte alls trodde på sig själv.
Han gick ständigt och väntade på att något roligt och positivt skulle hända. Det hade ju gått bra för honom hittills, så varför skulle inte hans framtid också vara ljus, resonerade han.
Den andra saken som utmärkte Sune var att han var full av musik. Som vi sett älskade han musik ända sedan han var en liten grabb. Musiken betydde allt. Han levde med den från morgon till kväll och hade ingen annan fritidssyssla – förutom kanske god mat.
Den tredje och sista saken som kännetecknade Sune var att han hela tiden bjöd på sig själv. Han var generös. Han gav allt han hade. Låt oss igen lyssna på hans vän och kollega Nils Castegren. Här berättar han om en incident som hände när de båda var i New York tillsammans:
"Det var en kväll. Vi skiljdes åt efter en radiokonsert, och han sa: ”Nu åker jag till Harlem!” ”Passa dig bara”, sa jag. Och när jag vaknade på hotellet dagen därpå, då var hans säng tom. Jag drack mitt morgonkaffe, och jag åt lunch, och ingenting hände. Jag såg för mig tidningsrubrikerna därhemma: ”Sune Waldimir försvunnen i Harlem”, och det kändes lite olustigt. Men så framåt middagen klirrade hans nyckel i låset och han kom in bubblande av förtjusning, fast han inte hade sovit en blund på hela natten. ”Du förstår, jag var på en bar”, sa han. ”Och jag spelade, och jag spelade. Och så tog jag ’Ack, Värmland du sköna’, och alla negerbönorna började gråta, något så vackert hade de aldrig hört”. "
Castegren konkluderar sitt resonemang med hjälp av några rader av John Steinbeck: ”Jag har känt musiker. De är det mest förvirrande, barnsliga, okynniga, dåraktiga människor jag vet. Men de är de mest generösa.” Det är kanske det, som är nyckeln till Sune Waldimirs populäritet och storhet. Han var generös. Han gav allt vad han hade. Det var det vi kände, vi alla som tyckte om honom. Och vi lät oss ryckas med. Det kändes riktigt och det kändes skönt."
Jag såg för mig tidningsrubrikerna därhemma: ”Sune Waldimir försvunnen i Harlem”, och det kändes lite olustigt. Men så framåt middagen klirrade hans nyckel i låset och han kom in bubblande av förtjusning, fast han inte hade sovit en blund på hela natten. ”Du förstår, jag var på en bar”, sa han.
Men det fanns tider i Sunes liv och karriär då inte allting gick som på räls. Under sin tid som kapellmästare i radion fick han utstå sporadisk kritik om allt ifrån musikval, kvaliteten på framföranden och prioritering av musikstilar. Han hade även bekymmer med sitt privatliv under vissa perioder, bland annat olyckliga äktenskap, som han, enligt en skribent, ”försökte dränka i annat än vatten”. Sunes kollegor visste om att han hade alkoholproblem, men sådant talade man inte högt om på den tiden. Musikerna märkte heller aldrig något av det på repetitioner och spelningar. Sune och hans impressario hade dock setts uppträtt onyktra vid flera tillfällen under ett evenemang i Folkparken i Helsingborg på 50-talet – det var i alla fall det som insändaren i en tidning påstod.
Det fanns också tider då han var som spårlöst försvunnen från musikscenerna. Våren 1955 drabbades Sune av en arbetskollaps. Ungefär samtidigt kunde man läsa i tidningarna att Sune hade försatts i personlig konkurs på grund av 33 000 kr i obetalda skatter. Folk pratade och spred ut rykten – vilka han själv efteråt erkände att de kanske ibland haft anledning till.
Sunes kollegor visste om att han hade alkoholproblem, men sådant talade man inte högt om på den tiden. Musikerna märkte heller aldrig något av det på repetitioner och spelningar.
1961 drabbades Sune av en stroke som han aldrig återhämtade sig från. Men han gjorde ändå en sista radiokonsert med operettmarscher den 29 december 1963. Eftersom hans läs- och talförmåga var starkt nedsatt och hans högerarm förlamad, fick Sven Jerring ta hand om presentationen i stället. Men Sune kunde fortsatt läsa noter, så en sista gång fick han leda sin kära Radioorkester. Avslutningsstycket var marschen ”Berlinerluft” av Paul Lincke. Knappt fyra år senare, den 9 december 1967, tog han sina sista andetag på Roslagstull sjukhus i Stockholm. En av Sveriges genom tiderna folkkäraste radioidol blev 60 år.
På dödsannonsen kan man läsa Nils Ferlins dikt ”Inför ett öga”’.
Inför ett öga
Det var en besynnerlig melodi
som man spelade nyss.
- Vem spelade nyss?
här har ingen spelat på länge.
Då spritter du till och är ensam kvar,
mol ensam kvar,
men jag vet ej var –
ty det finns ju otaliga gårdar och hus
under solens ljus
och månens glimriga hänge
där allt är förbi
och där ingen har spelat på länge.
Nils Ferlin