Sune Waldimir – Västeråspojken som blev hela Sveriges kapellmästare. Del 5

Hösten 1928 skrev Nils Castegren (som senare blev chef på Radiotjänst) ett par sångarrangemang för fyra mansröster på populära evergreens: ”In a Little Spanish Town”, ”Moonlight on The Ganges” och ”Dinah”. Fyra energiska och begåvade ynglingar från operakören, som lite på skoj börjat imitera den berömda amerikanska grammofonkvartetten ”The Revellers”, satte igång att repetera in dessa stycken. Operachef Forsell blev eld och lågor över deras prestation och ordnade direkt fram en flygel och en lokal där kvartetten kunde öva. Även kapellmästare Grevillius var mycket begeistrad över gruppens prestationer.

Nils Castegren hade lovat att ackompanjera killarna, men fick förhinder på grund av sina studier. I stället anlitades operarepetitören Albin Rude. Rude kunde dock bara vara med en kort stund, så han föreslog i sin tur att de skulle ta kontakt med Sune. Sune tackade ja till erbjudandet och ryckte in som ackompanjatör för gruppen.

Men musikgruppen hade inget namn. Till slut föreslogs det att man skulle använda begynnelsebokstäverna i sina egna namn och på så sätt bilda namnet ”Wiggers”. Sune berättar hur namnet är sammansatt: "Wiggers är en sammansättning av våra initialer. ”W” för Winther, Calle Winther som var första tenor. ”I” för andra tenoren, Ivar Hallbäck. ”G:et” för vår fina baryton Gösta Bergström. Och så var det bokstaven ”E” för Engström och ”R” för våran bas, Folke Rydberg."

Så Wiggerskvartetten bildades och började nu att repetera under varenda ledig stund. 

Nyåret 1929 närmade sig, och om en dryg månad skulle Operamaskeraden gå av stapeln. Nu fattades det bara för Wiggers att sjunga för publik en gång innan balen. Sune minns den kvällen:

Vi provsjöng för Björn Hodell på Mosebacke. Där fick vi faktiskt uppträda vid en föreställning. Vi kunde tre låtar – knappt det. Vi sjöng två. Tog applåd. Och gav så ett extranummer. Sen hade vi tömt ut repertoaren, och försvann illa kvickt ut i kulissen. Det blev ett nervöst första genrep med publik, men applåder fick de. Redan dagen före Operamaskeraden hörde revykungen Ernst Rolf av sig. Sune berättar:

 "…det kom ett telegram från Ernst Rolf. Det var hållet i hans vanliga, burdusa still: AVBRYT ALLA UNDERHANDLINGAR KONTRAKT FÖLJER - ERNST ROLF. I sanningens namn hade vi inte hunnit inleda så många underhandlingar, men Rolf fick ju gärna leva i den tron."

 Så kom den stora dagen då Operamaskeraden skulle genomföras. Sune minns även den kvällen väl: "Vi debuterade faktiskt på Operan. Och jag kommer ihåg datum också, den 12 februari 1929. Det var nämligen maskerad på Operan, och huvudnumret var ”Amerikabåten” som anländer med diverse prominenta personer ombord. Greta Garbo, och så kvartetten ”The Revellers”. Och vi i Wiggers föreställde alltså ”Revellers”. Det blev en stormande succé, men det tog flera år innan tidningarna slutade kalla oss för ”de svenska Revellers”."

Efter succékonserten började Wiggers kalender fyllas med jobberbjudanden från restauranger, folkparker, radio och grammofonbolag. Sune spelade in sin första skiva tillsammans med Wiggers den 16 maj 1929. Under sommaren gästade kvintetten även Rolfs Chinarevy i 14 dagar - en revy som i sin tur gästade Västeråsutställningen den 14 augusti. Därefter for de till Oslo, där de gjorde flera lyckade framträdanden på stans revyteaterscen Chat Noir. Avslutningsvis företog Wiggers en framgångsrik folkparksturné genom Sverige.

Nu började kvartetten bli varma i kläderna. De hade god medvind och en ganska hygglig repertoar. Sune skrev välgjorda och roliga arrangemang som folk njöt av och roade sig åt, och blev snart den primära drivkraften i kvartetten. Sune berättar: "Jag arrangerade melodierna åt kvartetten, och ackompanjerade, och stortrivdes i största allmänhet. Du ska tänka att jag var nyss fyllda 21 och hela tillvaron var en enda lång dans av arbete, musik och nöjen. Och åren med Wiggers var allt i ett. Wiggers var ju ett fritidsjobb. Vi turnerade i folkparkerna under Operans sommarstängning. På vintern spelade vi in plattor och sjöng i radio, och uppträde vid tusen och en nattliga tillställningar på restaurangernas festvåningar."

Sune minns ett annat tillfällen när Wiggers sjöng inför kungligheter 1932: "En annan gång, då prinsen av Wales var på besök här, engagerades vi av honom att sjunga på engelska ambassaden för svenska kungahuset och efter vår avdelning enligt det tryckta programmet, lät kung Gustav hämta oss tillbaka för att höra ytterligare några kvartetter. Över huvud taget tycktes publikens inställning till våra presentationer kunna inrymmas i prinsen av Wales entusiastiska utrop: ”Sing more!” "

Wiggerskvartetten fortsatte att utveckla sig och blev snart en verklig landsplåga. De spelade in mängder av skivor och medverkade också i flertalet filmer. Den första hette ”Kronans kavaljerer” (1930) och hade Fridolf Rhudin och Weyler Hildebrand i huvudrollerna.

Men Sune Waldimir ville hinna med annat i livet också, så efter Wiggerskvartettens sommarturné, 1934, lämnade han gruppen. "Wiggerskvartetten har ju endast varit en bisyssla för oss alla. Jag lämnar den nu, men endast som deras ackomanjatör. Jag kommer även i fortsättningen att arrangera deras sånger. Vidare ämnar jag slå mig fri i sommar för att vila upp mig riktigt ordentligt. Vad det sedan blir av har jag ännu inte bestämt, men arbete har jag ju fullt upp av."

Sune arbetade med kvartetten åren 1929–1934. Wiggerstiden kom att ha stor betydelse för honom och hans karriär. Nu hade man fått korn på Sune. Han var en kraft att räkna med. Han anlitades lite här och var, för han kunde det mesta inom musiken: komponera, arrangera, dirigera och ackompanjera, men framför allt så kunde han sprida glädje och trivsel omkring sig. 

Den 15 november 1929, när Sune fyllde 22 år, gifte han sig med Anna-Stina, dotter till den då framlidne resebolagsdirektören Adolf Alling och hans efterlevande maka Augusta Natalia Ranch. Efter den borgerliga vigseln serverades lunch på restaurang Tattersall på Grev Turegatan, varpå paret startade sin bröllopsresa norrut. Ett stort antal telegram anlände till Sune och Anna-Stina under dagen. Äktenskapet varade fram till 1945, då paret skilde sig. Tillsammans fick de fyra barn: Birgit, Anders, Lars och Lillemor.

Sune gifte om sig två gånger. Först med Ulla Söderwall (1946–1951), som han fick dottern Peggy med, och sedan med Lolita Russell Jones (1951–1965).

Wiggerskvartetten och dess popularitet förde honom i intim kontakt med grammofonbranschen, så Waldimir började så småningom med ljud-, film- och grammofonarrangemang. Otaliga är de skivor som han har varit delaktig i, antingen som dirigent, arrangör eller kompositör.

Omkring 1930 hamnade Sune i Odeons grammofonstudio med schlagersångaren Sven Olof Sandberg (S.O.S.), som han den 30 september 1931 gjorde sin första grammofoninspelning med. Året därpå åkte de båda på en lång Norgeturné tillsammans, som blev oerhört populär, och som bland annat visade fram Sunes skicklighet att kombinera musik med humor. Tidningen ”Fremtiden” i Drammen skriver den 2 februari 1932:

”Pianisten Sune Waldimir er ikke bare en aldeles ypperlig akkompagnatør, men også som komiker och sanger. Den gode Waldimir har med stort utbytte studert Buster Keaton.”

1932 knöts Sune till grammofonbolaget Decca som inspelningschef för Sverige. Det var då han tog de första viktiga kontakterna med England. I London fick Sune chansen att på närmare håll studera de välkända engelska dansorkestrarna. Den musikaliske västmanlänningen gjorde inspelningar med Jack Hyltons, Bert Ambroses, och Henry Halls orkestrar. Sune berättar entusiastiskt:

"Två gånger årligen måste jag åka till England, där inspelningarna skapas. De kan verkligen göra dansmusik där. Vad som särskilt gäller mig är att mina kompositioner där mottages med största välvilja. Senast jag var där blev jag genast ansatt av två förlag, vilka ville ha ensamrätt för hela världen på en av mina saker. Vid ett tillfälle framfördes en av mina saker av två orkestrar i radio, varvid jag var framme vid mikrofonen och talade."

Instrumentering – konsten att fördela stämmor i ett musikaliskt verk till olika musikinstrument i en orkester – skulle bli Sunes paradgren. Han var tveklöst en av Sveriges skickligaste inom området. Engelsmannen Henry Hall yttrade vid ett tillfälle till Sune, att när det gäller instrumentation hade han ingenting att lära Sune. Men Sune hade mycket annat att lära av Henry Hall och hans BBC-orkester. Han studerade bland annat deras mikrofonteknik, beundrade deras radioprogram och inspirerades av deras orkestersammansättning.

I ”Boken om Lasse Dahlquist” berättar författaren Anders Wällhed om en rolig episod då Sune, Lasse och andra artister från Sverige, Danmark och Norge reste med tåg och båt över till London för att göra grammofoninspelningar:

"Vid ett tillfälle råkar Sune Waldimir och Lasse att komma för sent till tåget från Köpenhamn till Londonbåten. Det har varit två hårda dagar i Danmarks huvudstad, som det lätt blev på den tiden. De båda vännerna och artistkollegorna bestämmer sig nu för att ta vägen över Vlissingen i Holland. En sovkupé bokas och sömnen ombord i tåget är efter omständigheterna naturlig och tung. Någon gång på nattkröken vaknar Sune. Tåget har stannat till vid en station. Han slänger en blick genom kupéfönstret, väcker Lasse och mumlar sömnigt: ”Här har man rest i tre dagar från Stockholm, via Danmark och Holland på väg till England och inte kommit längre än till Enskede.” ”Mycket riktigt”, berättar Lasse. ”När jag tittade ut stod det ”Enschede” på stationshuset. Det finns ju som bekant en liten plats i Holland med detta namn."

Under ett av inspelningstillfällena för Decca i London på våren 1933 spelar Sune in en av sina sånger, en slowfox med namnet ”På ett litet café”. Textförfattare och likaledes refrängsångare var Lasse Dahlqvist. Sången väckte så stor beundran i England att den spelades i engelsk radio av flera olika engelska orkestrar. Lördagen den 6 maj utsändes sången i radio från London, där Sune själv dirigerade och Lasse Dahlqvist sjöng melodin på svenska. Förlagsrätten till verket köptes av ett av Englands största förlag.

Från Decca gick han sedan vidare med sin omfångsrika verksamhet till ”Husbondens Röst” (His Master’s Voice – HMV), där han förutom uppdraget att skriva alla grammofonarrangemangen också blev kapellmästare. Även Sunes fru Anna-Stina jobbade en tid på HMV, närmare bestämt på grammofonbutiken på Kungsgatan 4 i Stockholm.

Det är svårt att ange exakt hur många grammofoninspelningar som Sune medverkade i, men det rör sig troligen om cirka 1 000 – flera av vilka han också arrangerat musiken till. Som vi sett var det många kända sångare och artister som hade förmånen att sjunga under Waldimirs ledning, men det fanns två personer som toppade närvarostatistiken hos Sune och hans inspelningsorkestrar, nämligen Karin Juel och Harry Brandelius. Bara de två tillsammans gjorde nästan 400 inspelningar med Sune – de allra flesta på HMV. Karin Juel sjöng in sånger som ”Lyckan”, ”Kärleksvår”, ”Jolly Bob”, ”Sailor Song” och ”På Ancora bar”. Harry Brandelius gjorde bland annat ”Jungman Jansson”, ”Med en enkel tulipan” och ”En sjöman älskar havets våg” med Sune.

Karin Juel var Sunes allra mest trogna artist genom alla år. Så här beskriver Karin Sune i en radiointervju från slutet av 50-talet: "…en väldigt charmig och glad och trevlig pojk… Men dessutom, förstår du, en väldigt fin musikalitet och en, ja, en arrangör som, ja, jag tror inte vi någonsin får någon sådan… Samarbetet var så fanatiskt fint mellan oss, Sune och mig. Vi kände varandra så väl båda två, så att Sune ansåg i alla fall att vi behövde egentligen aldrig repetera. Jag är ju en ambitiös flicka, så att jag ville nog gärna göra det, men Sune hade den där inställningen att, jaså, är det Karin som ska vara solist i det här? Ja då så, då kan vi ta en kvart på oss ungefär. Och det gjorde ju ibland att man stod lite på nålar, men ändå hade jag alltid den känslan med Sune, att när det är vi två, så kan ingenting hända."

 Sune var en enormt skicklig ackompanjatör – oavsett om han trakterade ett piano eller höll i en dirigentpinne. ”Den blir aldrig sångare, som inte låter bra hos Waldimir”, sa en gång en kapellmästare.