Sune Waldimir – Västeråspojken som blev hela Sveriges kapellmästare. Del 3
Kvinnor, kärlek och kreativitet: "Kyss mig, ack, kyss mig blott ännu en gång"
Piano hade Sune lärt sig spela själv, men de två stråkinstrumenten hade han fått lite hjälp med. "Jag fick lektioner i fiol först, och sen i cello – gratis. Och jag var mäkta stolt när jag lyckades lista ut att lektionerna egentligen kostade 12 kronor per styck. För en fattig grabb var det en sorts måttstock på vad han är värd."
När det gällde föräldrarnas egen musikalitet är Sune lite återhållsam i sin bedömning. Han säger följande om sina föräldrars musikintresse:
"Pappa sjöng förstabas i Arbetarsångkören i Västerås. Men han sjöng aldrig annat än sin basstämma, så det var aldrig någon som kunde höra vad det vad han sjöng. Han var härlig, pappa! Mamma, ifrån Falun, hon sjöng skillingtrycksvisor till gitarr."
Det verkar annars ha varit ont om musikaliska arvsanlag i Sunes familj, förutom väldigt långt tillbaka i tiden, då det lär ha funnits en farfars farfar som var regementstrumslagare.
Och jag var mäkta stolt när jag lyckades lista ut att lektionerna egentligen kostade 12 kronor per styck. För en fattig grabb var det en sorts måttstock på vad han är värd.
1924 var ödesåret då allt skedde. Sune, som hade hunnit bli sexton och gick andra ring på gymnasiet, hade blivit helt fångad av musiken. Han hade bland annat etablerat sig som pianist (och cellist) på konditoriet ”City” i hemstaden Västerås. Där framförde han tidens populära musikstycken på begäran, som till exempel ”Vindarnas bröllop”, men även klassisk musik, som Chopin. Han lär även ha varit en hejare på att spela jazz. På hösten 1924 ser vi honom dessutom medverka i ett ungdomligt biografkapell i stan.
Sunes ungdomliga kreativitet tog sig även poetiska uttryck. Från maj 1923 till januari 1926 skrev han ett trettiotal kärleksdikter. Några blev publicerade i en lokaltidning. Andra valde han att tonsätta. Dikten ”Nocturno”, skriven 23 januari 1924, var frukten av en förälskelse och blev en av hans första riktiga kompositioner. Vi låter honom själv berätta:
"Den där vintern hade jag sett filmen ”Norrtullsligan”. Där spelade Inga Tidblad ”Babys” roll. Jag blev ju upp över öronen förälskad – som vanligt. Och jag tror jag såg filmen två, tre gånger. Om natten, drabbades jag av en inspiration, och diktade ”Nocturno”: Kyss mig, ack, kyss mig blott ännu en gång, / då du mig kysser, blir livet en sång! / Kyss mig, älskling, natten är kort, / Blott alltför fort flyr den bort.
Jag satte musik till texten, och somnade lycklig. Men nästa dag tyckte jag nog att min skapelse var liksom lite för personlig för att tillägna Inga Tidblad. Så jag skev genast ett nytt stycke, en vals som jag döpte till ”Baby”. Den tillägnade jag min senaste stora lidelse. Skickade den till henne. Bad om ett fotografi som vederlag. Och föreslog frejdigt att vi skulle börja brevväxla."
Plötsligt en dag fick Sune ett svar! Den nästan sex år äldre Inga Tidblad tackade för valsen, och avslutade sitt brev med orden "Men brevväxlingen tror jag inte vi ska ge oss in på." Sune kunde knappast ha valt ett sämre tillfälle om han hade hoppats på brevkorrespondens med aktrisen, för hon var just i färd med att gifta sig med skådespelaren Ragnar Billberg.
Där spelade Inga Tidblad ”Babys” roll. Jag blev ju upp över öronen förälskad – som vanligt. Och jag tror jag såg filmen två, tre gånger. Om natten drabbades jag av en inspiration och diktade ”Nocturno”.
Sune Waldimir
Den andra kompositionen var även den frukten av en förälskelse. Sune skrev den på sommaren samma år. Så här berättar Sune om den kärlekstiden:
"Jag bodde i Västerås och hade blivit smått förtjust i en flicka från Stockholm. Flickan tyckte emellertid bättre om Stockholm än om mig, och en vacker dag for hon sin kos. Och där stod jag på perrongen och såg tåget ånga i väg - övergiven av hela världen, tyckte jag. Jag gick hem, och i min ensamhet skrev jag en visa, som jag också tonsatte. Jag kallade den ”Min lilla bajadär". Åtskilliga år senare träffade jag av en händelse Ernst Rolf, som frågade om jag inte hade någon bra schlager till hans revy. Jag kom då och tänka på ”Min lilla bajadär” hemma i byrålådan. Om jag skulle försöka? Sagt och gjort. Rolf blev stormförtjust, och det dröjde inte länge förrän melodin gjorde stor succé."
Och där stod jag på perrongen och såg tåget ånga i väg - övergiven av hela världen, tyckte jag. Jag gick hem, och i min ensamhet skrev jag en visa, som jag också tonsatte. Jag kallade den ”Min lilla bajadär".
Sune komponerade flera kända schlagermelodier. Några av hans allra mest kända sånger är: Min lilla bajadär (1924), På ett litet café (1933), Öppna ditt fönster (1934), Det började med ett glas champagne (1936), Hoppsan! Fru Hamsterlund (1939), Vind i seglen (1939), Allt detta och himlen därtill (1941).
Men Sunes riktigt stora intresse var att skriva filmmusik. Över 100 filmer lär det ha blivit. Här är några av filmerna han skrev musiken till: Grabbarna i 57:an (1935), Fridolf i lejonkulan (1933), Sången om Stockholm (1947), Soldat Bom (1948), Anderssonskans Kalle (1950), Flottans glada gossar (1954), Lille Fridolf och jag (1956).
Sune skrev även filmmusiken till Thor Heyerdahls tre berömda filmer: Kon-Tiki (1950), Galápagos - de förtrollade öarna (1955), Aku-Aku - Påsköns hemlighet (1960). Sune och Thor lärde känna varandra under inspelningarna av Kon-Tiki, och eftersom musiken till filmen slog så väl an, fick Sune även förtroende att göra musiken till de två övriga filmerna.
Sune hade också egna roller i drygt tiotal filmer, antingen som pianist eller dirigent/kapellmästare, eller bådadera. I filmen Sången om Stockholm (1947) spelar Sune rollen som sig själv – orkesterledaren. Här medverkar han i flera många olika scener och har en viktig funktion i filmens slutskede.