KulturarvsberättARna – Ta del av ungdomars berättelser om deras scoutgård!

Vad betyder Tunby scoutgård för dig? Vad känner du när du är där?

”För mig är Tunby(gården) mitt andra hem. Om man har haft en dålig dag som känns helt hopplös kan det bli bättre av att bara vara här. Alla de olika upplevelserna vi går igenom här gör att Tunby kopplas med en varm och säker känsla.” (15 år)

”Tunby scoutgård har länge spelat en viktig roll i mitt liv. Den har varit ett ställe där personer ur många åldrar träffas för att umgås och ha kul.” (15 år)

”Jag träffar mina kompisar här. De är mina kompisar som jag haft länge. På scoutgården känner jag gemenskap med andra personer. På scoutgården finns det vettigare personer än dem i skolan.” (14 år)

”Tunby scoutgård för mig är ett ställe där jag kan undfly alla mina problem i vardagen.” (12 år)

”Den här platsen är bra. Jag känner mig glad när jag är här. Jag är så smart när jag är på scoutgården.” (12 år)

”Tunby scoutgård är en plats fylld av minnen, äventyr & utveckling. När jag började i scouterna var jag en liten oprövad unge. Idag är jag en medelmåttigt erfaren till hälften uppvuxen tonåring. Jag har varit med på tiotal läger och övernattningar, gjort & upplevt en massa jag aldrig gjort om det inte vore för scouterna & lärt känna en massa olika människor.” (14 år)

”Det känns lite som ett vandrarhem. Man är hemma men inte riktigt. Man känner sig säker och det är en plats att träffa kompisar.” (16 år)

”Det här är mitt tredje hem. Det här är vart jag har mest roligt. Men för att vara rättvis så har jag inget socialt liv.” (14 år)

”Tunby betyder mycket för mig. Det är där jag fick mina närmaste vänner och med dom skapade de bästa minnena.” (14 år)

”Det är en plats jag varit på i större delen av mitt liv, runt 7-8 år har jag varit en scout och … denna tid lett till att hela min familj involverats i scouterna... (14 år)

”Tunby scoutgård är för mig en plats av minnen och barndom. Det är här jag träffar mina vänner.” (14 år)

”Scoutkåren är full med minnen, och man är alltid glad och har roligt när man är här.” (15 år)

”För mig så är Tunby scoutgård en plats där jag träffar mina kompisar och har kul. Jag började i scouterna för att i princip hela min familj är scouter, några till och med ledare.” (14 år)

 ”Scoutkåren är en plats som är full av minnen och äventyr. Det är en rolig plats med vänskap och samarbete.” (14 år)

”På den här platsen har jag många minnen, t ex när jag var på mitt första läger någonsin. Sedan dess har det blivit mer läger och hajker. Jag fick även mitt första märke här, det är viktigt för mig och det ger mig känsla av glädje.” (15 år)

”När jag är på Tunby scoutgård så blir jag sugen på att äta eller pyssla.” (12 år)

”Scoutgården är en plats där man kan ha roligt och känna sig trygg.” (13 år)

”Jag är trygg. Det är roligt att vara här ibland.” (13 år)

”Jag är rädd för en kille men annars är jag glad och det är roligt att använda knivar. Killarna är omogna och efterblivna.” (12 år)

”När jag är på Tunby scoutgård så är jag glad och man vill bara hitta på något. Som att utmana sig eller bara jobba med sina kompisar.” (13 år)

”När jag är på Tunby känns det som att man är sugen på att göra något kul som att pyssla eller tälja.” (12 år).

”Tunby scoutgård är en plats där jag kan vara med mina vänner och vara i naturen. Jag känner mig ofta glad när jag är här.” (12 år)

”Detta är en scoutgård som är bra och rolig. Jag känner mig bra här”. (12 år)

”Jag mår bra här och har jättemånga fina kompisar här på scouterna. Tunbygården är jättetrevlig att vara på och kopplas bara till bra fina minnen för mig.” (12 år)

”Jag känner mig glad, men jag är rädd för två killar. Killarna är omogna…” (12 år)

”För mig är det en plats som jag går till för att inte sitta hemma och inte göra ingenting hela veckan.” (12 år)

”Den betyder ganska mycket för mig för det är här jag fick två bästa vänner. Jag blir glad när jag är här.” (12 år)

Berätta om ett minne från scoutgården eller från skogen runtomkring!

”Jag har inte varit scout väldigt länge men det kompenserar jag med att vara ledare för de yngre scouterna. Som ledare får jag ge dom upplevelser i en yngre ålder jag aldrig fått. Jag känner att genom att vara ledare, ger jag upplevelser och glada minnen till både mina scouter och mig själv. En sak jag fick göra med dom var att lära dem att hantera eld (tändstickor), alla tyckte det var jätteintressant att tända en lykta. Under det mötet fick jag en varm känsla som inte elden gjorde, jag har lärt dom att inte vara rädda för tändstickan om inte elden nått den osynliga linjen och att vara rädd är helt okej då det är mänskligt men att säga till om man är rädd.” (15 år)

” När jag först kom hit då var det en bra känsla, lite konstigt också för att allt var nytt, men mest bra. Det fanns (och finns) jättetrevliga människor här och det är alltid bra att träffa de andra och bara vara där, även om vi inte pratar.” (16 år)

”På scoutgården har det alltid funnits ett äppelträd. Och i det satt det ett nät emellan grenarna likt en hammock. Varje gång man var där så var det alltid någon som klättrade i trädet. Alla tyckte om trädet och även nu när nätet är borta kan man fortfarande hitta barn i det.” (15 år).

”Som jag sa i första texten hade jag mitt första läger här och sedan dess har mitt intresse av scouting ökat. Med det menar jag att jag har fått många nya vänner. Och jag är även ledare för en mindre grupp och det känns bra för det var där jag började och då ska jag ge dom samma möjligheter som mig.” (15 år).

”Jag tog en bild på en kompis med ett filter, han blev skitsur men jag har kvar bilden än idag. Jag minns när jag, och mina kompisar skulle anordna en station inför en vandring då man skulle skjuta pilbåge. Vi provsköt, men när jag provade åkte pilen för långt och satte sig i en träbod, ingen kunde ta ner den. En ledare fick ta ner den till slut. Senare skulle jag provskjuta igen och då flög pilen ännu högre upp, kompisen kunde inte ta ner den, så därför var en ledare tvungen att försöka slå ner den. Det var skitkul och jag hade svinkul med mina kompisar då.” (14 år)

”Jag var förstaårig äventyrare och jag skulle på en vandring under en natt. Jag och några tredjeåringar satt vid brasan och resten hade gått och lagt sig. Vi satt och berättade skräckhistorier. Så när vi gick och låg i våra vindskydd så låg jag och tänkte på den. Jag som i ett separat vindskydd för jag ville sova närmare sjön. Men jag kunde inte sova ändå för jag ”glömde” min sovsäck. Så jag satt uppe till 03-04 tills en ledare såg mig och jag fick sova i deras sovsäck. På morgonen visade sig att jag tog visst med mig min sovsäck.” (14 år)

”Mitt bästa minne är från lägret där jag mötte min bästa vän. Det var på vårlägret 2015 i Skräddartorp. Vi hade gemensam vän. Och jag skulle gå till hennes tält och hon introducerade mig till sin kompis. Hon satt på baksidan av tältet och gjorde ett insektshotell för till största del långbensspindlar, som hon haft i håret och lekte med. Jag fattar inte hur men sedan dess har vi varit vänner.” (14 år)

”Första gången jag var här var på en drop-indag på gården. Det var soligt och nästan molnfritt. Stjärntältet var uppe, det fanns en täljställning där man kunde tälja. Det var denna sak som gjorde så att jag ville bli en scout. Jag trodde i flera år att jag skulle få tälja (under) vilket möte som helst men så tog det över 2 år innan jag fick börja med det.” (14 år)

”Jag kommer ihåg från när jag och min vän var ungefär tre år gamla. Vi var ute på en udde där vi skulle åka kanot. Vi hade också en tävling där men skulle äta blåbär. Personen med blåast tunga vann.” (14 år)

”Jag träffade min bästa vän på ett scoutläger ungefär 2016. Hon skulle träffa min dåvarande bästa kompis, eftersom att de kände varandra. Hon gick till vårat tält för att träffa henne, och då satt jag utanför och vi började prata. Vi hängde mycket på det lägret och sedan dess har vi varit kompisar.” (15 år)

”Jag kommer ihåg när min patrull lagade tacos och andra patruller gjorde andra saker och vi var de enda som var nöjda.” (15 år)

”Ett minne jag har är första gången jag kom hit. Jag visste inte helt vad man skulle göra. Jag var blyg i början men första dagen jag var där blev jag vän med de som nu är mina vänner här. Alla var så snälla.” (14 år)

”Tårttävling.” (12 år)

”Jag minns när jag fick mitt första märke och när vi hade snöbollskrig för inte så länge sedan. Vi baka’ semlor och sen blev det snöbollskrig.” (12 år)

”Här har jag minne ifrån mitt första läger när jag var 6 år.” (13 år)

”När jag kastade en enorm snöboll och prickade en killes ansikte. När jag åt en miljard pepparkakor och skumtomtar.” (12 år)

”När jag hade snöbollskrig och fick en i ansiktet och när jag åt upp typ alla skumtomtar.” (12 år)

”När vi var på scoutgården så gjorde vi fyra olika semlor som var gjorda på ett annat sätt, men efter vi hade bakat så hade vi ett väldigt stort snöbollskrig. Men vi åt också semlorna. Jag gjorde en pannkakssemla på ett stormkök. Men det var den godaste semlan som jag har gjort.” (13 år).

”Jag kommer ihåg när jag och min bästa kompis gick i den yngsta gruppen och vi skulle ha våran första övernattning på scoutgården. Och då kommer jag ihåg att jag och min bästa kompis kunde inte sova och vi satt uppe och skrattade hela natten så alla blev sura på oss, men då skrattade vi bara mer och åt massor av godis.” (12 år)

”När vi övernattade och jag och min bästa vän var vakna nästan hela natten.” (12 år)

”Förra veckan skulle vi ha semmelbakning här på Tunby. När vi ätit klart semlorna gick vi ut på gräsytorna och startade ett stort snöbollskrig. Snöbollarna flög överallt och man behövde ducka för att inte få en på sig. Jag deltog i kriget och jag kastade min kompis i ryggen. Det skulle jag inte ha gjort, för sekunder senare fick jag världens snöboll mitt i ansiktet! Trots det hade jag jätteroligt under kriget.” (12 år).

”Jag kommer ihåg när vi bakade olika semlor. Det var på vintern och jag var i samma grupp som min bror som också går i scoutkår som mig. Semlorna var inget vidare men när alla hade ätit upp så började vi ha ett snöbollskrig och det var jättekul. Ledarna bara stod och kolla’ på för de kunde inte stoppa oss. Det var perfekt kramsnö och jättelätt att göra snöbollar.” (12 år)

”Hösten 2023 när jag satt i tältet och spelar Black jack och gambla’ om vårt godis. Jag vann mest av alla!” (11 år)

”En gång hade min kompis inga skor på sig och gick runt och visade sina fötter.” (12 år)

”Ett minne jag har här på Tunby scoutgård är när jag och min bästa kompis gömde oss från min stora syster och det var jättekul.” (12 år)

”Jag har ett minne från när vi gjorde en massa tävlingar med munktema. Jag blev väldigt nöjd med att jag lyckades äta en munk som hängde i taket utan att använda händerna.” (12 år)

"Hoppas många människor får möta samma trevliga människor som jag mött"

Det är svårt att välja ut enbart ett minne från min tid på scouterna. Scoutgården har varit en del av mitt liv i 5-6 år nu, vilket är ungefär en tredjedel av hela mitt liv. Jag började på scouterna i årskurs 3 eller 2 (jag går i årskurs 8 nu på Kristiansborgsskolan). Det var så att en scoutledare från S:t Olof kom till min skolklass under lektionstid och hade en presentation om scouterna. Jag minns det tydligt, en medellång lite äldre man i djupt mörkblå scoutskjorta, uppkavlade ärmar, lysande orange sjal & det gladaste ansiktet prytt av ett par glasögon som reflekterade klassrummets vita lysen. Jag minns att jag tyckte han stod ut en hel massa ur den monotona vita skolmiljön. Det var något jag aldrig sett förut: en scout? Sådan hade jag dittills bara hört talas om & sett på film, knappt ens det.

(…) han talade om för oss att vi nu var gamla nog att börja i scouterna (…) Han talade också om att det fanns någon typ av läger där man hängde upp en filmduk mellan några träd i skogen & sedan via en projektor projicerade film som man sedan kunde äta popcorn & titta på. Det var just det som sålde in mig på hela scouterna. Så kom det sig att jag dök upp på Tunby scoutgårds öppna hus.

Det var bra väder den dagen. Jag har för mig att det var en av de finaste riktigt varma dagarna på våren, första dagen på året man kunde vara ute i t-shirt utan att pinas av vinden och kylan. Det var på en måndag, tisdag eller onsdag, antagligen måndag och den leriga jorden var fylld av små barn som sprang omkring och lekte. Det stora vita stjärntältet, det som endast fungerade som skydd mot regn och sol fast är öppet åt sidorna för elementen, var uppslaget och några konstiga stolliknande täljkonstruktioner var framställda. Stolsakerna var några sorts barnsäkra täljmojänger som lät oss barn tälja med en avlång kniv utan att riskera hugga oss själva i handen eller magen. Där minns jag att det satt en tyst, bitter pojke som tjurskalligt täljde på någon bit av trä. Jag minns att jag blev sur och lite irriterad att han tog över hela konstruktionen så att ingen annan (jag) fick prova. (…) han sitter nu vid andra änden av bordet när jag skriver detta. Han är idag en av mina äldsta vänner. En annan vi har vid bordet är en pojke (…) jag har varit vän med de båda lika länge. Vi tre blev kompisar i början av äventyrarna, en åldersgrupp inom scouterna för åldrarna 12-14/15.

I början av äventyrarna var vi alla lite ensamma. Jag hade förlorat mina tidigare kompisar från upptäckarna då de slutat eller vi tappat kontakten. På just det här mötet fick vi i uppdrag av ledarna att ta ett valfritt scoutmärke. Vi fick planera hela proceduren själva. Det var helt enkelt att välja ett märke, sätta ihop en patrull och börja planera. Jag gick lite vilset omkring och spanade in de inplastade lapparna på väggarna som kortfattat talade om lite olika märken man kunde ta.

Då hittade jag på filmmärket. Jag hade ett tidigare intresse av att skapa film och detta var min gyllene chans. Så jag ställde mig mitt i rummet och ropade rätt ut: ”Är det någon som vill ta filmmärket med mig?” Det tystnade kort och mina medscouter utbytte skeptiska blickar. Ur skuggorna kröp då två skygga pojkar fram. Sedan tog det av. Vid tillfälle då jag skriver det här har vi producerat totalt 2 filmer, en teaterpjäs och har överlevt flera läger tillsammans. Vi är mycket goda vänner som kanske delat med oss av lite väl många hemligheter i tältens mörker. Det är det som är grejen med tält och att sova utomhus i ett trångt utrymme med andra jämnåriga: inget förblir hemligt. Plötsligt har man spillt ur sig sina grundligaste och intimaste funderingar och frågor och det fantastiska är att andra lyssnar!

Men det är inte alltid bara vi tre även om det hittills mest varit det. Mina andra två nära vänner och klasskompisar har också börjat på scouterna nu på senare tid. Vi brukar hänga på mötena en av kompisarna har till och med följt med på en övernattning. Vi är en brokig skara av ensamvargar, quiet-kids och indies som tillsammans håller ihop. Men jag vill nog påstå att jag har en relativt god relation med alla i scoutgruppen, scouter som ledare. Jag kan verkligen vara i patrull med alla för att jag tycker gott om alla i scoutgruppen.

Vi är tredjeåringar nu, sista året på äventyrarna innan vi uppgraderar till utmanare och rover (ungdomsledare). Vår tid på äventyrarna kommer att avslutas i sommar med The final challenge. The final challenge är vad jag förstått ett traditionellt läger/ritual som avslutar vår tid som småscouter. Bara sistaåringar får genomföra den och de som gjort det får absolut inte berätta för oss yngre vad som händer där. Jag vet inte riktigt vad som kommer hända, men jag vet att jag kommer vara där och klara vilka utmaningar jag än möter! Jag kanske återkommer och berättar om vad som händer där på The final challenge (svensk översättning: den sista utmaningen). Jag kan dock garantera att det inte blir det sita jag gör på scouterna, det är bara början på ett nytt kapitel i min scouting.

Hela äventyrarna har liksom varit som en skild del i min scouterfarenhet. Det var då lekarna övergick i lite mer riktiga tillställningar. Vi bär tyngre, går längre, tar oss längre och upplever mer! En kompis kanske skrev om sin första hajk här på äventyrarna. Jag är ärligt talat inte helt säker, men det kan ha varit på samma hajk jag hade min mest oturliga kväll någonsin (i alla fall en av dem). Själva vandringen gick bra men när vi kom fram på platsen gick alltsammans åt skogen. Jag klättrade upp på en hal sten, halkade, föll och slog huvudet i marken.

Sedan stod jag och några andra scouter på en flytande brygga på en tjärn. Vi tänkte att det skulle vara kul att se hur mycket bryggan kunde ta, så vi alla ungar bestämde oss att ställa oss på bryggan. Jag hade oturen att vara den djärvaste (eller den dummaste) scouten som stod längst ut. Bryggan sjönk, en hel meter ner i vattnet och mina byxor blev genomblöta. Som tur var hade jag tagit av strumpor och skor på stranden. I alla fall, jag fick byta om till underställ och hängde upp byxorna på en gren på tork. Kort senare efter att ha plockat blåbär för att muntra upp mig själv var mina byxor borta. Jag hann få panik innan någon annan hittade dem bortblåsta i en sänka. Senare skulle någon spreja myggsprej i vindskyddet. Jag trodde de talade med mig så jag vände huvudet rakt mot myggsprejen när den avfyrades mot mitt ansikte. Inget kom i ögonen men jag fick en hel massa myggsprej i munnen.

Senare på kvällen skulle jag koka te för att skölja bort den bittra sprejsmaken. Min tepåse föll sönder och alla örter föll ner i vattnet. Det var den sorgligaste kvällen någonsin. Men jag fick empati och humor från ledarna så fastän allting sög så var det en väldigt betydelsefull kväll för mig. Den lärde mig vad scouting handlar om, hela konceptet att möta motgångar med ett gott humör. Och just därför är det också den av de lyckligaste hajkerna jag varit på. Jag älskar scouterna och jag hoppas många människor får möta samma trevliga människor som jag mött genom min scouting.

(14 år)