1800-talets X 2000

Vädret var behagligt men en del passagerare mindre behagliga. De ”blötte skägget” ordentligt och höll sig hellre till ”den kostsamma vännen buteljen än till den högre vännen, vars språk de icke lärt sig varken i skolan eller i källaren”. I övrigt är han tillfreds med resan. Fartyget krängde mindre på detta ostadiga element än postvagnarna på de tyska landsvägarna, skriver han och ombord fanns ”all den omväxling man behövde för dagen”.

En anonym författare, publicerad i opoetisk kalender 1831, har skildrat en ångbåtsresa mellan Stockholm och Västerås i en berättelse av närmast skönlitterär karaktär. Där får vi uppleva det brokiga folklivet ombord. Som salongspassagerare ser han guldsmidda herrar med uniformsknappar i rockarna spela vira och fina damer, särskilt en älskvärd ung dam med italiensk hatt och med en fransysk bok.

Vart han vände sig föreföll det honom tråkigt och kvalmigt, han började redan ångra sig att han inte rest landvägen. För att fördriva tiden gjorde han en promenad omkring fartyget:

”Längst fram i fören satt en dalkulla på sin matsäck och sjöng kärleksvisor omgiven av en talrik samling av båda könen, bland andra en stor pudelhund. Under en stor vagn hade tvenne starklemmade pigor redan insomnat och under sömnen i den tilltagande värmen till mångas åtlöje, ovetande, blottat sig mer än tillbörligt. På andra sidan mittemot var hans betjänt redan i en livlig konversation med några äldre värdshus-jungfrur från Stockholm, vilka nu gjorde en lustresa för att hälsa på några släktingar i Västerås. Strax bakom låg en madam på några kappsäckar och sov. Fram mot trappan till salongen satt en gammal jude, omringad av flera stycken trygga och handfasta kälkborgare, vilka med spänd uppmärksamhet avhörde hans gestikulerade berättelser om de oräkneliga bedrägerier och oförrätter, som blivit honom tillfogade i handel. På en bänk mer akterut satt en ung seigneur med en grann tobakspipa i handen och en grön saffiansväska över axeln, vilken roade ett litet sällskap med konster som hans hund kunde göra."

Ångfartyget Yngve Frej, som byggdes 1821 och gick i trafik på Mälaren i nära 30 år, har framför allt blivit känd genom Carl Jonas Love Almqvists roman Det går an, från år 1839. Det är på detta fartyg som kärlekshistorien utspelas mellan glasmästardottern Sara Videbeck från Lidköping och hennes Albert, en sergeant med ”mörka mustascher, som voro upphöjda och nästan sköna”.

Almqvist intresserar sig mer för Sara Videbäcks syn på kärleken och äktenskapet än för båtresan mellan Stockholm och Arboga. Läsaren får nöja sig med spridda upplysningar, som dock visar att livet ombord för en resenär på ett ”Ång-Machines-Fartyg” mycket påminner om senare tiders: Albert äter den klassiska biffsteken, familjefäder fördriver tiden med att snusa, läsa tidning och dricka porter medan mödrarna rör sig i de trånga trapporna på jakt efter ostyriga barn, som den långa färden tråkar ut.

Att färdas med ”Ång-Machines-Fartyg” på Mälaren var en angenäm nyhet på 1820-talet. Efter vissa initialsvårigheter med fartygsbyggandet kom ångsjöfarten att snabbt växa i betydelse. Från 4 ångfartyg i trafik år 1820 kom man upp till 12 stycken år 1830 och ett femtiotal ytterligare tio år senare. Tidsvinsten var avsevärd. Resan Stockholm–Arboga tog 14 timmar mot två dagar landvägen. Kostnaden för en sådan resa var 3 riksdaler banco för resande i salong och för däckspassagerare 1 riksdaler – ett överkomligt pris för alla och en var och man kunde rentav kosta på sig en resa bara för nöjes skull.