Vattnets speciella dragningskraft

Vattnets krafter, dess förmåga att ge och ta liv, att lyfta upp men även gömma, har gett upphov till myter, sagor och sägner. Människan har ofta besjälat vattnet och tillbett dess väsen. I modern tid har vattnet fått en självklar, stor plats i konst, musik och diktning. Vid vattnet var det enklare att bo och leva. Det byggdes handelsplatser där vattendragen möttes, handelsplatser som sedan växte till städer. Vid vatten vill vi fortfarande bo. Trots att vi idag har vägar och transportfordon som tar oss fram på vägarna året runt, väljer de som har möjlighet ändå att bosätta sig vid vatten. Dragningskraften avspeglas inte minst i priserna på bostäder som ligger nära vatten. Vår längtan till vattnet har gjort att vi tagit områden i anspråk för bebyggelse, som tidigare ratats på grund av dess utsatthet vid höga vattenflöden. Sårbarheten har blivit större och översvämningarna fler. Begreppet översvämning används ju först när sådant som människor äger eller brukar skadas av vattnet.

Vattnets kraft kan brukas och ägas. Människan har lagt ner oerhört stor möda på att styra det strömmande vattnet för att kunna använda dess kraft för sina syften. Tillgången till vatten var nödvändig för arbetet i gruvorna, hyttorna och hamrarna. Till gruvorna fick man leda vattenkraften via grävda kanaler, anlagda sjöar och dammar eller kilometerlånga stånggångar. Vid bäckar och åar användes vattnet till att driva blåsbälgar och hammare. När industri och hem elektrifierades byggde bruken kraftverk i vattendragen, kraftverk som i flera fall ännu finns kvar och används.

Vattenvägarna var de tidigaste vägarna och förblev de viktigaste transport- och farlederna ända in emot slutet av 1800-talet. Närhet och tillgång till transporter på vatten eller is påverkade möjligheterna att kunna byta varor och tjänster. En kanalbåt på Strömsholms kanal lastade mer än vad 40 hästar kunde dra efter sig på slädar. Vattendragen bryr sig inte om läns- eller kommungränser, de förflyttar sig från de högsta punkterna genom bäckar och åar och vidare ut i havet. Bäcken i skogen vid Skinnskatteberg, liksom Hedströmmen, Kolbäcksån och Mälaren blir alla till slut en del av Östersjön.

Den svenske bonden har i hundratals år brottats med ett överflöd av vatten. Förr höll sig odlaren i allmänhet borta från översvämningsområdena. Senare århundradens stora utdikningar och torrläggning av sjöar har avvattnat markerna och gett större åkrar. Det gavs möjlighet att odla på områden som låg närmare stränderna. I och med att sankängarna och mossarna dikades ut och odlades upp försvann de områden som kunde fånga överskottsvattnet vid vår och höstflod. Vattnet kom att rinna snabbare ut i vattendrag och sjöar med fler översvämningar som följd. När vi blev medvetna om att vattensänkningar och utdikningar påverkar möjligheten till liv vid sjöstränder och sankmarker, blev den tidigare föraktade våtmarken mer attraktiv. Nu talar vi snarare om att bevara eller till och med återställa våtmarker för att värna den biologiska mångfalden. Människans aktiviteter vid vattnet i städer, lantbruk och industri har påverkat dess kvalitet. Idag finns giftiga ämnen lagrade i vattendragens bottnar, gifter som måste mätas och kontrolleras och som påverkar våra möjligheter att använda dessa områden idag. Vattendrag helt opåverkade av människan finns inte längre. Även i den mest avlägsna fjällbäck porlar rester av luftföroreningar som fallit till marken.