Skinn och päls värmde kroppen

Avtryck av tyg

Fram till alldeles nyligen har arkeologer och forskare varit mycket tveksamma till om stenåldersmänniskorna i Norden alls har framställt några textilier. De spår man kände till var inte tyg i sig, utan endast avtryck av flätade band och snoddar som man funnit i keramik från tiden 4200-2300 f.Kr. I dessa keramikskärvor kunde man dock tydligt se att snoddarna var gjorda av växt- eller ullfibrer som pressats in i mjuk lera. Det är möjligt att man lindat snören runt den våta keramiken av praktiska skäl, för att få dem att behålla formen under torkningen. Då keramiken sedan bränts stannade mönstringen kvar på krukorna.

Utanför nordiska områden finns fler och äldre bevis för att tyger tillverkats och använts. Redan från 7000 f.Kr. finns avtryck av hela tygstycken, även här på keramik, från nordöstra Irak. Mest berömda är annars de vackra linnetyger som återfunnits i Egypten från 5000 f.Kr.

Alldeles nyligen har arkeologer i Skåne också funnit de första resterna av stenålderstyg i Sverige. När arkeologerna sållade jorden på jakt efter förkolnade växtmaterial fann de ett pyttelitet, förkolnat textilfragment. Det var bara 0,7 x 0,5 centimeter stort, men ungefär 6000 år gammalt (ca 4000 f.Kr.). Petersborgsfyndet, som det kallas efter fyndplatsen, är numera ett av de äldsta textilfynden i Nordeuropa. Det lilla tygstycket vägde knappt ett gram, till skillnad mot de totalt 4 ton flinta man också fann vid utgrävningen.

Fibrer och förutsättningar

Om man ser till vilka förutsättningar stenåldersmänniskorna haft för att tillverka textil får man anta att de varit goda. Tamfår tycks ha funnits i sydvästra Asien redan ca 8000 f.Kr. och i Norden sedan början av bondestenåldern 4200 f.Kr. Även om man tror att fåren vid den här tiden mest hölls som köttdjur var ullen säkert ett välkommet tillskott just för att göra snoddar, rep, sängmaterial och troligen även textil. Förutom får hade man också getter och nötboskap som även de hade hår som kunde användas för textilt bruk.

Det lin vi idag känner till fanns inte i Norden under stenåldern, men andra växtfibrer kunde användas på motsvarande sätt, som nässla och bast från träd. Man har bl.a. funnit knutna och flätade nät och fiskeredskap som mjärdar, av bastfibrer eller rötter.

Skinn och läder

Under stora delar av stenåldern levde människorna som nomader och flyttade efter hand för att följa jaktbyten och mer gynnsamma klimat. Även efter att man mer och mer övergått till ett bofast liv som boskapsskötare och jordbrukare var det förmodligen skinn, päls och läder som utgjorde de naturliga beklädnadsmaterialen hellre än textil. Att tillverka tyg är en långsam och mödosam process som kräver att tillverkaren befinner sig i stillhet vid vävstolen under en längre tid. Skinnberedning är även det ett hårt arbete men kräver inte samma ständiga påpassning.

I arkeologiskt material är skinn nästan lika sällsynt som tyg, däremot finns ofta dräktdetaljer och dekorationer kvar, som exempelvis påsydda pärlor av ben, snäckor eller tänder. Att människorna skulle ha gått klädda insvepta i otympliga hudar verkar mycket otroligt. Både dekorationerna och fynden av bennålar och sylar i stenåldersgravar antyder att kläderna varit både tillskurna, sydda och välsittande. Kläder av skinn är slitstarka, varma och vindtäta.

Att bereda och garva skinn är en uråldrig process som kan genomföras på många olika sätt. I stora drag måste man främst rengöra skinnet från köttrester, mjukgöra det och konservera det för att förhindra förruttnelse. Den mest primitiva garvningsmetoden är att gnida in huden med fett, men även rökning, saltning och garvning med växter har använts. Olika växter och bark har olika konserverande egenskaper och kan även ge skinnet eller lädret olika, vackra färger.

Skinnen kunde efter garvningen sys till kläder med tråd av senor eller läder. Antingen gjorde man hål i skinnen med syl för att därefter trä och knyta sentråden genom hålen, eller så sydde man som idag med hjälp av en bennål med öga för tråden.

Ett exempel på kläder av skinn från stenåldern är den dräkt som den s.k. Ismannen Ötzi, bar, ca 3000 år f.Kr. Kroppen av Ötzi har bevarats i över 5000 år i isen i de Tyrolska alperna, och hela hans utrustning finns kvar. Kläderna var anpassade efter det kalla klimatet och gjorda i skinn och päls, sydda med tråd av senor. Över det hade han också vad forskarna tolkar som en slags kappa av torkat gräs som vävts till ett stort stycke. Även skorna var tillverkade av päls och fodrade med torkat gräs. 

Samtidigt någon annanstans

Lyfter man blicken från Skandinavien fanns det många platser som under vår stenålder hade blomstrande kulturer där textil spelade en stor roll. De allra äldsta kända textilfynden kommer från Sydamerika och nuvarande Turkiet från stenåldersboplatserna Çayönü (ca 7000 f.Kr.) och Çatal Hüyük (6000 f.Kr.). Där har man också påträffat delar av vävtyngder och sländtrissor. Liknande, men inte lika tidiga fynd har man också hittat från delar av Mellanöstern. Dessa textilier är vanligen av lin eller annat vegetabiliskt material. Trots att man höll tamfår i Iran redan ca 8000 f.Kr. förekom ullberedning inte i någon större utsträckning förrän under 3000-talet f.Kr.

I Kina kan de äldsta sidentygerna dateras till perioden 2850–2650 f.Kr. medan odling av silke är belagd redan från ca 4000 f.Kr. I Sydamerika har ca 10 000 år gamla textilier tillverkade genom knytning, ögling och flätning påträffats i Peru, och bomull har odlats sedan ca 3000 f.Kr. Även i Indien finns bevis för att man odlade och spann bomull från ca 3000 f.Kr. De tidigaste fynden av textil från Västeuropa kommer från boplatser från bondestenåldern i Schweiz.

Kulturmiljöer i Västmanland

I Västmanland har man funnit flera keramikfynd med avtryck av textilier, framförallt från resterna av stenåldersboplatsen vid Fågelbacken i Västerås. Framförallt rör det sig om mynningsbitar av keramik med tydliga avtryck av snören som bundits runt den ännu våta keramiken ca 3000 f.Kr. Andra fyndplatser med liknande keramik finns bl.a. i Sevalla och Romfartuna.