Björnjakt i Västmanland på 1700-talet

Björnjakt i Västmanlands skogar på 1700-talet

År 1750 skrev Anders Hillerström en avhandling om den varg- och björnjakt som bedrevs i Västmanland och tack vare hans texter vi få en liten inblick i hur jakten gick till. Anders Hillerström var son till lantjägaren Hans Hillerström. Lantjägaren var anställd som tjänsteman av staten, för vård av kronans skogar och Anders hade förmodligen tillbringat en stor del av sin uppväxt i skogarna, tillsammans med sin far.

I sin avhandling berättar Hillerström att det var noggranna förberedelser inför jakterna, speciellt inför de så kallade ”storjakterna” som hölls under sommarhalvåret. Planeringen inleddes redan året innan jakten gick av stapeln genom att man märkte ut platsen. ”Jaktplatsen utmärktes med bleckande och kvistande på träden rundt om och stora gator upphöggos tvärst öfver platsen”.

Jakt till ”the kongligas förnöjelse”

Även kungligheter reste till Västmanland för att jaga i skogarna och storjakten under sommarhalvåret hölls delvis till ”the kongligas förnöjelse”. År 1737 deltog exempelvis kung Fredrik I vid en sådan jakt. Det har berättats att han på egen hand dödade sex björnar, tolv älgar, tre vargar och tre lodjur.

Kung Fredrik I föddes 1676 i Kassel, Tyskland och var Sveriges kung mellan åren 1720 – 1751.

Djuren omringades

Inför jakten kallade länsmännen in de män som skulle ingå i drevet och man tillbringade flera dygn i skogen. Djuren omringades med hjälp av stockeldar som skrämde dem från att ta sig ut ur ”ringen” som bildats. Ibland hände det att de vilda och skrämda djuren lyckades smita och anföll jägarna: ”Drefvet inrättades i form av en kägla, bred uti bakskallet och smal vid försåtet. Då ringen sedermera sammandrogs och djuren skrämdes, hände det ej sällan, att de bröto sig ut genom drefvet, änskönt att folket gick man vid man. Då var det fara å färde och många voro de, som därvid fingo sätta livet till”.

Hemska jaktmetoder

Metoderna som användes för att fånga de arma djuren skulle, tack och lov, inte vara tillåtna i dag. En metod var att spetsa björnar med spjut som var fästa vid en så kallad gillerstång av järn. När björnen råkade vidröra anordningen blev den spetsad av spjutet. ”Lurbössa” var en annan populär jaktmetod i Västmanland. Anders Hillerström och förklarar hur det gick till: ”Ett par skarpt laddade bössor uppsattes å stolpar och trycket sattes genom genom mässingstrådar i förbindelse med kvarlefvorna af något rivet djur, som man var viss om att björnen skulle uppsöka”. När björnen närmade sig och försökte ta en tugga av maten, avlossades gevären.

Vargen var inte populär på 1700-talet och Hillerström berättar att man gjorde sitt bästa för att utrota ”gråben”. Bönderna i Västmanland kunde exempelvis bege sig till platser där man visste att varg uppehöll sig. Med sig hade man en stackars gris i en säck, som nöps och plågades för att grisens skrik skulle locka fram vargarna, som ”därvid hälsades med en hagelsvärm ur muskedundret”. I Västmanland var det även populärt att använda giller och gropar, dit vargarna lurades med hjälp av levande djur. Anders Hillerström berättar att man kunde använda hundar som lockbete vid jakt: ”Till bete användes ofta små hundar som gärna skällde, då de sålunda utsattes, eller också ankor, hvarvid även rävar ofta gingo i gropen”.