Bygga bro för själens frälsning

Kyrkor byggdes och blev centralpunkter dit människorna måste färdas oavsett rådande väderlek. Att förbättra vägarna till Guds hus blev en handling utförd som en from gärning som kunde innebära att man fick sina synder förlåtna. Det vittnar ordalydelsen i flera inskriptioner om. De som byggde broar för sin själs frälsning var samtidigt angelägna om att berätta för omvärlden vem som föranstaltat bygget. Brobyggandet som stenarna berättar om, var för det mesta vägförbättringar, ofta över vattensjuka marker. Egentliga fribroar hörde till undantagen. Den berömda Sigurdsristningen, på Västerås motsatta sida av Mälaren, har ett läge som gör det troligt att den i ristningen omtalade bron varit slagen över fritt flytande vatten.

I de medeltida landskapslagarna, den västmanländska känd från 1300-talet, namnges vissa broar som måste ha varit fribroar till följd av vattnets djup och bredd. Betydelsen av att dessa broar blev riktigt byggda och underhållna framgår av lagens bestämmelser om att eftersatt underhåll på någon av dessa som kunde skada en vägfarande eller ett djur gav den underhållsskyldige extra dryga böter.

Tidpunkten för kontroll av dom broarna var bestämda, helt förståeligt, till tiden för vårfloden och till den annalkande vintern. I Västmannalagen bestämdes att under dessa broar skulle en tredjedel av vattnet rinna fritt. Det gällde Uppbåga bro ovan Arboga, Herrevads bro över Kolbäcksån, Arosa bro över Svartån och Östanbro över Sagån. Dom här broarna var sannolikt givna passager för kungens Eriksgata vilken omtalas första gången i Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet. Det är inte osannolikt att den företeelsen, liksom brolägena, har rötter i förhistorisk tid. Eriksgatan tycks ha angjort vissa centrala platser i landskapet såsom tingsplatser, handelsplatser och betydande vägkors likt dessa broar. Ett exempel på tingsplats är Anundshögsområdet i Badelunda socken.

Runstenar som berättar om broar är kända från Skåne i söder till Jämtland i norr. Inskrifterna varierar: ”läto rödja väg och göra broar”, ”gjorde en bro, ett stort minnesmärke inför många män”, ”läto resa stenar och göra vad ute i sundet”, ”gjorde spänger”, ”gjorde träväg”. Både läge och konstruktion preciseras ofta och inskrifterna avslutas med att bron byggdes för någons själ. På en sten invid Fyrisån står det till och med att ”de gjorde bron till Guds välbehag”. På runstenen på Anundshögsområdet står det att Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna. De stenar som Folkvid förutom runstenen lät resa är en rad resta stenar i rät linje på ömse sidor om runstenen framför själva Anunds hög. I stenradens fortsättning mot öster rinner ett vattendrag ner mot Mälaren som för 1 000 år sedan med sin norra strand här nästan nådde upp till Anundshögsområdet. Stenraden bör ha varit synlig för sjöfarande från sjön och indikerat en lämplig anläggningsplats i området. En hypotes.

Parställda brostenar är kända från några platser i Västmanland. Då Stora Rytterne kyrkoruin restaurerades på trettiotalet påträffades en runsten som golvsten. Ytterligare en flat sten, denna med ett ristat kors, låg i koret. Runinskriften på golvstenen meddelar att ”Gudlev satte sten och dessa stenar efter Slagve, sin son. Han ändades österut i Gårdarike.” Mycket talar för att de bägge stenarna ursprungligen bildat ett monument rörande en bro. Var i Rytterne detta skett vet vi inte. Det monumentet kan jämföras med stenarna vid Saltängsbron i Lundby socken väster om Västerås stadskärna. Här har enligt en runinskrift Gisl låtit göra en bro till minne av sin i England avlidne son Ösel. Mitt emot denna runristade sten har Gisl låtit uppföra en sten med en ristad orm i slingrande rörelse. Rytternemonumentet och det i Lundby förtäljer om västmanlänningars deltagande i vikingafärd såväl i öster som i väster.

Den i nutid senast kända runstensbron fanns i Hubbo socken på Jädra marks ägor. Det var i juli månad 1986 som hemmansägare Evert Lindblom höll på att röja sten ur sin åker. En ur jorden uppskjutande sten, som länge hade varit till besvär vid plöjning, skulle bort. När han vände stenen insåg han snart att det var en runsten. Länsmuseet kontaktades som i sin tur kontaktade Riksantikvarieämbetet och snart var Runverket på plats genom språkforskaren Jan Paul Strid. Hans tolkning av den ristade texten – på vilken för övrigt ursprunglig färg fanns kvar – lyder: ”Tav(?) lät resa denna sten efter Grimmund. Han var faren – Vidfasts son-österut…Ulv(?) och Vibiorn...Ketillas gjorde ”brygga” på...”. Här omnämns alltså en brygga som vid denna tid anses vara ett synonymt ord med bro. Alltså ytterligare en sten som omtalar brobygge.

Några år senare utfördes större arkeologiska undersökningar intill och på fyndplatsen med anledning av byggandet av ny järnväg. Då fann man på den plats Evert Linblom gjort sitt fynd bevis för stenens ursprungliga plats. Den har stått nederst i en vattensjuk svacka omgiven av en vägförstärkning som efterlämnat cirka 400 stolphål längs ett 26 meter långt stråk möjligen utefter en dåtida ägogräns. Tala om kontinuitet. Vikingarnas minnesstenar återfinns än i dag längs nu utnyttjade vägar om än i ombyggt skick. Övergivna färdvägar anas också genom runstenar resta inne i tysta skogen. På sina håll kan här den av vikingen nyttjade vägen skönjas på åsar och vid våtmark. Hålvägar och resta stenar ger anvisningar. I vårt län gäller det främst på de nord-sydgående åsarna.

På sätt och vis fick de tre bröderna Östen, Jorund och Björn rätt som aningslöst lät rista på stenen de reste invid bron de byggde efter sin far ”...Alltid skall ligga medan åldrarna leva bron hårdslagen och bred efter den gode... Ej kan bättre brovård byggas”.