Brödraskapet på järnberget

Olof Graus skriver i sin bok Beskrifning öfver Wästmanland att det i Norberg i katolska tider funnits ett kloster som kallades Mariebergs eller Wårfrubergs kloster. Han skriver också att det finns lämningar efter klostret.

Kjell Kumlien skriver i sin bok Norberg genom 600 år att bergsmannagillet kan naturligtvis ha förfogat över ett kapell vars existens ortstraditionen givit så tydliga vittnesbörd. Han skriver också att Klosterbacken/kvarteret Klostret idag heter Kapellbacken. Erik Tuneld skriver i sin Geografi att området hette Kapellbacken. Troligtvis har han blivit felinformerad av uppgiftslämnaren.

Min gissning är att ryktet om ett kloster i Norberg kommer från omskriften på ett sigill tillhörande Vårfrugillet i Norberg. Beställaren av sigillet har ej lyckats få med alla tänkta ord på sigillet. Han har därför enligt gängse principer utelämnat vissa bokstäver i orden och ersatt dessa med en apostrof eller ett streck över närliggande bokstav. Den kompletta texten på sigillet är: Sigillum convivii sanctae Mariae in monte ferri. (De fetmarkerade bokstäverna är de utelämnade.) Enligt Per Schenbergs latinska lexikon, utgiven 1739, betyder convivium (grundform av convivii, som här står i genitivform) gästabud, måltid, samkväm. Förr i tiden kanske man tolkade omskriften som om det handlade om ett konvent, d.v.s. kloster, vilket också skulle kunna vara ett religiöst brödraskap.

Den enda informationen som den medeltida Norbergsmänniskan troligtvis hade om byggnaden på klosterbacken var att den tillhörde convivium sankta Maria. Eftersom ett pergamentbrev avseende en överlåtelse av andelar i hyttor m.m., utfärdat 1383, var underskrivit/beseglat av en frände till åldermannen i Vårfrugillet, bör sigillet ha tillhört ett gille/brödraskap, ej något kloster. Någon munk eller abbot har ej beseglat något brev med Vårfrugillets sigill. Det ovannämnda brevet finns omnämnt i litteraturen först på senare tid. Idag tycks ordet convivium ändrat innebörd och betyder också brödraskap och gille.

Medeltida mynt, präglade i Västerås, är dekorerade med en Mariasymbol. I kanten på myntet står ofta angivet präglingsorten Aros (se mynten nedan). Mariasymbolen syftar på Västerås domkyrka som var tillägnad jungfru Maria. Man behövde ej skriva Västra Aros därför att den medeltida människan förknippade Mariasymbolen med Västerås.

Något religiöst syfte hade sannolikt ej Vårfrugillet i Norberg. Stiftarna av gillet ville nog med namnet sankta Maria tala om att de hade sin hemvist i Västerås. De äldsta skråsigillen för hantverkarna visar yrkets skyddshelgon och omskriften är på latin. Hantverkssigill med skyddshelgon är ovanliga av den anledning att skråbildningen skedde till stor del efter den katolska tiden. Därefter övergick man till att visa yrkets typiska verktyg och produkter.

Bergsmännens skyddshelgon var Jesus mormor, sankta Anna. Vårfrugillet i Norberg valde att visa jungfru Maria på sitt sigill, vilket kanske berodde på att de ville visa sin samhörighet med Västerås.

Hantverkarnas skråsigill är oftast runda med en storlek från 14 till 55 mm och med ett snitt mellan 35-45 mm. Vårfrugillets sigill har en diameter på 62 mm. De kungliga sigillen har en rund form och har en diameter runt 80 mm. De sakrala sigillen har oftast en spetsig oval form som grundar sig på den mystiska fiskformen, eller den så kallade vesica piscis, vilket också har en religiöst symbolisk innebörd. Ibland förekommer årtal på sigillen. I de flesta fall tycks årtalet beteckna sigillstampens tillverkningsår, men ibland årtalet då ämbetet bildades. Den runda formen på Vårfrugillets sigill är indicier på att deras verksamhet grundade sig på yrkestillhörighet.

Min gissning är att rester av den byggnad som fanns i slutet av 1700-talet i kvarteret Klostret, Munktäkten, Munkgruvan och alla gruvor runt Munkgruvan, ägdes kollektivt av Vårfrugillet i Norberg. Medlemmarna i gillet var andelsägare i gillets gruvverksamhet. Kanske användes byggnaden i kvarteret Klostret som bostad åt åldermannen, möteslokal, härbärge och gruvkontor.

I mitten av 1300-talet kom ett flertal av våra medeltida bergslag att få sina privilegiebrev. Det var år 1340 för Västra berget i Närke, år 1347 för Kopparberget, år 1354 för Norberg och år 1412 för Värmlands berg.

Det privilegiebrev som Magnus Eriksson utfärdade år 1354 för Norberg finns ej bevarat i original. Man vet inte vilket språk brevet är skrivet på. Det finns vissa avvikelser mellan de olika kopiorna, vilket tyder på att de olika kopisterna/översättarna har uppfattat originaltexten på olika sätt. Magnus Erikssons privilegiebrev inleds på följande sätt: "Vi Magnus, med Guds nåd Sveriges, Norges och Skånes kung, vilja att det skall alla veterligt vara, att vi av vår synnerliga nåd hava förunnat bergsmännen på Norberg den rätt och stadga, som här följer". Som första punkt behandlas hur staten skola hava tillsyn över berget. Därefter följer 16 punkter som behandlar hur man hanterar olika händelser i verksamheten. Bland annat stadgas att endast fyra personer fick sälja öl på berget och då endast på någon annan dag än helgdag. Det finns ett par paragrafer som beskriver hur arbetsgivaren skall förhålla sig till legodrängar och legokvinnor. Denna paragraf fastslår att arbetsplikt råder. Vidare stadgas att ingen fick ha mindre än en åttondels andel i hyttan. Idag kan man kanske tycka att privilegiebrevet är naivt men det fungerade troligtvis så under dåtidens förhållanden.

Troligtvis pågick det i mitten på 1350-talet diskussioner om att genom samverkan ta tillvara på de naturrikedomar som fanns i Bergslagen. Staten ville ha kontroll över denna verksamhet och i slutändan kanske också beskatta verksamheten. Av denna anledning utfärdade staten privilegiebreven. Vårfrugillet i Norberg kan vara en av de aktörer som bidrog till att staten upprättade ovannämnda privilegiebrev.

I pergamentet från 1288, som syns härnedan, kungör biskop Peter i Västerås att han till sin systerson lämnat 1/8 i Kopparberget, kallad Tiskasjöberg, såsom betalning för lån, men att han därefter gjort ett byte med systersonen och på så sätt återfått åttondelen i Kopparberget i utbyte mot bland annat en fastighet i Harakers socken. Sigillanterna var kung Magnus, ärkebiskopen, tre biskopar, biskop Peter i Västerås och Västerås domkapitel. Här ser man hur rangordningen är mellan sigillanterna. Det intressanta är att Västerås domkapitel tycks ha lägsta rangen. Detta verkar vara en ren fastighetsaffär. Något bolag nämns ej i sammanhanget. Kanske gruvdriften på Kopparberget redan då bedrevs i någon form av bolag men då som fastigheten som grund.

Medeltida pergamentsbrev saknar underskrifter. I slutet på brevet står ofta en uppräkning av vilka som satt sitt sigill på brevet. Man får se själva sigillet som en underskrift och bevittnande.

Nedan kommer ytterligare ett pergamentsbrev ur Svenskt Diplomatariums huvudkartotek, SDKK-nr:23425 från år 1440 den 19:e januari. Predikarordens provinsialprior, lektorn broder Olof Pålsson, priorn broder Nils och hela konventet i predikarbrödernas kloster i Västerås intygar att välborne Karl Knutsson, marsk och riksföreståndare, på klostrets kyrkogård väster om klostret låtit bygga ett kapell - mot mässors hållande - som själagagn för sig själv, sin förra hustru Birgitta, Ture Stenssons dotter, sin nuvarande hustru Katarina Karlsdotter samt för sina barn och föräldrar. Därtill har Karl Knutsson skänkt 1 markland jord i Hjortsberga i Västerås-Barkarö socken i Tuhundra härad, 4 ½ öresland jord i Hammarby i S:t Nicolai socken i samma härad, alla vretar vid Västerås och en kvarnström vid ”Gennelshøghen”, köpt av Bengt Larsson.

Det första (fragmentariska) sigillet från vänster tillhör provincialpriorn, sigill nr 2 som saknas är lektor Olof Pålssons sigill, nr 3 är priorn Nils i Västerås sigill och nr 4 är Västerås klosters sigill.

Västerås kloster tillhörde Dominikanorden som hade 12 kloster i Norden. Moderklostret låg i Lund vars namn var Sankta Maria Magdalena konventet. Provincialpriorn som beseglat ovanstående brev har troligtvis sin hemvist på något kloster i Mellansverige. Det är Karl Knutsson Bonde som år 1440 lät uppföra St Örjans kapell intill Västerås kloster.

1383 utfärdades ett pergamentsbrev mellan Hans Stökar och Könike Tyske, som ingått överenskommelse i arvsfrågor gällande andelar i hyttor m.m. med Hemming Hemmingsson i Hemshyttan. Hemming Hemmingsson var bördig från Västerås. Vittnena som beseglat/bevittnat brevet var sannolikt bergsmän. Dessa var Simon Körning, Bengt Petersson, Hans Unge, Könike från Könikehyttan, Hans Stökar, Bille i Hyppenbenning och en frände till åldermannen i Vårfrugillet. Det var alltså sju personer som beseglat brevet. Tyvärr har alla sju sigillen förkommit. Om sigillanterna var andelsägare i Vårfrugillet är osäkert. Vårfrugillet finns ej med bland sigillanterna.

Av Magnus Erikssons 1354-års privilegiebrev framgår att det fick vara högst 8 andelsägare i ett gille. Kanske saknade Vårfrugillet en sigillstamp år 1383. Deras sigill är ovanligt stort och kan vara gjort i början av 1500-talet för att försegla pappersbrev. Det är omöjligt att på stilistiska grunder avgöra när deras sigillstamp är tillverkad. Formspråket var densamma år 1350 och en bit in på 1600-talet.

Det huvudsakliga syftet med Vårfrugillet i Norberg var sannolikt att kolonisera Bergslagen, d.v.s. genom investeringar i gruvor och hyttor dra nytta av naturtillgångarna i Bergslagen. Gillet skulle ta tillvara medlemmarnas intressen, utveckla näringen genom samverkan och kanske också vara behjälplig med att förvalta medlemmarnas investeringar i bergshanteringen. Detta var nog ett av de första försöken till att organisera bergshanteringen i Sverige. Flera av medlemmarna i gillet var sannolikt rika köpmän från Västerås och en del hade tyskt påbrå. En tänkbar ledare i gillet var Simon Körning. Han var av lågfrälsesläkt och bodde under en period i Norberg. Kanske var byggnaden i kvarteret Klostret hans bostad. Frälsesläkten Körning blev adlig 1625. Den adliga släkten Körning dog ut före 1750.

Här nedan är ett exempel på ett senmedeltida pappersbrev där bergsmännen i Norberg bevakar sina intressen av leveranser av livsmedel. Brevet är utfärdat 1510 och ställt till Sten Svantesson Sture d.y. Medeltida pergamentbrev har inte underskrifter. I slutet på breven står vilka som beseglat, satt sitt sigill under, som ett slags bevittnande. Senmedeltida pappersbrev brukar vara hopvikta och förseglade med ett sigill. I pappersbrevet ovan, utfärdat år 1510, har som brukligt är ett sigill använts till att försegla brevet. Sigillet är mycket skadat, endast rester återstår. Man har kunnat läsa delar av omskriften och dragit slutsatsen att det är Vårfrugillets sigill. Brevet har en kollektiv underskrift utan personnamn som lyder: "Wy menoghe bergsmæn oppa gambla Norabergh, altidh tiil tyænisth."

Av underskriften att döma, gör sig brevskrivaren till talesman för samtliga bergsmän i Norbergs bergslag. En förutsättning för gruvverksamheten var att Vårfrugillet kunde förse gruvarbetarna med livsmedel. Därav brevet ovan från år 1510 angående leveranser av livsmedel. Här nedan följer en kortfattad sammanfattning av innehållet i brevet, gjort av Riksarkivet:

"Bergsmännen på Norberg klagar inför Svante Nilsson, Sveriges riksföreståndare, över sin fattigdom, förorsakad av att allt livsmedel nu förs till Salaberget där de ”köper deras mat från munnen med sina pengar” istället för att som förut bruka åker och äng, och fattigdomen är nu så stor att de inte förmår uppväga den med sitt järn. De ber att få ”komma in” på Salaberget för att få något bestånd på en tid, annars kan de varken hjälpa Svante eller sig själva."

Under medeltiden fanns det i Sverige gillen med religiös katolsk inriktning. En del gillen var förmögna och ägde fastigheter. På en riksdag år 1544 i Västerås beslutade man om att förbjuda dessa gillen. Beslutet grundades på att reformationen ogillade katolska helgon. Dessutom ville nog staten komma över gillenas egendom i form av fastigheter och annan värdefull lösegendom.

Vårfrugillet i Norberg drabbades ej av denna lag. Deras verksamhet reglerades genom privilegiebrevet år 1354. Behovet att utveckla deras verksamhet genom samverkan kvarstod.

Om du åker från Fagersta mot Norberg på väg 68/69 så kommer du fram till en lång nedförsbacke strax innan du kommer fram till Norberg. På vänster sida om vägen i denna nedförsbacke ligger Munkgruvan och till höger om vägen ligger Norbergs hembygdsgård, Karlberg. Runt däromkring finns ett flertal gruvhål från medeltiden. Jag misstänker att det är detta gruvområde som på brödraskapets sigill benämns som monte ferri, d.v.s. järnberget. Mellan Munkgruvan och kyrkan är det cirka 1000 meter. I litteraturen kan man läsa att järnberget är detsamma som Norberg.

Medeltidsmänniskan förknippade troligtvis järnberget med nuvarande Norbergsby. Gillet drog igång sin verksamhet i mitten på 1300-talet. Strax därefter påbörjades byggnationen av kyrkan. Bostäder åt gruvarbetarna byggdes runt ån och kyrkan. Den första kyrkoherden i Norberg anställdes i början av 1400-talet. I ett brev från 1406 kan man läsa: "Kirkioherrin å Noroberghe wittnade..." o.s.v.

Namnet Norberg tycks komma från sjön Noren och berget, d.v.s. järnberget. Innan Vårfrugillets etablering i Norberg saknade den första bosättningen i Norberg ett reellt namn.

Hur ramarna för Vårfrugillet i Norbergs verksamhet såg ut är det ingen som vet. De många gruvhålen runt Munkgruvan indikerar kanske att det har varit någon form av organiserad verksamhet som ägt rum. Kanske var den juridiska ägaren till gruvhålen och gruvverksamheten Vårfrugillet i Norberg, och att medlemmarna i sällskapet var andelsägare i sällskapets gruvverksamhet. Vårfrugillet i Norberg är kanske namnet på ett av Sveriges första företag och deras gruvverksamhet Sveriges första storskaliga industrisatsning. I Kopparberget var verksamheten knuten till fastigheten, medan Vårfrugillets verksamhet var knutet till gillet. När Vårfrugillet upphörde med sin verksamhet är det ingen som vet. Under 1600-talet upphörde bergsmännen med gruvverksamheten och inriktade sig i stället på hyttor och stångjärnshammare, vars lönsamhet troligtvis var bättre än lönsamheten i gruvdriften. Dessutom hade nog bergsmännen fullt upp med hyttverksamheten, stångjärnshamrarna, kolningen och jordbruket. Gruvbrytningen övertogs av de förre detta gruvdrängarna som blev en egen yrkesgrupp, gruvbrytarna. De sålde malmen på gruvbacken. Först i slutet av 1800-talet bedrevs gruvbrytningen i större omfattning och då bildades de första gruvbolagen.

I slutet av 1350-talet bildades de första hantverksskrån i Sverige i Stockholm inom skräddaryrket. I Malmö fanns ett medeltida skomakarskrå med ett sigill med en bild på jungfru Maria och med en omskrift med det svårtolkade ordet convivii (convivium i sin grundform). Skrå är en intresseorganisation för hantverkare. Jag tror ej att Vårfrugillet i Norberg är ett skrå eller gille utan ska betraktas som en tidig form av bolag.

Folktraditioner och familjetraditioner innehåller ofta en kärna av sanning men går ofta ut på att försköna verkligheten. Klostertraditionen har sannolikt uppstått genom en feltolkning av omskriften på Vårfrugillets sigill. Det är ordet convivii på sigillet som man troligtvis tolkat till kloster. Försköningen av verkligheten skulle i detta fall bestå i att ett kloster har större status än ett härbärge och möteslokal använt av ett brödraskap/gille.

På 1920-talet skänkte bergsmannen Hedlund på Lilla Bråfors en magnifik kista till hembygdsgården Karlberg i Norberg. Denna kista kan på stilistiska grunder attribueras till Västeråssnickarna och är tillverkad i slutet av 1620-talet. Enligt folktradition ska kistan varit en skråkista tillhörande hyttlaget i Bråfors. Det är tveksamt om bergsmännen i Bråfors på 1620-talet hade ekonomiska resurser och kontakter för att kunna förvärva en sådan magnifik kista. Jag tror att Vårfrugillet i Norberg ligger bakom förvärvet och att kistan av en ren tillfällighet hamnade i Bråfors. Vårfrugillet i Norberg lade troligtvis ner verksamheten när lönsamheten försämrades.

Bergskollegium som startade år 1637 tog sannolikt över en del av verksamheten. Gillets sigillstamp förvarades på 1780-talet på det gamla bergmästarbostället i Norberg och finns idag på Historiska museet. Bergmästaren i Norberg var den högsta tjänstemannen över bergmästardömet i Västmanland och Dalarna. Bergmästarna var tjänstemän på Bergskollegiet.