Anglosaxare död i Norsa?

I Norsa är två båtgravar undersökta. Den ena, som grävdes ut 1963, innehöll en kvinna. Den andra båtgraven, som undersöktes året därpå, innehöll en man med ryttarutrustning, en häst och en hund. Den andra båtgraven undersöktes sent på hösten. Det skedde som en aktivitet ordnad av Stockholms universitet under ledning av Sveriges första kvinnliga professor i arkeologi, Greta Arwidsson. Hon var värdinna för ett nordiskt arkeologmöte med deltagare från alla de nordiska länderna. Vädret var dåligt och den fortsatta undersökningen överläts på arkeologen Else Nordahl från Uppsala, som i början på 1950-talet varit med och undersökt båtgravarna vid Tuna i Badelunda. Eftersom det var så regnigt beslöt man att gräva ut båten i preparat, det vill säga man preparerade de funna föremålen och lyfte så försiktigt man kunde upp dem med lera ikring, för att senare ta fram föremålen i laboratorium i Uppsala. Föremålen fördes dit, röntgenfotograferades, ställdes undan och glömdes bort. Greta Arwidsson skrev en kort preliminär rapport. Under åren har hennes manuskript försvunnit. Kvar för eftervärlden blev röntgenbilderna, några handskrivna anteckningar av Else och några få ritningar.

Västmanlands läns museum började år 2003 att samla in all information och alla fynd från Norsa gravfält. Allt man hittade fördes till arkivet i Västerås och föremålen till museets magasin i Hallstahammar, inklusive de mycket rostangripna föremålen som fortfarande låg i lera.

På röntgenbilderna kunde man se beslag av silver med helt nya mönster. Dessa fanns på bland annat en stigbygel. Andra föremål som hittades i graven var en åra av trä, som redan konserverats på 1960-talet, en pilspets, en vikt av bly, en pärla av blått glas och en kam av ben i ett fodral. Järnföremålen var i mycket dålig kondition. Nu gällde det att rädda det som fanns kvar. Museet tog kontakt med Länsstyrelsen, som sökte pengar från Riksantikvarieämbetet för att kunna konservera åtminstone några föremål. Silverbeslagen var bättre bevarade än järnet. Greta Arwidsson har beskrivit dem i sin korta rapport som ”av en art och elegans som tidigare aldrig påträffats i nordiska fynd”. En konservator kom till Hallstahammar, besiktigade föremålen och åtog sig att konservera de bästa av dem. Uppdraget tog mycket längre tid än man trodde. Konservatorn berättade att det var det svåraste konserveringsuppdrag hon någonsin gjort. Hon arbetade hela tiden under mikroskop, för att stabilisera alla fragment och använde hela tiden pincett. Ingenting höll för att tas i med bara händerna.

Föremålen kan jämföras med de stigbyglar och andra hästutrustningsdetaljer som hittats vid Raglunda nära Köping. De dateras till 1000-talets början och kommer från södra delen av det anglosaxiska riket, det vill säga södra England.

Stigläderbeslaget (i bilden ovan) som hängt ovanför stigbygeln, har ett T-format beslag längst ner (till höger i bilden) och ett kors överst (till vänster). Det är uppbyggt av ett antal silverbleck som är tennlödda på järnbleck. Silverornamentiken är gjord i pressblecksteknik med flätor, tvinnade trådar och fält med diagonalrutat mönster. Liknande flätmönster finns på föremål funna i en ryttargrav vid Sutton Hoo i södra England, daterad till 600-talet. Ryttaren i Norsa dateras till 1000-talets början. Silverbeslagen från Norsa är unika och typen har tidigare aldrig påträffade i norden.

Lästips:

Johansson, Barbro, Varifrån kom ryttaren i Norsa? Köpingsboken 2013.