Sune Waldimir – Västeråspojken som blev hela Sveriges kapellmästare. Del 6

Under den här tiden hade även radioteaterns chef Carl Anders Dymling visat stort intresse för Sune Waldimir – som vid det här laget hade gjort sig ett namn som en utomordentligt god arrangör och dirigent av underhållningsmusik. Dymling, som ”älskade den musik som han trodde att folket ville ha” – nämligen god underhållningsmusik i radio – önskade att Waldimir skulle knytas till radion, så Sune blev anställd hos AB Radiotjänst 1934.

”I slutet av 1935 gick jag som barn i huset på Kungsgatan 8. Jag anställdes faktiskt som A: grammofonchef, och B: hallåman. Jojomänsan! I ett halvår skötte jag grammofonavdelningen, ja, jag hallåade och läste t.o.m. väderleksrapporten. Men det passade jag inget vidare till. Det blev ”negerbörden i Småland” och mera i den stilen…”

Sune var kanske inte den bästa hallåman som radion haft, men hans glada och uppfriskande stämma gjorde att lyssnarna förbisåg hans små misstag.

Nu började Sune så smått medverka som orkesterdirigent i kabaréer och teaterpjäser med musikvinjetter. Hallåmannatjänsten slapp han dock ifrån rätt snart, då orkester och det övriga musikarbetet kom att sluka hela hans tid. Det gick helt enkelt inte att kombinera allt detta samtidigt – inte ens för Sune Waldimir. 

När Carl Anders Dymling sedan blev riksprogramchef 1936, ville han förstås förverkliga sin förnyelseplan om bra underhållningsmusik i radio. Så när det var dags att anställa en radioorkester till underhållning och dans på heltid, kom Sune upp på tapeten igen. Radiotjänst kontaktade Sune, som efter en tid kände sig mogen för en provspelning. Till det behövde han förstås en orkester. Sune valde bland Stockholms bästa jazz-, dans- och restaurangmusiker, och bland musikerna i sin egen ”Waldimirs orkester” – som han använde under sina grammofoninspelningar. Många av dessa musiker hade vikarierat på både Operan och i Konsertföreningen. Orkestern spelade utmärkt, men det som intresserade juryn mest var ändå Sune Waldimirs arrangemang. Provspelningen godkändes, och Sune fick tjänsten.

När det sedan var dags att bestämma orkestersammansättningen, satte sig Sune tillsammans med Radiotjänsts musikvetare Per Lindfors hemma i hans lilla våning på Birger Jarlsgatan och gnuggade sina geniknölar. Per Lindfors berättar: 

"Ja vi måste ju ha en, ja, två saxofoner… en trumpet, och så måste vi ha en trombon. Och så skulle vi ju ha några stråkar. Vi kom fram till att under åtta-nio man kunde man inte göra någonting. Och så gick Sune, och jag satt mig och räkna på det där – klockan var tolv på nattkröken – och fick ihop en summa, och fick plötsligt ett anfall av högfärdsvansinne. Gjorde om hela beräkningen och hela orkesterbesättningen alldeles på egen hand, utan att Sune visste ett dugg om det. Räkna om alltihopa för fjorton man. Och kom dagen därpå till C.A. Dymling med det där – och han tog det! Och det gick igenom i styrelsen. Och när jag talade om det här för Sune, att jag räknade om allt till fjorton man, så blev han lite förvånad. Men han blev glatt överraskad!"

På våren 1936 blev Sune fastanställd på Radiotjänst, och den 1 juni 1936 installerade han sig som orkesterledare för det som kom att kallas för Radiotjänsts dans- och underhållningsorkester. Han blev därmed kapellmästare och arrangör för en egen fast kontrakterad radioorkester på 14 man. Här var idel förnämliga instrumentalister, utvalda ur de förnämsta musikkapellen och dansorkestrarna i huvudstaden. Waldimirs orkester blev sålunda den första heltidsanställda orkestern i Sverige - förutom Kungliga Hovkapellet förstås.

Orkestern skulle framträda 25 gånger i månaden, plus 35 timmars repetition per månad. Det innebar att de repeterade och hade utsändning praktiskt taget varje dag. Sune Waldimir och hans nybildade orkester hade alltså ett pressat schema. Under långa tider hade Waldimir fyra till fem direktsända program i veckan, med några timmars repetition före varje sändning!

Orkesterns främsta uppgifter var att musikbeledsaga de ofta förekommande radiosketcherna, svara för den obligatoriska engelskinspirerade dansmusiken på lördagskvällarna samt ta hand om den lättare underhållningsmusiken med operetter, rapsodier och schlagers. För övrigt skulle orkestern även anordna särskilda solistprogram samt medverka i de sedvanliga kabaréerna. Orkestern började även ganska snart spela lättare stycken ur den klassiska repertoaren. Vissa musikstycken måste dock arrangeras för att passa den relativt lilla orkestern. Waldimir skrev själv många av arrangemangen, men använde sig även av tryckta arrangemang - som han i allmänhet fann mycket tillfredställande.

Sune var nu 28 år och hade i och med grundandet av radioorkestern nått ytterligare ett mål i livet – att få leda en egen stororkester inför en stor publik. I Sunes fall var radiopubliken den största publik man kunde ha i landet under den här tiden. Att spela framför en mikrofon var dock ingalunda lika enkelt som att spela inför en levande publik. Sune berättar:

"Till en början kändes det konstigt. Man saknade applåderna. Det tog sin tid innan man vande sig vid att få applåder dagen därpå i form av lyssnarbrev. Men den aviga känslan försvann så småningom och nu går det fint. Men jag måste alltid tänka på en bestämd person när jag annonserar programmet och dirigerar. Det går inte att försöka tänka sig att två miljoner lyssnare." 

I oktober 1937 bytte orkestern namn och kom att gå under beteckningen ”Waldimirs orkester” när de spelade underhållningsmusik, och ”Radiotjänsts dansorkester” när de spelade dansmusik. Sune var ledare för båda orkestrarna.

Efter att radiolyssnare klagat över att det saknades dragspel, framför allt i valser och tangos under dansmusiksändningarna, tillkom en dragspelstjänst i orkestern 1938, som besattes av jazzdragspelaren Nisse ”Bagarn” Lind. Detta var också helt i linje med orkesterns önskan. Här följer en lista över de femton musiker som var anställda i denna högklassiga orkester:

Einar Groth – Violin 1 (konsertmästare), Eskil ”Tomten” Wallberg – Violin 2/Barytonsax, Nils ”Sliparn” Gustafsson – Viola/Violin, Folke Bramme – Cello, Hugo ”Hugge” Holmgren – Kontrabas/Bastuba, Sam ”Slim” Jacobsson – Klarinett/Saxofon 1, Olle ”Bejsan” Henricson – Klarinett/Saxofon 2, Harry Winnsjö – Tvärflöjt, Saxofon/Klarinett 3 Leon Liljekvist – Trumpet 1, Gösta ”Chicken” Törnblad – Trumpet 2, Verner Karlsson/Kedland – Trombon, Hasse Byttner – Slagverk, Nils ”Banjo-Lasse” Larsson – Gitarr/Banjo, Nils ”Södis” Söderman – Piano, Nils ”Bagarn” Lind – Dragspel.

Orkestern bestod också av ett så kallat ”B-lag”, som spelade dans- och jazzmusik under danskvällarna. Här nämns namn som: Nisse Lind – dragspel, Banjo Lasse – gitarr, Sam Jacobsson – klarinett, Olle Henricson – tenorsaxofon, Gösta Törnblad – trumpet, Hasse Byttner – trummor, Nisse Söderman – piano, Verner Karlsson – trombon, Hugo Holmgren – bas.

Att Sune kunde spela jazz rådde nog inget tvivel om, men att upptäcka unga, kommande jazztalanger var kanske inte hans starka sida – i alla fall inte när det gällde Alice Babs. När Alice vid trettonårsålder kom för att provsjunga hos Sune i Radiotjänsts lokaler på Kungsgatan 8, gjorde han en fundamental felbedömning. Han minns det ögonblicket väl:

"Jag tyckte nog att hon var bra ung för sådana saker, som ”Between The Devil And The Deep Blue Sea” och annat som sjöngs, så jag frågade lite farbrorlikt och vänligt om hon inte borde försöka på en annan avdelning – hos farbror Sven, i barnens brevlåda kanske? Där hör du vilka tabbar man kan göra!"

Alice Babs kom senare att sjunga och uppträda många gånger tillsammans med Sune i både filmer och i folkparker.

De flesta av de anställda musikerna hade spelat på restauranger och biografer innan de kom till Waldimirs orkester, så en del av repertoaren var redan känd för dem. Det var till stor hjälp när musiken inte räckte till för att fylla ut sändningstiden. Då gällde det att snabbt hitta ett nytt stycke att spela. De skickliga musikerna fick då visa sig på styva linan genom att i direktsändning spela noterna ”a prima vista", d.v.s. direkt från notbladet, något som så småningom blev en vana för orkestern.

Sunes positivitet, skämtsamhet och gemytliga framtoning bidrog till att det var god stämning och trivsel i orkestern. Skrattet låg alltid nära till hands under repetitionerna. Sune var dessutom barmhärtig när det kom till musikernas svagheter och brister. Om han märkte att någon hade det svårt med sin stämma under repetitionen, låtsades han som det regnade. Efter sändningen missade Sune sällan att berömma sin orkester. På frågan hur det var att spela under Waldimir som dirigent och kapellmästare, svarade de trognaste medarbetarna i orkestern: ”Vi vet att bara vi följer honom så går allt bra”. För Sune gällde en liknade filosofi: ”Jag litar på dem, och de litar på mig.”

”Allt detta och himlen därtill” är en av Sunes mest populära melodier – i alla fall om vi hade frågat honom själv. Den kom till i samband med att teaterchefen Johan Falk skulle sätta upp en radiopjäs som hette ”Drömfabriken” i juni 1941. Sune var också involverad i detta arbete, och när det hela var så gott som klart, fick de båda herrarna en idé om att det inte vore så dumt att ha en melodi som slutvinjett. Så Falck satte igång att göra texten och Sune fick i uppdrag att göra melodin. Sången skulle vara färdig redan dagen därpå, så det var bråttom.

Sune hade dock redan en musikidé som ”ringde i öronen” sedan en tid tillbaka. Den kanske han kunde använda till texten han hade fått av Falk. När han satte sig vid pianot, ringde det på dörren. Det var karikatyrtecknaren Kalle Berglöf som hade blivit utsänd av tidningen ”Röster i Radio” för att göra några skämtteckningar av Sune. Sune hade dock glömt att han lovat att sitta modell för honom. Sune berättar: 

"Ja, sätt i gång då, sa jag, men jag är absolut tvungen att jobba under tiden. Vi får se vem som först blir färdig. Och så krafsade han med sin penna, och jag klinkade på tangenterna. Efter exakt en timme sade jag: Duger det här? Och spelade upp valsen för honom. Det tyckte han, och svarade med en motfråga i samma sekund det sista ackordet förklingat: Duger det här? Så blev vi färdiga på en och samma gång och fick oss var sitt gott skratt på köpet över tidens samstämmiga exakthet."

Namnet ”Allt detta och himlen därtill” lånade Sune från filmen med samma namn – han tyckte det lät tjusigt.

Under andra världskriget reste Sune tillsammans med några svenska sångsolister och musiker till Köpenhamn för att ge konserter där. I Sverige arrangerades stödkonserter för Finlands sak. Evert Taube skrev en Frihetsmarsch för frivilliga svenskar i Finland, som Sune orkestrerade. På radion spelades förutom nordisk musik en hel del lättare tongångar, som till exempel schlagermusik, vilken blev allt populärare under fyrtiotalet. Sunes potpurrier slog väl an under kriget. När sången ”Happy days are here again” ur Sunes potpurri ”Strålande tider” sändes på radio i England, ändrade Londonborna sin lunchtid för att kunna höra den.

Sune bidrog även till att en helt annan typ av musik spelades på radio. I november 1942 producerade han ett radioprogram som hette ”Melodier bakom taggtråd”, där musiken bestod av kompositioner som var tonsatta av lägerfångar.

Den 1 september 1943 blev alla musiker i Waldimirs orkester permitterade, och i stället bildades två nya heltidsanställda orkestrar. Sune, som tidigare hade haft hand om både dans- och underhållningsmusiken, fick nu ansvar för ”Radiotjänsts (Nya) Underhållningsorkester”, RTU. Det var en 26-mannaorkester som skulle svara för populär- och underhållningsmusiken. Orkestern radiodebuterade den 4 september 1943 och gav sin första offentliga konsert i Konserthusets stora sal den 25 augusti 1944.

Den nya underhållningsorkestern bestod av flera av Waldimirs tidigare musiker, samt en del nyrekryterade medlemmar. Tillsammans utgjordes orkestern av tio blåsare, fjorton stråkar samt en pianist och en slagverkare. Ansvaret för dansmusiken överlämnades till kollegan Tore Ehrling och hans ”Radiotjänsts (Nya) Dansorkester”, en dans- och kabaréorkester på elva man.

Men Sune skulle inte leda den nya underhållningsorkestern ensam. Radiotjänst anställde även dirigenten Sven Sköld. Dessa två skulle dela på arbetsbördan som Sune tidigare fått axla helt på egen hand. Sune skulle fortsätta att jobba med underhållningsmusiken, medan Sven Sköld skulle spela musik förankrad i den svenska folkmusiktraditionen.

Sune hade vid det här laget hållit på i rasande tempo. Han hade arbetat hårt och länge om dagarna för att bli klar med sina arrangemang. Så när denna förändring skedde, tycktes han lättad.

"Jag är mer än tacksam för denna omläggning. Att slippa spela operor på förmiddagarna och dansmusik till mitt i natten känns faktiskt som en verklig lättnad. Att Erling övertar den egentliga dansmusiken är f.ö. bara i sin ordning, han är specialist på sådana saker. Fördelarna med detta arrangemang är påtagliga. Orkesterns effekt blir större, dess variationsmöjligheter långt flera."  

Sune var en synnerligen produktiv och begåvad arrangör. Han skrev många tusentals sinnrika arrangemang under sitt aktiva liv. Sune började på allvar att arrangera när han var anställd på Operan. Arrangeringsarbetet tog sedan riktig fart i och med Wiggerskvartetten, för att sedan accelerera vidare när han jobbade hos Grammofonbolagen, och till slut fortsätta i racerfart i och med Radioorkesterns betydande behov från och med mitten av 30-talet och framåt.

Sune skrev arrangemang till olika typer av populär- och underhållningsmusik. Han var mest känd för sina stora potpurrier, framför allt hans stora lördagspotpurrier som kom att lämna bestående avtryck i lyssnarnas minne, till exempel ”Flottan dansar”, ”Kronas kavaljerer”, ”Strålande tider” och ”My Old Kentucky Home” Hans potpurrier var ofta baserade på teman som land, genre och kompositör: Land – Amerika, Italien, Spanien m. fl., musikalisk genre – schlagers, operetter, filmmusik, visor, tango m. fl., kompositörer – George Gershwin, Irving, Berlin, Jerome Kern, Cole Porter, Stephen Foster, Rudolf Friml, Evert Taube, egenkomponerad musik osv.

Tanken var att Sune skulle producera sex program med 40 minuter långa potpurrier per år – så stod det i alla fall i hans kontrakt. Vid dessa tillfällen snålade inte Radiotjänst med resurserna. I vissa potpurrier förstärktes orkestern till 50 man och Sune fick en kör på 18 sångare och de bästa solisterna till sitt förfogande. Dessa medleys var synnerligen uppskattade av både radiolyssnarna och av orkestern. Under krigsåren bidrog denna ”nonstop musik” även till att hålla folks humör uppe genom att vara en tydlig kontrast till allt det dystra.

Men hur gick det då till när Sune skrev sina orkesterarrangemang? För att få en så tydlig bild som möjligt låter vi både Sune själv och hans vän och trogne följeslagare Nils Castegren komma till tals. Nils, som var ett år yngre än Sune, hade studerat vid Musikaliska Akademin ungefär samtidigt som Sune. Castegren blev med åren både chef för Sveriges Radios (Radiotjänsts) Grammofonarkiv (1937) och chef för musikavdelningen (1957–1964). Så här berättar Castegren:

"Det var så att den nästan alltid optimistiska musikavdelningen satte in hans utlovade program på bestämda tider – utan att ha sett dem. Ja, och så gick veckorna och dagarna, men man såg inga noter. ”Det ordnar sig alltid”, sa Sune till den glade. Och så där en tre dagar i förväg, då stängde han in sig på sin kammare och satte sig ner vid skrivbordet och började, omgiven av mängder av notpapper, och med en rad nervösa notskrivare i kulisserna. Efter ett par hektiska dygn kom det alltid ett potpurri på något hundratal sidor. Och de orakade, rätt så glåmiga notskrivarna levererade de sista, ännu fuktiga, stämmorna till generalrepetitionen. Men hur det var, så blev det alltid musik. Sådan var han, Sune Waldimir."

Men Sune hade inte alltid så här bråttom att få ut noterna till orkestern. Ibland kunde det ta upp till en dryg vecka att göra klart ett arrangemang. En okänd radioman beskrev Sunes arbete som ”ett mönster av prydlighet och som han målade en tavla… och satte dit små effekter med sin penna, som små färgklickar i olika instrument.”

Sune berättar mer i detalj hur det gick till:

"Det är ett verkligt snickeri… på en enda notsida kan det exempelvis gå åt omkring 700 tecken, och för ett potpurri behövs det omkring 180 blad. Varje tecken måste göras för hand, så det tar mig ofta 8–10 dagar att arbeta ut ett arrangemang. Men roligt är det samtidigt. Man glömmer både tid och rum när man håller på med arbetet, och sedan är det mycket spännande då man delat ut noterna och får höra hur skrivbordsarbetet låter med orkester."