Sune Waldimir – Västeråspojken som blev hela Sveriges kapellmästare. Del 4

Sune hade det svårt med latin, och det passar dåligt om man går på latinlinjen. Han berättade om hur han, som han uttryckte det, ”slet i bänkarna” och misstrivdes med läxorna. Han fann sig mer tillrätta som cellist i skolans orkester än i skolans bänkrader. När betyget i latin sjönk till ett C, och han även fick BC i de flesta andra ämnen, tvingades hans mor och far att inse att deras sons framtid kanske inte låg där de hade hoppats. Sune var dock inte obegåvad, de dåliga studieresultaten bottnade mer i lättja än i enfald. 

Att förena konserter och studier blev allt mera krävande, vilket resulterade i att Sune en dag fick ett rejält nervsammanbrott på grund av överansträngning. Då gick mamman till rektor Gottfrid Kallstenius som var en namnkunnig och klok herre, och sa: ”Vad ska vi göra med vår Sune som inte vill läsa, bara spela?” Rektorn hade sett att det var meningslöst att Sune fortsatte plugga, så han svarade: ”Jo, om pojken vill spela, så låt honom få det. Men låt honom först ta realexamen, det skadar aldrig.” När Sune sedan lade fram sina planer om att han skulle bli musiker, svarade hans pappa: ”Ja, du får ägna dig åt musiken, men kom bara inte och spela på våran gård!” 

Men det gjorde han. Inte bara på pappas gård och i hans hem, utan i de flesta hem och gårdar i hela Sverige. Genom radion skulle Sune nå längre med sin musik och sina arrangemang än någon någonsin kunnat hoppas på.

När alla förmaningar likväl slagit fel och sonen uppenbarligen önskade att fortsatt odla sin musikaliska talang, beslöt alltså fadern och modern att Sune skulle få sluta latinlinjen och i stället syssla med musiken. Rektor Kallstenius hade övertalat föräldrarna att låta Sune få ”gå musikvägen”, eftersom han enligt rektorns utsago ”icke stod att hindra”. ”Det var lika så gott det”, tyckte Kallstenius.

 Rektor Kallstenius var ingen novis när det gällde musik. Han var inte bara en duktig skolman, han var även dirigent, tonsättare, författare och musikkritiker. Dessutom var han en hänförd främjare av manskörssången och kusin till kompositören Edvin Kallstenius.

Den unge Sune slutade alltså på gymnasiet, struntade i studentexamen och satte sig istället i realskolans avgångsklass där han tog realen. Ingen vit mössa således, men väl en grå. Nu var han helt fri att ge sig hän åt det som hela tiden varit hans passion - musiken. Hans främsta dröm var ju att bli yrkesmusiker.

Många år senare, när Sune Engström blivit känd som Sune Waldimir, mötte han av en tillfällighet rektor Kallstenius på ett tåg. Kallstenius, som hade hört Sune spela jazz i radio, summerade sina intryck med orden: ”Engström var dock född av hederliga föräldrar”. Att rektorn ogillade jazz är nog en underdrift. Han hade hoppats att Sune Engström skulle ägna sig åt klassisk musik, inte åt underhållningsmusik.

Sunes far och mor var förståndiga. De tyckte att Sune skulle ha en rejäl utbildning - oavsett inriktning, så återigen tog man hjälp av rektor Kallstenius. Rektorn tog på sig rollen som studiemålsman och skrev ett rekommendationsbrev till rektorn på Musikkonservatoriet i Stockholm, professor Bror Beckman, där han klargjorde de olika valmöjligheterna Sune hade. 

Med Kallstenius hjälp fick Sune provspela för en plats i orgelklassen. Sune berättar om det pirriga ögonblicket: "En ganska lustig historia och må lärarna förlåta mig: jag hade lärt mig Bachs italienska konsert i F-dur till provet. Den var svår, och jag kunde bara en tredjedel. Ju mer jag nalkades detta abrupta slut, dess mer nervös blev jag, men hade en sagolik tur. Just innan höjde juryn handen och jag kom in. Jag var så glad."

1925 var Sune redo att ta organistexamen, men bara ett par månader innan examen fick föräldrarna en ny chock. Deras blivande organist hade åter avbrutit sina studier. Sune hade fått syn på en annons i en tidning om ett ledigt pianistjobb på Stadshotellet i Hudiksvall. Han tänkte att ”den annonsen kan man gott svara på”. Sjuttonårige Sune kände sig redan säker på sig själv, mycket tack vare de femton orgel- och pianolektionerna han dittills hunnit med - han tog ju ”nästan” organistexamen! I annonssvaret ljög han om sin ålder och sa att han var tjugotre år. Han tyckte det lät mera förtroendeingivande så. Sune fick platsen, och tog tåget upp till Hudiksvall i slutet av augusti. 

Sune anpassade sig snabbt till den nya miljön i Hudiksvall, men inte utan hjälp och stöd hemifrån. Packet med mat, kläder, tidningar och pengar skickades regelbundet mellan Västerås och Hudiksvall och vice versa. Vistelsen i Hälsingland blev dock kortvarig. Han stannade där bara en månad. 

I oktober 1925 flyttade Sune ner till Varberg där han fått nytt kontrakt med gruppen Hjalmar Roths trio. Det är under Varbergtiden som han träffade en tjej som han blev upp över öronen förälskad i. Sune gav henne ett kärleksfullt smeknamn, ”Liten”. Hennes riktiga namn var Anna-Stina Alling. Sune hade varit förälskad många gånger tidigare, och ibland även trott att han funnit den rätta, men efter att han träffade Anna-Stina blev lyckan han så innerligt sökte verklighet.

I maj 1926 började Sune för första gången att använda sig av ett artistnamn offentligt. I några tidningsannonser kunde man läsa, att tidigare Hjalmar Roths trio nu fått namnet Roth Waldimir, och utgav sig för att vara en ”rysk salongsorkester”. Namnet Waldimir hade Sune fått av en spelkamrat som ansåg att efternamnet Engström inte ”slog an” tillräckligt i musikkretsar. Sune berättar hur det gick till:

"Jag var nämligen på bio och såg en film, och det fanns en filmstjärna som hette Bela. Och jag ville ta det namnet. Men då sa mamma och pappa nej! Men så satt jag en dag och pratade med Ernst Kirchhoff, en gammal god vän och violinist, och han sa: ”Du ska inte kalla dig för Bela, du ska heta Waldimir!” ”Du är inte klok”, sa jag. ”För det första heter de Vladimir, och för det andra…” men då sa Kirchhoff: ”Ja, just det, om du heter Waldimir i stället för Vladimir, så kommer folk att komma ihåg det, för de tror det är feltryck på Vladimir - alltid retar det någon!”. Och så tog jag artistnamnet, och det är inte utan att det har retat många."

Sune använde sig senare även av andra pseudonymer, som till exempel McKay, Sid Miller och Bengt Ulve. 

På hösten 1926 sökte Sune på nytt in till det Kungliga Musikkonservatoriet (Musikaliska Akademin). Han ansåg att han ändå borde fortsätta studera musik trots de tidigare avhoppen. Sune hade övat hårt och läst på inför provet, och mamma Jenny hade letat fram några av hans egenkomponerade romanser hemma på vinden i Västerås.

Sune prövade in i en rad olika musikämnen, med harmonilära i täten. Harmoniläran hade han dock tagit mera på skämt, så när resultatet kom hade han blivit underkänd i alla prov - utom i ett, kontrapunkt. Det var ett minst sagt överraskande besked, för kontrapunkt var ett ämne som han inte alls hade prioriterat, och som han inte begrep ett dugg av. Sune accepterade i alla fall med förtjusning sin lott, och blev därmed elev i kontrapunktklassen där Ernst Ellberg var lärare.

Medan Sune ännu gick på Musikaliska Akademin, sökte han sig via tonsättaren Armas Järnefelt till den Kungliga Teatern (idag Kungliga Operan). Där fick han träffa den mäktige operachefen John Forsell - samme löjtnant Forsell som omnämns i Evert Taubes sånger, och som vid ett tillfälle handgripligen attackerat tonsättaren och musikkritikern Wilhelm Peterson-Berger på Gustav Adolf torg efter att denne skrivit ett förolämpande brev till honom.

Sune tågade in till operachefen med förhoppning att få bli elev. ”Nej, elev kan du inte bli”, sa Forsell, ”men möjligen volontär.” Så blev Sune volontär vid Operan, men redan efter en kort tid avancerade han till repetitör - eller ”reparatör” som kompisarna hemma i Västerås brukade säga. Det här var en tid som skulle lära honom det mesta om musik. Här kunde han på nära håll ta del av arbetet med instudering och repetitioner av operalitteraturens mästerverk. Nu var han äntligen framme vid sina drömmars mål.

Sen kom ett skede i livet då Sunes dag var så fulltecknad att han bara fick ett par timmars sömn per natt. En operarepetitör tjänade inte så mycket på den tiden, så för att klara livhanken medan han studerade måste han samtidigt jobba. Han hade flera olika tillfälliga krogengagemang under dessa studieår. En normaldag kunde se ut så här:

"Akademin började klockan nio på morgonen. När det var slutpluggat, rusade han över till Operan. När knoget på Operan var slut ilade han över till danshaket ”Monaco”, som bjöd på kaffe och tre bakelser för Sunes insats. Efter att ha slängt i sig kaffet jäktade han över till ett annat danshak, ”Grotta Azurra”, där han spelade från midnatt till fem på morgonen. Ett par timmars sömn, och så åter till Akademin för att fördjupa sig i kontrapunktens mysterium." (Norra Västerbottens tidning, 27 november 1957).

Tre kronor i timmen inbringade dessa sena arbetstimmar. Och om han mot förmodan fick någon tid över, tog han sina matpengar och köpte en operabiljett - operagalen som han var! Sune summerar den hektiska tiden: ”Det var jobbigt, men väldigt roligt! På den tiden hade man kondition!”

Men det var inte bara jobb och studier för Sune under dessa år. Hans relation till flickvännen Anna-Stina Alling tog också mycket tid och kraft. Ända sedan de träffades på Stadshotellet i Varberg, hade båda parterna kämpat för att deras kärleksrelation skulle hålla samman. I de många brev som finns bevarade, kan man läsa om Sunes och Anna-Stinas djupa och innerliga kärlek till varandra, men också om hur de kämpade med både egna bekymmer, myndighetsålder (21 år) och föräldrarnas motvilja. Sedan de båda bosatt sig i Stockholm, höll både inre och yttre motgångar på att helt bryta ner deras förhållande. Till slut segrade i alla fall kärleken, och paret förlovade sig den 15 november 1927 – samma dag som Sune fyllde 20 år.

På Akademin utvecklade sig dock saker och ting snabbt till det sämre. Från början av 1927 hade Sune fått det svårare och svårare att hinna med sina kontrapunktuppgifter. Han misslyckades på proven och fick snart en försiktig uppmaning att ställa sin plats till förfogande. Under sommaren 1927 försökte Sune ta igen det han hade missat och la i en extra växel med sitt skolarbete, men Professor Ellberg var fortfarande missnöjd med Sunes kontrapunktexempel. Inget som Sune gjorde verkade passa professorn. Sune började därför ogilla både Akademin och sin kontrapunktlärare. I ett brev hem den 28 februari 1928 skriver han:

"Där nere (på Akademin) blir det olidligare för varje dag. Det ligger en atmosfär av… tråkighet över hela institutionen… så fort jag kan slutar jag. Så kanske jag kan börja bli människa igen."  Några dagar senare ställde Sune sin plats till förfogande.

I april 1928 ryckte Sune in i lumpen. Han fick en förhållandevis lindrig och kort kommendering (90 dagar) som malaj på Stabsexpeditionen på Svea Livgarde. Där satt livgardisten Engström och skrev maskin om dagarna. När han hade permission fick han till och med lov att jobba på Operan. Trots detta misstrivdes Sune starkt både med militärlivet och militärer. Prövningarnas tid var dock inte slut. Under hösten blev Sune inlagd på St: Görans sjukhus i tre veckor för en inflammation i handen. Efter utskrivningen var han fortfarande inte helt återställd, men började ändå att arbeta trots sina begränsningar.

Sunes dirigentdebut kom i maj 1928. Nils Grevillius, som hade varit kapellmästare vid Kungliga Operan från 1922 och för Radioorkestern från 1927, höll på att göra en grammofoninspelning med grammofonbolaget Odéon. Sune hade fått kapellmästare Grevillius tillåtelse att sitta med under dessa upptagningar. Sune berättar vad som hände sedan:

"Då de repeterade igenom en del stycken, och just höll på med en bit av Peterson-Berger, frågade han (Nils Grevillius) om jag kände till verket något. Nej, sade naturligtvis jag. ”Tror ni inte, att ni skulle kunna dirigera det?” frågade han. Jag, som trodde han skämtade, sade skrattande, att det trodde jag visst inte. Men då gav han mig pinnen och sade, att det bara var att slå fyra, och gick så in i maskinrummet för att höra hur det lät. Jag hade naturligtvis ingenting annat att göra än kravla mig upp dirigentpulten och börja slå. Men fy, vad det var ruskigt! Jag kände det som jag ledde en hel armé. Men då jag slutat applåderade orkestern och tyckte visst att jag klarade mig bra! Sedan fick jag slå två stycken till och roligare blev det för vart och ett! Det var alltså min debut som dirigent, och orkestern var i alla fall 25 man stark."

Sune fick även provdirigera Hovkapellet under en repetition av sång- och lustspelet ”Värmlänningarna” - ett stycke som Hovkapellets musiker förmodligen kunde spela utan dirigent och med förbundna ögon. Efter provet vågade sig Sune åter upp till operachef Forsell, och frågade: ”Nå, finns det någon chans att jag får fortsätta?” Operachefen svarade med en motfråga: ”Vad gör herr Engström om det går åt helvete?” ”Det vet jag inte,” svarade Sune. ”Inte vi heller,” svarade Forsell.

Kommer ni ihåg berättelsen om Inga Tidblad och melodin ”Nocturno” som Sune skrev till henne på sin kammare den där vinternatten för fyra år sedan? Den 20:e januari 1929 fick den historien en oväntad fortsättning. Sune skulle nu äntligen få användning för sitt ungdomsverk. Han berättar:

"Jag var repetitör på Operan då, och en ung, söt operasångerska, som heter Astrid Ohlson, skulle sjunga in en grammofonskiva med Nils Grevillius som kapellmästare. Men det fattades en baksida – som det ofta gör i branschen. Kan du inte hitta på något, snälla Sune, sa hon. Då kom jag att tänka på Nocturnen med orden ”Kyss mig, ack, kyss mig”. Jag ilade hem till min torftiga kammare på Klara Vattugränd, och satte mig till att instrumentera den, det var mitt första arrangemang. Grevillius stod där, ögnade igenom det. Tittade uppmuntrande på mig, och sa: Fortsätt med det här, Engström, så kan du sluta på Operan, när du vill."

Vad Nils Grevillius ville säga var att Sune hade en lysande framtid som arrangör och instrumentatör. Kapellmästaren visste inte hur rätt han skulle få.

Under loppet av 1929 fann Sune det bäst att lämna sin anställning på operan. Då hade han varit där i fyra år, både som solistrepetitör och som lärare samt medarbetare på Operaskolan. Hans arbetsbörda blev allt för stor; dels med egna kompositioner, dels med arrangemang till olika operetter och revyer.