Bergslagsminnen på Bruksleden – Norberg

Ljudvandringen följer Bruksledens slinga Klackberg – Fliken i Norbergstrakten. Upplev naturen medan du lyssnar på anekdoter från området. För bästa upplevelse rekommenderar vi att du lyssnar på berättelserna vartefter du följer leden.

Barndopet (Norbergs socken)

En skogstorpare kom för många många år sen tä Prästen för te ö kresna (kristna) en pojke. Å då Pastorn fråga va pojken skull heta sa torparn att såväl han som gumman sin liksom komme överens om att han skull heta Nazarius. ”Naej dä namne kan vi väl inte ge'n”, sa Pastorn, ”utan vill jag föreslå att vi ger'n nå anna namn ur skrefta tä ex. Natan”. ”Ja”, sa torparn, som hörde lite, ”ja, dä tycker ja mä. Ja då kallar'n vi fäll då för Satan.”  

Felsteg (Norbergs socken)

Det fanns en gammal man som hette Per Jansson och arbetade i en gruva i Norbergstrakten. Dit kom också en ingenjör som med sina nymodigheter och burdusa sätt gjorde sig illa omtyckt av arbetarna i gruvan.

En kväll var Per Jansson på väg hem då han fick höra rop från en gammal gruvöppning intill, och när han tittade ner i hålet fick han se ingenjören som av någon anledning ramlat ner i gruvan, men hade tur att hamna på en avsats en bra bit ner. Per Jansson frågade hur han kommit dit ner. Ingenjören sade då att han skulle hoppa över hålet men halkat och ramlat ner. 

    - Ja, har du ”huppat” dit så får du väl ”huppa deja” också, sade Per Jansson och gick hem.

Långgruv-Jan (Norberg)

En person vid namn Nordström, vanligen kallad Långgruv-Jan, bodde i Norberg för många år sedan. En vår fick han vatten i sin matkällare, varför han uppsökte gruvingenjören. Inkommen på kontoret frågade han: - Jag skull fråga om jag kun få nåra brän (bräder)? - Vad skall Nordström ha bräderna till? - Jo, jag ska spika ihop en ötja (eka). - Vad skall Nordström ha ekan till? - Jo, jag ska ro in i källarn ätter e (efter en) sill. 

Ett misslyckat äktenskap (Norbergs socken)

På 1870-talet bodde en 30-årig gruvarbetare i Konungberget Norberg, ungkarl och synnerligen begiven på sprit, John kallad. I gamla fattigstugan bodde en efterbliven 40-årig kvinna, Stina. Den sistnämnda var på besök i Konungberget, det var en lördag i november och sjön Noren låg spegelklart isbelagd. Nu hade några spefåglar supit John redlöst berusad samt lagt honom på en kälke väl ombonad med en skinnfäll, så övertalade de Stina att taga hand om ekipaget samt fara över till prostgården samt hos kyrkoherden uttaga lysning för sig och John. Kommen till prostgården, går Stina in, träffar prosten, trots den sena timmen. 

Prosten som väl kände Stina, frågade: ”Vad vill du då, Stina?” - Stina: ”Ja jag skulle hit och taga ut lysning.” - Prosten: ”Ja men ser du Stina, det ska vara en karl med då.” - Stina: ”Den har jag ute på kälken.”

Prosten blev intresserad, följde med ut och fick se den berusade mannen samt sade till Stina: Nu har de skämtat grovt, gå nu hem och lägg sig så skall min dräng få taga hand om den druckne tills han blir vettig igen. John blev efter sitt misslyckade giftermål nykterist och en skötsam karl.

Besök hos doktorn (Norberg, Flängan)

För några tiotal år sedan var det en doktor K i Norberg allmänt känd för att vara rak på sak. En gång var gubben Ö från Flängan till doktor K för något fel i magen. Efter undersökningen blev gubben tillsagd att åka hem, och komma tillbaks om fjorton dagar och då ha avföringsprov med sig. Gubben G förstod ej bättre än att han tog reda på avföringen hela tiden och hade den i en väska. När fjorton dar har gått åker han till doktor K’s mottagning, stega på in med väskan. Doktor K tittar skarpt på gubben och utbrister: - Vad är det här då! - Ja, doktor sa ju att jag skulle komma igen om fjorton dar och ha avföringen med mig. - Ja, men ocken fan har sagt er ski-e i väska fjorton dar! (Doktorn) tog väskan, slungade ut den genom fönstret. Men då vaknade gubben Ö: Nej stopp, stopp goa doktorn, jag har smörgåsar ligger ovanpå. 

Gruvmärren (Norberg)

Vid Norbergsgruvorna hade de gamla Bergsmännen för i ti’n en så kallad egen straffrätt. Bland annat hade de en stor trähäst, vass i ryggen och hård, som kallades – gruvmärren. På denna skulle gruvkarlarna rida om de gjort något riktigt gale’. Så en vacker dag dömdes Gruvolle att ria på’na. Gruvolle red och fölke de ropa skratta och skrek.  

”Hur gåre för de’ Olle?” ropade karlar och kvinnfölk om varann. Då skrek Gruvolle: ”Ja nog har jag ria på många märrar förr i min da’r, men allri på nån som vari så hård och vass i rygga. Snart så är väl böxerna slut och hur dä går mä dä andra, det törs jag int tänka på!” 

När fjärdingsman Eriksson skulle mäta ut utlagor* (Norbergs socken, Kärrgruvan)

I Kärrgruvan bodde en arbetare som hette Johansson, det är många år sedan, både fjärdingsman och Johansson vilar nu från alla bekymmer om utlagor. Johansson var efter så mycket på utlagor, han var fattig och många barn. En dag åkte fjärdingsman Ericsson i Norberg dit och ville ha betalt för utlagor. När han kom dit stod Johansson i skåpet och åt fläsk och bröd. Nu frågade fjärdingsman Ericsson om han ville betala något. Nej, han hade inga pengar. Då frågade fjärdingsman om dom hade någon symaskin dom kunde ta, eller något som var nå värde i. Nej, det hade han inte. ”Har Johansson någon cykel då” – ja det hade han, en gammal. – ”Var är den då”, sa fjärdingsman. – ”Han står i vedboden”, sa Johansson. – ”Då går vi dit”, sade fjärdingsman, ”var står den då?” – ”Han står denne”, sade Johansson och peka på en gammal torr gumma som stod och högg ved. Det var Johanssons hustru. 

*utlaga = skatt