Älvor, finns de?

Häromdagen hittade jag i arkivet några riktigt häftiga små uppteckningar, insamlade av länsmuseets tidigare mångåriga vaktmästare Nils Nygren.

Han hade bland mycket annat en fascination för skålgropar, alltså älvkvarnar. Det var ju i dessa som älvorna malde sin säd. Han kunde helt klart sniffa upp dem på kilometers avstånd, för snart var varje stenbumling han snubblade över täckt av dessa små runda gropar.

Var det något som ända in på 1900-talet fick vilken stor stark karl som helst att darra som ett asplöv av skräck och fasa, så var det väl just älvor…

Av någon anledning verkar rädslan ha drabbat mest män, för enligt uppteckningarna så krävdes det naturligtvis att en kvinna kallades in för att få ordning på de ibland lite bångstyriga små otygen till älvor. De verkade nämligen ha varit lite egensinniga av sig. Värt att notera är att skräcken för konsekvenserna om man råkade komma i onåd hos älvorna, var helt klart alldeles på riktigt.

Trots den i källorna till synes benhårda och till viss del av sockenprästerna ihärdigt inpräntade gudstron folk hade förr, så gällde det att hålla sig väl med den övernaturliga världen här på jorden också. Alltså tog folk det säkra före det osäkra och utförde små ritualer vid bland annat älvkvarnar, tills för bara ungefär 100 år sedan.

Man kan undra om tron på alla dessa väsen var en kvarleva från den fornnordiska tiden och dess mytologi, och hur mycket som lever kvar än i dag, trots den moderna vetenskapen. Det är ju lite läskigt i den mörka skogen fortfarande. Bäst då att se till så att det alltid finns en liten bit stål, eller i alla fall järn, i fickan, så man kan traska omkring utan att hela tiden stirra ner i backen för att kunna undvika älvgropar.

Texten på bilden ovan lyder:

Älvor. Västmanland, Tuhundra hd, St. Ilian sn, Vallby by, Fridshäll

En söndagsmorgon när min sagesman stod och sågade ved upptäckte han att det fanns älvor under stugan. Han hörde prat varför han gick ut ur vedboden för att se vad det var. Han varken såg eller hörde något. Han fortsatte med sågandet. Då började samma prat igen. Han gick då åter ut för att se vad det var men fann inget då heller. Han förstod då att det var älvor under huset. Hans fru hade ont i ett ben och hans bror hade ett sånt brus och sus i huvudet så vi beslöto oss för att besöka en klok gumma i Västanfors. Han åkte dit medförande linne och skjorta från de sjuka. Gumman slog ut med bly. Efter stöpningen sade hon att det fanns älvor under stugan där vi bodde. Han fick kvicksilver av gumman att lägga under vänstra knuten och under trappan. Vattnet som använts vid stöpningen skulle användas för omslag för huvudet. Resten skulle hällas i alvgropen. Han lindade in kvicksilvret i papper och lade vid hemkomsten detta vid angina ställen. Da flyttade älvorna upp på vinden. Där lät som en hel hop barn sprang fram och åter. H. gick upp på vinden men såg inget av dem. En tid därefter började oväsendet på nytt. Det var mörkt varför H. tände en lykta och gick upp på vinden. H var inte rädd för älvorna för han hade alltid stål på sig. När H. kom upp på vinden sprang älvorna över vinden till förstugukuren, där lät det som ett frasande bara. Sedan dess var det lugnt från älvor. Dessa flyttade till ett större päronträd i trädgården. För brodern slog gumman ut med bly. Han hade gått över en älvgrop i Flygares backe och "råkat för". Han hade gått med värk länge så han hade blivit tokig sa gumman. Botemedlet var vattnet som använts som ovan beskrivits. Där fick aldrig sedan hällas ut något varmt vatten.

Meddelat av Hellberg född 1849. Upptecknat av Nils Nygren Västerås.

Var det alltså därför bergsmännen alltid knatade omkring med sina yxor av järn eller stål? Dessa kunde ju alldeles utmärkt fungera som skydd mot alla älvor och andra väsen i de djupa Bergslagsskogarna. Att de dessutom signalerade hög social status, var väl snarare bara en schysst bonus? Så inte undra på att Bergslagen även kallades för ”Järnbärarland” förr.

Det som slår mig när jag läser sådana här små uppteckningar om tomtar och troll, är hur äkta möten med olika väsen upplevdes. Så frågan, när allt kommer omkring, är väl egentligen: älvor, finns de?

Några riktigt skräckfyllda möten med älvor kan man läsa om på uppteckningarna. Det finns massor i museets arkiv för den intresserade, då vi har uppteckningar främst från 1930-talet om folktro med mera, gjorda av både Nils Nygren och Ellen Lagergren. Nästan som att läsa små fantasynoveller. Så behöver man inspiration till något inom den genren, är det bara att komma förbi arkivet. Ett lästips: artikeln ”Älvornas arkeologi” i Fornvännen 2018:4 med bland annat exempel från Västmanland; den finns på nätet. Där finns även fler spännande artiklar och uppsatser för den som vill förkovra sig i ämnet. 

Texten på bilden ovan lyder:

Älvboning. Västmanland, Snävringe hd, Svedvi sn, Valsta

Ägaren på gården gick på åkern och rensade bort kvickrot. Ogräset lades sedan i en stor ihålig ekstubbe. När den var fylld med ogräs tände han eld på den. När det började brinna blev det ett väldigt oväsen i stubben, skrik och gnäll som efter en hel hop folk. Han blev så rädd så han sprang ifrån alltsammans och in i stugan. En granne till honom hörde även skriken och masade sig hem även han. När han "gne" sin väg från stubben med älvorna, va de underligt, att han ej blev sjuk. Han hade väl stål på sej så han var skyddad för deras makt.

Meddelat av Timmermannen och f.d. bonden Hellberg född 1849 Vallby S:t Ilian. Upptecknat av Nils Nygren Västerås 1923.

Texten på bilden ovan:

Skålgropar. Vsml. Tuhundra hd. Skerikes sn. Käfsta. Aug. Erikssons gård.

I beteshagen 200 m väster om byn, på toppen av ett stort flyttblock finnes ett antal skålgropar.

I samma hage 100 m från gården där smedjan står finnes på en berghäll ett antal skålgropar. Smedjan delvis bygd över skålgropar. Funna av Nils Nygren.

I samma hage en 1946 upptäckt sten med skålgropar på en berghäll. I hagen finnes forngravar.

Nils Nygren.

Här ovan ser vi ett klipp ur en okänd tidning, stämplad 30 augusti 1932, med titel "Offra till älvorna", som behandlar ämnet skålgropar i Sura socken. Bilden i artikeln föreställer en sten, s.k. "älvkvarn", och bildtexten lyder: "«Älvkvarn» i Sura. Här har offrats till «älvorna» ännu på 1800-talet.". Texten i sin helhet kommer nedan.

Offra till älvorna

Något om en gammal sedvänja och om en älvkvarn i Sura

Att offra till älvorna var förr ett ganska allmänt förekommande bruk för att blidka högre makter, och går man endast en generation tillbaka i tiden, påträffar man allmänt denna offermetod. Särskilt i mellersta Sverige vittna s. k. älvkvarnar om denna kult. Älvkvarnar äro säkerligen tillfinnandes litet varstans, det gäller endast att hitta reda på dem. De ligga nämligen i regel väl skyddade mot profana blickar, och folk lever ofta ännu – så egendomligt det kan låta – i den tron att med dem fortfarande är något särskilt förbundet. Man vill för den skull heller inte så gärna medverka för att finna dem.

I Sura socken återfinnes just en sådan älvkvarn. Flera lära även enligt traditionen finnas bl. a. en i Lisjö, men denna senare belägenhet har man ej lyckats utforska. Den ”kvarn” vi här skola nämna något om är belägen vid den s.k. Snöplogbacken i Sura. Den består egentligen endast av en större sten med en urmejslad fördjupning på ena sidan. (Andra kvarnar kunna vara försedda av med ett otal dylika fördjupningar, och den i detta avseende mest utrustade är den s.k. Bollerstenen vid Falköping – Rantens järnvägsstation.) Vi ha försökt få tag på någon gammal person i Sura för att erfara ett och annat speciellt om denna socknens speciella älvkvarn. Vår sagesman berättar, att offrandet vid denna pågick ända in på 1880-talet – om det pågått senare, har det varit utan hans kännedom. Man uppsökte stenen för att få hjälp mot någon sjukdom. Vår sagesmans hustru hade sig bekant särskilt ett fall, då en bekant ”hade älvorna”. En hel del olika läkare hade sökts utan resultat, och att offra skulle sålunda vara den enda utvägen. Den berättande följde också med till platsen, och offrandet tillgick så att en hel del järnsaker stöddes ut framför stenen jämte givetvis även penningar. Att många liknande besök tidigare avlagts på platsen framgick av den mångfald småslantar, som strötts runt stenen. Trots den andäktighet varmed ceremonien utfördes lände det nu relaterade besöket ej till något positivt resultat. De sjuke avled strax därefter.

Ibland tillgick offrandet så, att man smorde fördjupningen i stenen med något fettämne – vanligen ister – och därefter behandlades den sjuke med denna salva. Huruvida seden fortlever i Sura socken är ej bekant, och svårt torde väl även vara att vinna klarhet härutinnan. Vid vårt besök på platsen hittades en hög offrade föremål, bestående av knappnålar, hästskosöm, klackjärn o. s. v., men av allt att döma ej av färskaste datum. Socknens hembygdsförening har tagit vara på den mångfald mynt, som funnits där och av vilka det yngsta daterar sig från 1872. Mynten förvaras nu i Hembygdsgården.

Det kan kanske i detta sammanhang vara av intresse att erfara vad vetenskapen säger om älvkvarnar. Vi citera ur auktoritativ källa: ”Den vidskepelse, som ännu utövas vid dessa stenar, är tydligen en fortsättning på en gammal hednisk dyrkan av förfäderna och står måhända även i sammanhang med de alfablot i Västergötland som omtalas av Snorre Sturlason. I åtskilliga av våra landskap fortlever älvkvarnskulten på sina håll ännu.”.

Kanske även i Sura?

D. [30 AUG. 1932]