Skolgård och skålgropar

Någon gång i slutet av 1950-talet eller i början av 1960-talet fångade Åke Larssons kamera barn som lekte i ruschkanor och klätterställning på Gideonsbergsskolans skolgård. Gideonsbergsskolan stod klar år 1950 och var en produkt av sin tid. Skolbyggnaden uppfördes av byggnadsfirman Anders Diös AB. Namnet Gideonsberg kommer från Gideonsbergs gård och rådmannen Johan Gideon Djurman. När den nya stadsdelen planerades var avsikten att bevara herrgården, men huvudbyggnaden revs 1954.

Efterkrigstidens fokus på funktionalitet och enkelhet präglade inte bara skolans byggnader utan även skolgården, som till stor del bestod av en öppen och plan yta. Barnen omgavs också i sin lek av det moderna byggandet, ett svar på trångboddhet och dåliga bostäder. Efter andra världskriget satsade Sverige på att bygga många nya bostäder. Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan (1934) påverkade debatten, med idéer om teknokratiska lösningar och stöd till barnfamiljer genom bättre och rymligare bostäder samt subventionerade hyror.

Bakom skolgården på fotografen Åke Larssons bild, syns fyra av de fem Stjärnhusen med sina åtta våningar, som Diös byggde år 1954 för Byggnads AB Mimer. Stjärnhus var en ny rationell idé inom arkitekturen på 1950-talet, här placerades huskropparna stjärnformigt med tre symmetriska flyglar kring ett centralt trapphus.

Lite längre bort, i ett annat nybyggt flerfamiljshus på Humlegatan, bodde nyinflyttade Tuula Jacobsson redan 1950, i en tvåa med sina föräldrar. Tuula var ett av de barn som lekte på Gideonsbergsskolans skolgård på 1950-talet. När Tuula kom till Sverige lämnade hon tredje klass i Finland bakom sig. Det var höst, och för att få en chans att lära sig svenska började hon om i andra klass. ”Det funkade bra!” minns hon. På Gideonsbergsskolan trivdes Tuula direkt, trots att hon ännu inte behärskade språket från början. ”Jag tror att jag var social och ville ha uppmärksamhet,” säger hon och skrattar. Ett särskilt minne har fastnat – hur hon ibland satte sig bak och fram på stolen i klassrummet. ”Jag gjorde det nog inte jämt, men det var tillräckligt speciellt för att jag ska minnas det än idag.”

Skillnaden mellan skolan i Finland och Sverige var stor. ”I Finland var det väldigt strikt, ordning och reda,” berättar Tuula. ”Här i Sverige var fröken så snäll. Det kändes friare.

På skolgården fick alla vara med. Tuula minns särskilt lekarna med sina vänner. ”Vi hittade på olika lekar, som att hoppa hage eller bilda en ring där någon fick gå in och vi skulle utse den ’raraste’,” berättar hon. ”Det var en enkel lek som vi flickor lekte.” Flickorna bildade en ring runt en flicka som stod i mitten, sedan ropade alla ”Vem är rarast?” Någon pekades ut av flickan i mitten och de växlade platser. ”Vad rarast betydde visste förstås inte jag”, säger Tuula, men det var av underordnad betydelse. Tuula var aktiv och lekte mycket, och mest höll de till framför lågstadiets byggnad. ”Jag minns inte ens att vi använde redskapen på skolgården, jag tror inte de fanns när jag gick där, men hade de funnits så hade jag klättrat i dem!” säger hon med ett skratt.

Tuula minns sin skolväg till Gideonsbergsskolan med värme. Tillsammans med sina kamrater gick hon genom ett grönområde och över en bäck, en väg som gjorde varje morgon till ett litet äventyr. ”Det var ingen brådska, vi hade det trevligt,” berättar hon. På vintern blev vägen ännu roligare. ”Vi brukade jumpa på bäcken, ibland blev vi lite blöta, men det gjorde inget,” säger Tuula.

Området runt Gideonsbergsskolan är en plats där historia och nutid möts. Långt före det att Tuula och hennes kompisar lekte på väg till skolan finns det spår av människors aktivitet på platsen. Arkeologiska fynd ger en glimt av hur människor levde här flera tusen år innan skolan byggdes. Alldeles i närheten av skolan finns det skålgropar. En skålgrop är ett fornminne i form av en huggen grop i en sten, som kan vara allt från 5 mm i diameter upp till över 300 mm i diameter. Djupet på groparna varierar också. Formen är oftast rund som skålen i en äggkopp. De flesta arkeologer tror att traditionen med att knacka skålgropar har haft ett magiskt syfte. 

I grönområdet vid Gideonsberg finns platser med skålgropar, som markeras på kartbilden med nummer Västerås 209:1, 1202, 1203, 1207 och 1216. Kanske vill du gå dit och se om du får syn på dem?