Sjön som försvann

Under de nödår som präglade flera decennier efter stormakttidens fall blev en sänkning av Ångsjön ett välkommet bidrag till ökad höproduktion. Gustaf Barchaei beskriver 1772 i sin västmanländska reseskildring hur Kustaägaren Mårten von Brunijan ett par år tidigare lyckats få mer odlingsbar mark genom att bygga en timmerdamm med dammlucka, som ”på det nogaste” sammanfogades med en torvsatt jordvall. Då alla frostnätter var förbi i början av juni hade vattnet släppts från ett dämt ängsstycke och när höskörden var bärgad kunde von Brunijan konstatera att han fått 10 à 12 lass mera hö än när marken inte var dämd. Nästa år utvidgades arealen och kostnaden betalades med minst 40 lass mer i hö.

På 1830-talet drevs såväl Kusta som Täby på sjöns motsatta strand och dess granngård Frösåker vid Mälaren av den driftige Carl Rangel von Post. Han gav sig i kast med den största och grundligaste sänkningen. ”Avsikten med utgrävningen av Ångsjön var att förbättra en del lågbelägen mark, hörande till Kusta, dels att med vattnet kunna övervattna en ängsmark vid Frösåker, dels att kunna begagna det vattenfall som fanns. Vid det byggde von Post en husbehofssåg och en kvarn – båda av enklaste beskaffenhet,” skriver Erik Lewenhaupt på 1920-talet i sin Geddeholmskrönika.

Avtappningen av Ångsjön beskrivs utförligt i landshövding Ridderstolpes femårsrapport: Tillsammans med de övriga strandägarna hade von Post låtit gräva en grav som var 750 famnar [cirka 1 335 meter] lång och 3 alnar [cirka 1,80 meter] djup och hade en övre bredd av 6 à 7 alnar [3,5–4 meter]. Efter stensprängning och pålning påsläpptes vattnet från sjön. Kostnaden uppgick till cirka 800 Riksdaler Banco och visade snabbt förmånliga effekter vid höbärgningen. Ängsmarkerna kring sjön hade tidigare varit så vattendränkta att allt höet måst föras bort med släpor eller bäras fram till fastare mark. Då sjön sänkts med 2 1/2 alnar [cirka 1,5 meter] kunde höet nu forslas bort med dragare. Både till kvantitet och kvalitet hade höväxten förbättrats betydligt. Den största vinsten med företaget var dock att det dagkärr som var beläget nedanför sjön blev odlingsbart och dess dyjord användbar till komposter för gödningsämnen till åkerjorden.

Erik Lewenhaupt upplevde som ung den åldrade Carl Rangel von Post och har troligen fått sin beskrivning av sjösänkningen direkt från hans mun. En gammal soldat Starre som i båt följde med strömmen till Mälaren, hade också berättat för Erik Lewenhaupt hur det gick till när dammbyggnaden revs och vattnet från Ångsjögraven tappades ut i Mälaren. ”Det voro en mängd ryssjor uppsatta i strömfåran för att fånga den mängd fisk som följde med strömmen. Ryssjorna blev fyllda af fisk så att åtskilliga lass af den varan tillvaratogs, till större delen rudor.”

Efter andra världskriget inriktades svensk jordbrukspolitik mot full självförsörjning av kött, fläsk och spannmål. En tredje sänkning av Ångsjön blev därför aktuell på 1950-talet. De berörda bönderna var positiva till mer odlingsbar mark men förordade en vall kring sjön för att inte helt mista sin vattenspegel. Men såväl de som ornitologerna kämpade förgäves. Myndighetsbeslutet blev ytterligare en sänkning. I dag är Ångsjön helt igenvuxen och flertalet sällsynta fåglar har försvunnit. Många intressenter kämpar för en renovering men pengar saknas.