Snyten

Många är de svenska samhällen som växt upp kring tågstationen sedan den svenska järnvägen introducerades i mitten av 1800-talet. Tågstationerna ligger i regel centralt i samhället, där det bor och rör sig många människor. Tågstationen Snyten i Norbergs kommun är ett undantag från den regeln. Den numera rivna stationen låg mitt ute i skogen intill sjön med samma namn, kilometer från närmaste större bebyggelse. 

Snyten ingick i sträckningen Örebro-Krylbo, som började anläggas 1894. En förklaring till Snytens perifera placering kan vara att banans ändamål enligt järnvägsstyrelsen inte var att tillgodose ortsbornas intressen, utan endast vara den snabbaste förbindelsen mellan ändhållplatserna. Syftet med sträckningen var att knyta samman det svenska järnvägsnätets västra och södra delar för att få en direkt förbindelse till Norrlands stambanor. Den statliga järnvägsstyrelsen ville också utifrån tidigare erfarenheter inte göra sig beroende av privatägda järnvägsbolag, som redan hade anlagt järnvägsspår på delar av sträckningen i Bergslagen. Just i Norberg hade redan järnväg funnits i nästan 50 år. Norbergs Gruvbolag hade varit tidigt ute med att anlägga Norbergsbanorna för att kunna transporterna malm från de talrika gruvfälten i Norberg, vilket till en början var det enda som transporterades på rälsen. Avsikten var att Snyten skulle bli järnvägsknuten mellan den statliga stambanan och den redan befintliga järnvägen i Norberg.

År 1900 var arbetet slutfört för hela sträckan mellan Örebro-Krylbo. Över en miljon kubikmeter jord hade bortforslats, och 145 000 kubikmeter sten hade sprängts bort för att göra plats för banvallarna. Den 132 kilometer långa sträckan var nu öppen för allmän trafik, vilket firades med pompa och ståt. Dåvarande kronprins, sedermera kung, Gustaf V var en av de särskilt inbjudna som fick göra premiärturen med festtåget. På Snytens station väntade en förväntansfull skara människor som hade tagit sig dit från omkringliggande trakter. Folksamlingen stod beredd med flaggor i händerna i nervös väntan på att tåget skulle rulla in på perrongen. Till slut anlände tåget, och Västmanlands landshövding Claës Wersäll utbringade hyllningsrop till kronprinsens ära.

Snytens station var praktfullt byggd i rött tegel och ljus puts med ett mönsterlagt skiffertak. Under taknockar fanns dekorativa gröna snickerier, och även tegelkonstruktionen innehöll flera vackra detaljer. Stationshusets utseende skiljde sig inte mycket från sina syskonstationer i Karbenning, Västanfors och Krylbo. Det krävdes inte ett skarpt öga för att se att stationerna hade samma arkitekt: Folke Zettervall. Han var SJ:s chefsarkitekt i mer än 30 år. Under den perioden hann han med att uppföra över 250 stationshus, inklusive flera av stationshusen längs stäckningen Örebro-Krylbo. Utöver det ståtliga stationshuset hade Snyten en av Sveriges största bangårdar när den byggdes. 

Snytens glansperiod var i samband med första världskriget (1914-1919). Totalt arbetade ett femtontal personer med att framför allt växla tåg och hantera styckegods från godstrafiken. Arbetet måste ha varit slitsamt, särskilt vintertid i och med att Snyten inte fick elljus förrän 1920. Det skulle dessutom dröja mer än ett decennium innan själva banan elektrifierades. Fram till dess var det med andra ord ånglok som gällde. Snyten fungerade också länge som poststation, men själva persontrafiken var inte särskilt stor. Året 1953 såldes det endast 1679 personbiljetter, vilket motsvarar 4,6 biljetter per dag. Resenärerna behövde i alla fall inte trängas på perrongen. Medan grannarna Krylbo och Karbenning blev stationssamhällen växte det aldrig fram ett stationssamhälle kring Snyten. Utöver att stationen låg ensligt var en stark bidragande faktor att marken kring stationen inte fick bebyggas, för den tillhörde ägarna av Ängelsbergs herrgård. Åren gick, och den minimala trafiken ledde slutligen till att all kommersiell trafik lades ner 1967. Stationshuset revs fem år senare.

Men spåren finns ännu kvar. Efter en längre paus skådades ett ljus i tunneln 2003. Då startade Engelsberg Norbergs järnväghistoriska förening (ENJ) sin verksamhet, som innebar både en upprustning av spåren och ökad aktivitet på dem. Tack vare ENJ:s idoga arbete så är det numera en populär sommarsyssla att åka rälsbuss mellan Kärrgruvan och Ängelsberg, och på resan passerar turisterna det som en gång var Snytens station. ENJ har dessutom lyckats bevara en del inventarier från Snytens stationshus, vilka numera finns i Kärrgruvans stationshus. I skrivande stund, februari 2021, står över 500 meter tyska godsvagnar på vänt i Snyten inför vidare transport till Kärrgruvan. Där ska de temporärt förvaras innan de reser vidare ut i landet, så ännu har inte Snyten helt och hållet spelat ut sin roll i järnvägshistorien.

Lästips

Linde Bjur, Gunilla (2009). Stationshus : järnvägsarkitektur i Sverige. Stockholm: Balkong förlag.

Olsson, Torsten (1995). Norbergsbanorna. Järnvägar i Norbergs bergslag sedan 1853. Malmö: Frank Stenwalls förlag. 

Welin, Gustaf (red.) (1906). Statens järnvägar: 1856-1906. D. 2 Bana och byggnader.