Bergtagen av Bergslagens byggnadssten
Kulmen för den svenska järnexporten nåddes under 1700-talet. Efterfrågan på svenskt järn av god kvalitet ökade markant. Fler och fler hyttor och bruk anlades i Bergslagen. Järnframställningsteknikerna förbättrades och järn producerades i en takt som aldrig förr (Hildebrand, 1987). I och med att järnframställningen expanderade, så ökade också efterfrågan på skogen runt Bergslagen. Ved och träkol användes både i gruvorna för att bryta järnmalmen, och i ugnarna för att smälta järnmalmen till tackjärn. Skogarna i Bergslagen blev utarmade och i bygderna uppstod ett behov av annat byggnadsmaterial än timmer (Gunnarsson, 2016). Samtidigt som skogarna tömdes på träd, så växte de stora slaggvarparna kring bruken och hyttorna ännu högre. Slagget, restprodukt från järnframställningen, ansågs värdelöst och slängdes direkt utanför hyttan. Slaggvarparna betraktades som smutsiga och järnbruken var i stora behov av att bli av med dem (Gunnarsson,1994).
Under en studieresa till de engelska smältverken iakttog Clas Eliander, slottsbyggmästare och ledamot i Kungliga Vetenskapsakademin, att engelsmännen lät slaggen rinna ut i gjutformar och låta stelna, för att senare använda som byggnadssten. I England användes slaggteglet i fuktiga miljöer, som i underjordiska valv, murar och Eliander det han har observerat i Vetenskapsakademins handlingar. Eliander menade att det bara var att låta slaggen rinna ut i former, för att sedan få ett bra och billigt byggnadsmaterial.
Efter Carl Elianders beskrivning i Vetenskapsakademins handlingar, påbörjas en viss tillverkning av slaggtegel i Bergslagen. Produktionen gick trögt, då det visade sig vara svårt att gjuta slaggen i former. Slaggteglet sprack lätt när den glödande slaggen skulle avkylas i formarna. Bergmästaren i Öster- och Västerbergslagen, Axel Fredrik Cronstedt, var fast bestämd att slaggtegel skulle bli ett lyckat och hållbart byggnadsmaterial i Bergslagen och i likartade platser som framställde järn. Cronstedt menade att slaggstenshusen var en bra ersättare till timmerhusen, då timmer var svårt att få tag på och krävde mer reparation och underhåll, samtidigt som slaggvarparna som växte kring hyttorna på sikt skulle förminskas. Cronstedt lyckades komma fram till att slagget som bildades från engående järnmalmer, alltså de malmer som inte krävde tillsatser av kalksten i smältningen, var mest framgångsrik att gjuta till slaggtegel. Anledningen var att kalkstensbitarna inte löste sig i smältprocessen utan blev kvar i slaggen, där den senare drog till sig fukt, svällde och spräckte slaggteglet. Cronstedts lösning var att krossa kalkstenen till mindre bitar, för att den lättare skulle gå i lösning i smältprocessen. Produktionen av slaggtegel kunde nu öka i och med den nya kunskapen. Bergmästarna beordrade nu de bergsmän som ägde hyttor att börja gjuta slaggtegel, och bruken började använda slaggtegel i sin bebyggelse. Man började även under denna tid att använda slaggflisen, som låg i de stora slaggvarparna utanför hyttorna, som byggnadsmaterial (Gunnarsson, 2016).
Under 1800-talet utvecklades masugnarna som användes för att framställa järn, vilket ledde till att mer slaggtegel producerades. I Bergslagen och områden med metallframställning blev slagg ett väldigt vanligt byggnadsmaterial, både i bergsmansbyarnas ekonomibyggnader och vid brukens byggnader. Vid 1800-talets mitt började även kopparslagg att gjutas till slaggtegel. Tegel av kopparslagg gjöts vid platser där kopparverk funnits, som Falun och Avesta (Gunnarsson, 1994). Vid 1900-talets mitt skedde en förändring i masugnarna. Det tidigare använda träkol som användes som bränsle i masugnarna, började nu bytas ut mot stenkol. Smältprocessen förändrades i masugnen, och sammansättningen i slagget blev annorlunda än tidigare (Gunnarsson, 2016). Slagget gick nu inte längre att gjuta till slaggtegel. Det sista slaggteglet göts på 1950-talet i Sandviken. I närmare 200 år användes slagget som byggnadsmaterial. Idag är det inte längre möjligt att tillverka slaggtegel, då inga aktiva träkolsmasugnar finns kvar (Olls, 1996).
Från järnmalm till slaggsten
Tillverkningen av slaggsten från järnframställning skedde i en träkolsmasugn. En träkolsmasugn var en schaktugn där järnmalm smältes ned med träkol som bränsle. Masugnen bestod av yttre väggar av timmerstockar och stenmurar. Mitt i ugnen var pipan. Det var där all järnmalm, träkol och eventuellt kalksten fylldes på från masugnskransen. När masugnen kom upp i tillräckligt hög tempereratur, kom järnet i smältning. Flytande tackjärn och slagg samlades i pipans nedersta del, det så kallade ”stället”. Slagget bildades av metalloxider, som till exempel kalcium, kisel och aluminium och resterande beståndsdelar i malmen. Det flytande tackjärnet, som var tyngst, lade sig längst ner i stället. Det lättflytande slagget lade sig som ett täcke över järnet. När det var dags för utslag tappades först slagget ut, sedan tappades det flytande tackjärnet ut. Järnet göts i former till tackor som sedan skickades vidare för att bearbetas till smidbart järn (Hildebrand, 1987). Slagget däremot, göts på andra sätt. Innan tekniken med att gjuta slagget till slaggtegel, var det vanligast att man lät slaggen rinna ut på det sandtäckta golvet utanför masugnen. Antingen formade man sanden till en grop, eller så gjorde man en ränna som slaggen fick rinna ut i. När slaggen svalnat slog man sönder den till flisor, och körde ut till slaggvarparna som låg intill hyttorna.
Vid gjutning av slaggtegel lät man det flytande slagget, från en ränna, rinna ut i rektangulära formar, antingen kokillformar eller sandformar. Denna metod användes på likartat sätt från när tekniken introducerades i Sverige, tills det att man slutade gjutaslaggtegel. Vid kokillgjutning använde man sig av en bottenplatta av gjutjärn med en fastgjuten vinkel på, samt en lös vinkel som kunde placeras vid gjutning, och tas bort när slaggteglet stelnat. Metoder för att gjuta flera slaggtegel åt gången kom under 1800-talet. Då användes antingen en bottenplatta med flera vinklar, eller en form med fasta fack och utan botten. När slaggen hade stelnat så krympte den, och man kunde lyfta upp formen. De lösa vinklarna kunde göras mindre om mindre slaggtegel skulle gjutas. Vid gjutning av kilformade slaggtegel för uppförande av valv, gjordes den lösa vinkel kilformad.
Då slaggtegel var ett hårt material, var det omöjligt att slipa eller hugga teglet till andra former. För att producera slaggtegel med speciell form, göts slagget i sandformar. Vid gjutning i torrsandform, kunde önskad form på slaggteglet produceras. En modell av vad det som skulle gjutas trycktes ner i sanden, där man senare lät det flytande slagget rinna ner. Denna metod var vanlig i slutet på 1800-talet, då ett mer dekorativt utseende på byggnaderna önskades. Avesta och Norberg utmärker sig där det göts mycket specialformat slaggtegel. Här var det vanligt med specialformat slaggtegel i takfötter, men även som dekorativa mönster i fasaden (Gunnarsson, 2016).
Färg, form och struktur
Ingen slaggsten är den andra lik. Slaggstenens karaktär kan skilja sig i mängder av variabler, i både färg, form och struktur. Vilka egenskaper som slaggen hade, hur snabbt avkylningen skedde och hur smältprocessen i ugnen fortgick, var det som gav slaggstenen sin speciella struktur. Varje slaggsten berättar sin egen historia om hur smältförhållandena var vid masugnen den dagen när slagget göts. Om slaggstenen fick avkylas hastigt, fick den ett glas- eller emaljliknande utseende. Vid gjutning i kokillform fick den yta som var i kontakt med kall luft en glasig yta, och en grå kärna (Gunnarsson, 1994). Om slaggen innehöll en liten del kobolt eller krom, färgades den blå. Järn eller svavel kunde färga slaggen grön. Vid användning av mycket järnmalm, i förhållande till träkol, så blev slaggen brun eller svart.
Även andra typer av slagg kan ha olika färger och strukturer. Kopparslaggen som göts vid kopparverken blev mörka, nästan svarta. Kollar man närmare på kopparslaggtegel kan man upptäcka metallskimrande färger, som blått, grönt, violett och guld. Vällugnsslaggen, från vällugnen där tackjärn färskades till välljärn, fick en unik struktur. Vällugnsslaggteglet blev mörkt grå, ibland metallskimrande i färgen, med en typisk ringlig yta (Gunnarsson, 2016).
Byggnader av slaggsten
Byggnader av slaggsten begränsar sig geografiskt till platser där metaller har framställts. Uppförandet av byggnader med slaggtegel fungerade ungefär på samma vis som med lertegelhus. Slaggteglen lades i förband, som till exempel i renässansförband eller munkförband. Slaggtegelhusen följde samma utveckling som lertegelhusen i stil och teknik. Vid valvbågarna över fönster-och dörröppningar var det vanligt att tegel (Gunnarsson, 1994). När slaggtegel introducerades i Sverige i mitten av 1700-talet, skulle stenhus putsas. Vid slutet på 1800-talet skiftade modet, och nu ansågs det vackert att visa stommaterialet i byggnaderna. Slaggteglet fick vid denna tidpunkt ett uppsving, och de estetiska aspekterna spelade stor roll när man uppförde byggnader med slaggtegel i glasliknande stenarna som växlade i olika färger och mönster. Slaggtegel var ett billigt material att uppföra byggnader med. En vägg av lertegel var dubbelt så dyr, än en vägg av slaggtegel. Då lertegelstenar var mindre krävdes det mer stenar och mer bruk (Gunnarsson, 2016).
Vid samma tidpunkt som slaggtegel började produceras, började även byggnader av slaggflis att uppföras. Byggnader med slaggflis blev väldigt billiga, då man hämtade sitt byggnadsmaterial i de stora slaggvarparna som låg utanför hyttorna. Slaggvarparna som ansågs smutsiga och värdelösa, fungerade nu som ett upplag av byggnadsmaterial. Slaggflishusen uppfördes vanligtvis efter två olika metoder. Antingen så göt man slaggflisen tillsammans med kalkbruk i brädformer som staplades på varandra. Därefter togs brädorna bort och husen putsades utvändigt för isolering, samt för att skydda murverket mot väder och vind. Den andra metoden var att mura upp slaggflisen lagda i förband. Fasaden putsades, men lämnades även fri från puts av estetiska skäl (Blent, 1998).
Slaggsten var som tidigare nämnt ett billigt material att bygga hus med, men även beständig mot fukt. Slaggsten har därav vanligtvis använts i jordkällare, husgrunder och ladugårdar. Kollar man närmare på bebyggelsen där man framställt järn, så kan man se att slagg har haft en större roll i bebyggelsen än bara det. Vid bruken byggdes många av byggnaderna med slaggsten. Smedjor, verkstäder, kolhus, ugnar och arbetarbostäder uppfördes med den slagg som utvanns vid hyttan. En bit in på 1800-talet började även lantbrukens byggnader uppföras med slaggsten, som fähus, ladugårdar, trösklogar, brygghus och magasin. Vid slutet på 1800-talet, när slaggstenens estetiska aspekter började bli allmänt omtyckta, uppfördes arkitektritade skolor, kyrkor, mausoleums och gruvlavar i slaggsten (Gunnarsson, 2016).
Ett oersättligt byggnadsmaterial
Svartå bruk i Degerfors lade 1966 ner sin verksamhet. I Svartå bruk fanns den sista träkolsmasugn som fortfarande var i drift i Sverige (Olls, 1996). I och med nedläggningen av träkolsmasugnen i Svartå, försvann möjligheten att tillverka slaggsten. I 200 år tillverkades slaggsten för uppförande av byggnader. De byggnader som idag är uppbyggda av slaggsten, är de sista byggnader som någonsin kommer byggas upp med restprodukten från järnframställningen. Slaggstenen är ett oersättligt byggnadsmaterial. Materialet kommer aldrig mer att produceras. Slaggstenshus är ett kulturarv som i högsta grad måste vårdas. Det är viktigt att allmänheten och ägare av byggnader med slaggsten, inser hotet hos ett oersättligt byggnadsmaterial.
Slaggstenshusen speglar den tid i Sverige där järnexporten var Sveriges stora skattkammare. Färgerna och strukturerna i slaggstenen förtäljer om järnmalmen som smältes för att framställa det viktiga tackjärnet. De skimrande stenarna berättar en historia om när skogen var tömd och nya byggnadsmaterial var den högsta prioriteten, men de berättar även om det hårda slitet som krävdes när det glödande järnet skulle framställas. När arbetsplatserna har lagts ner, och människorna är borta, är det lätt att glömma bort det.
Slaggstenen blev Bergslagens byggnadssten. Slaggstenshusen representerar en originell byggnadstradition, samtidigt som de uppmärksammar områdets historia. Ruiner av järnbruk och hyttor är utspridda i Bergslagens skogbevuxna landskap. Att järn har framställts vid dessa ruiner är svårt att tro, men tur är väl då att slaggstenshusen står kvar som ett minnesmärke över de forna arbetsplatserna.