Språkgeni i Romfartuna
Redan som sjuåring började han studera i Uppsala och blev kvar där i tretton år. Exakt vad han studerade är inte känt men det bör i första hand ha varit språk, juridik och historia. Hans första utlandsresa påbörjades våren 1677 med England som första destination. Fartyget kapades och han fördes av danskar till Skien i Norge. Där gjorde han sig snart vän med sina väktare och fick full frihet att röra sig i staden och den kringliggande bygden. Han förvärvade arkivhandlingar såsom en pergamentshandskrift av Gulatingslagen (nu i Kungliga biblioteket, Stockholm) och ”en folkvisa på Telemarks eller snarare Valdres-mål, som han upptecknat och som finnes bland hans papper i Universitetsbiblioteket i Uppsala, åtföljd av en notis på latin och svenska om de norska böndernas sånglekar och bältespänningssed, vittnar om att hann dvalts ute i stugorna på landsbygden.” Detta citeras för att understryka bredden i den forskning han bedrev under sina resor livet igenom. Efter frigivningen fortsatte han sin studieresa, som varade i fem år, till Holland, Frankrike, Italien, England och Danmark. På alla de platser han kom till studerade han bibliotek och arkiv, tog kontakt med lärda och inflytelserika personer och, ofta genom dem, skaffade böcker och handskrifter.
År 1684 sändes en stor delegation iväg från Sverige till Moskva för att ratificera två fredsöverenskommelser, i Kardis (1661) och Pljussa (1667). Sparwenfeld deltog i resan som hovjunkare och blev kvar i Moskva i tre år för språkstudier bekostade av kungen. Under denna resa till Ryssland förde han dagbok varierande på svenska, franska och italienska. Dagboken hittades i slutet på 1800-talet i arkivet på Tidö i Västmanland och gavs ut år 2002 med översättningar och kommentarer: ”J. G. Sparwenfeld’s Diary of a Journey to Russia 1684–87. Edited, translated and with a commentary by Ulla Birgegård.” Bland alla mycket intressanta kommentarer som lockar läsaren till vidare spaning kan med hänsyn till anknytningen till Västmanland följande från den 10 juli 1684 citeras: ”emoth afftonen reste iag m. H. Commiss:boutenant att besse Marsiij iärnwärk…wesdhesse wärk tahlas mäst swenska och fransöska af dhe månge mästare som för någre och 20 år sedan är furtim förschrefne uhr sweriget, och säga sighafwa träbälliar äfwen som i sweriget, men ey förr än för 20 år sedan då kom een hijt ur sweriget som heter jan werre föddr i wästeråhs, som lärdhe dhem göra träbällier.”
I Moskva började han arbeta med lexikon och han införskaffade värdefulla och sällsynta böcker såväl tryckta som handskrivna. När han kom tillbaka till Sverige 1687 hade han med sig stora bokskatter med historiskt, geografiskt och språkligt värde vilka senare skulle berika bibliotek i Sverige.
I APRIL 1689 PÅBÖRJADE han en resa som skulle föra honom genom de flesta av Europas länder och till Nordafrika. Hanskulle på uppdrag av den svenska regeringen resa runt i hela Europa och söka reda på dokument och andra minnen efter de från Norden utvandrade germanfolken. Upphovet till detta var Olof Rudbecks Atlantica där han på olika grunder visar att kulturens urhem varit Sverige varifrån den sedan spritt sig till den övriga världen. Några givande fynd som stödde Rudbecks tankar gjorde han inte men under resan kom han i kontakt med många inflytelserika personer och införskaffade ett stort antal böcker. Bland allt han upplevt under den femåriga götiska resan kan nämnas att han under sju månader kom att vistas i Barbareskstaterna utefter Afrikas norra kust.
I Algier fann han sju svenska slavar och i Tunis sexton som han gjorde allt för att få friköpta. Vid hemkomsten till Sverige uppvaktade han med framgång kung Karl XI i detta ärende. Från Afrika sökte han sig till Schweiz eftersom man vid denna tid hade dunkla föreställningar om att folket i Schweiz, eller åtminstone i kantonen Schwyz, en gång kommit från Sverige. Han bodde bland annat i Spanien under nio månader. Där gjorde han ett av sina värdefullaste förvärv då han kom över Codex aureus, den engelska 700-tals handskrift som nu förvaras i Kungliga biblioteket, Stockholm, dit den 1705 skänktes av Sparwenfeld. Under en vistelse i Rom fick han audiens hos påven Innocent XII som erhöll en kopia av en rysk-latinsk ordbok av Sparwenfeld vilken denne länge arbetat med. Där umgicks han bland annat med flera kardinaler av vilka han erhöll ordböcker och läroböcker i sällsamma språk som iriska, armeniska, japanska, malajiska och annamitiska. Han fick i gengäld tillstånd av påven att fritt besöka Vatikanens arkiv och bibliotek, en ynnest som aldrig tidigare givits en protestant. I Rom skall han för övrigt ha förälskat sig i en nunna, Leonora Coltoni, och planerat att enlevera henne ur hennes kloster. Därav blev intet. Han lämnade Rom med några kringlor som hon bakat åt honom som reskost och kom efter fem år åter till Stockholm.
Hemma i Sverige, lastad med böcker och anteckningar, uppvaktade han kung Karl XI i Kungsör för att avlägga rapport. Han fick anställning som ceremonimästare vid hovet och introduktör av främmande sändebud inte minst tack vare sin stora språkkunnighet. 40 år gammal gifte han sig med den 20-åriga Antoinetta Sophia Hildebrand, dotter i en förmögen familj. Äktenskapet blev lyckligt med bland annat åtta barn. Men när hustrun dog efter nio års äktenskap grep sorgen honom hårt. Han tog avsked från sin tjänst 1712 för att på Åbylund helt ägna sig åt sina språkforskningar och kontakter med lärda ute i Europa, bland andra den tyske filosofen och matematikern G. W. von Leibniz, den tyske orientalisten Hiob Ludolf och den lärde ärkebiskopen här hemma Erik Benzelius d.y. Dessutom hade han sina många gods att sköta.
Med tiden blev han en enstöring. En samtida källa berättar: ”Han hade rest oändligt mycket, hade stort förstånd och war en stor Philosoph. Intet brydde han sig om, hur han war klädd, hade af hemwfwit randigt tyg hela klädningen, thär med gick han i öppen marknad i Westeråhs, fast han fick alla pojkar kring sig, handlade sielf alltid på mångelskstholar, bara at få thala med them. Thetta skrattade han sen åt och gjorde sina reflexioner och anmärkningar öfwer.”
Johan Gabriel Sparwenfeld gick bort vid närmare 72 års ålder den 2 juni 1727 och begravdes i Romfartuna kyrka i det gravkor som hans far låtit uppföra. När den sista av ätten, en sondotter, år 1805 begravts där murades gravkoret igen. Denne märklige man är ständigt närvarande genom det rika material han skrev, insamlade och donerade till svenska bibliotek. I bearbetning under hans namn trycktes under åren 1987–1990 Lexicon Slavonicum Vol. 1–5!