Ansikte av glas
Mosaikpärla med ansikte
Nere vid höftpartiet fanns resterna av en skära av järn med rester av ett skaft. Utöver mosaikpärlan med ansiktsmasker låg där en mosaikpärla med en vit slinga, en bärnstenspärla, två blåsvarta och elva blå glaspärlor, fem guldfoliepärlor, fem silverfoliepärlor och en mosaikpärla med ögonliknande mönster.
Graven ingår i ett gravfält från den äldre romerska järnåldern (0–200 e.Kr). Mosaikpärlan med ansiktsmaskerna har en diameter av 1,5 centimeter. Den består av en stomme av vit glasfluss. Runt pärlan löper ett drygt 6 millimeter brett band med tre svarta fält åtskilda av vertikala ränder i röd massa.
I de tre svarta fälten finns vita ansikten framställda vilkas konturer markeras av en gröngrå ram. Ögonbryn, näsa och näsborre är markerade av vinklade svarta streck. Munnarna är röda innanför en svart kontur. Öglan av brons, som ingick i fyndet, kan ha löpt genom pärlan och i sin tur varit fäst vid halsbandets snöre så att pärlan på så sätt burits med ansiktena rättvända.
Sällsynta pärlor
Pärlor med ansiktsmasker är sällsynta och anses i den arkeologiska litteraturen ha tillverkats i Mindre Asien såsom i Syrien, Svartahavsområdet och Alexandria under det första århundradet e.Kr. En annan grupp av mer prunkande och större ansiktspärlor anses komma från samma område men några århundraden senare. Den äldre typen skall ha kommit längs romarnas traditionella färdvägar och den yngre skall ha förmedlats till norden med den gotiska kulturströmmen från Svartahavsområdet.
Det är högst sannolikt att pärlor med ansiktsmasker inte tillverkats och burits enbart som prydnad utan att de ansetts äga magisk kraft. En teori är att ansiktena föreställer den semitiska gudinna som bland annat kallas Astarte. Hon var personifikationen av fruktbarhetskraften såväl bland människor som djur i naturen och dyrkades genom fruktbarhetsriter ”understundom av en synnerligen obscen och tygellös karaktär”. Visste den kvinna i Kolbäck som burit ansiktspärlan något om dess möjligen sakrala betydelse? Ja, kanske. Hon måste i alla fall ha ställt sig frågor.
Med en känsla av kittlande spänning erinras om Tacitus beskrivning av ”moder Jord”-gudinnan Nerthus och kulten kring henne i Germanien. Se vidare artikeln om Vattnets offer i Spaning nr 06/2004. Vi vet inte men det är ju tillåtet att spekulera kring den märkliga pärlan från Åsen i Kolbäcks socken.