Trumslagarpojken

I Närtorpet, ett soldattorp på Nedervi ägor i Lillhärad, levde under 1800-talets senare del soldaten Erik Alfred När (Nähr - red. anm.) och hustrun Edla Kristina, och där föddes nio av deras tio barn. Ernst Hjalmar var den sjätte i ordningen i barnaskaran, född den 23 juli 1875. Eftersom far, farfar och farfars far hade varit soldater låg det nära till hands att också han skulle bli soldat. Den unge pojken hade läshuvud, i husförhörslängden för 1880-talet noterade prästen att katekesförståelsen var god.

Den 21 maj 1888, vid 13 års ålder, antogs Ernst Hjalmar som trumslagare vid Västmanlands regemente och tilldelades soldatnamnet Dahl. Vid 17 års ålder, år 1892, blev han approberad (godkänd) på trummor och horn, vilka båda användes som signalinstrument.

År 1893 flyttade han hemifrån för att bli dräng på gården Halsmyran i Lillhärad men redan 1895 var han tillbaka i Närtorpet. År 1896 nämns han i inskrivningslängden vid Västmanlands regemente som stamanställd trumslagare.

År 1899 hände det mycket i Ernst Hjalmars liv. Han träffade en flicka, hemmansägardottern Agnes Vilhelmina Johansson (f. 1880), från Klemetsbo i Surahammar. Den 1 juli flyttade han till Surahammar, de gifte sig den 13 augusti och en son, Ragnar, föddes den 31 oktober samma år.

Han fick avsked från stamanställningen den 20 juli år 1900, vid 25 års ålder. Samma år gjorde han värnplikten. I husförhörslängden från denna tid är han antecknad som trumslagare och ånghammarsmed.

Ernst Hjalmar hade förmodligen planer på att förbättra villkoren för sig och sin familj. Han kanske inte var så populär hos sin svärfar, hemmansägaren, efter att ha gjort dottern gravid före äktenskapet. Han reste till Amerika år 1903. Där fanns redan en bekant, Carl Erland, som levde i New Britain.

Besöket blev inte långt, redan 1904 var Ernst Hjalmar tillbaka i Surahammar. Den 22 juli det året köpte han en tomt av sin svärfar för 50 kronor. Där byggde han ett hus åt sig och sin familj. Förutom sonen Ragnar fick paret sex döttrar i tät följd. Ernst Hjalmar titulerades år 1944 som stenarbetare, då var trumslagartiden sedan länge förbi. Den 30 november 1955 dog en av de sista trumslagarpojkarna vid Västmanlands regemente.

Bilden ovan föreställer Närtorpet i Lillhärad, fotograferat av Eva Timm på 1910-talet. På bänken utanför sitter Ernst Hjalmars äldre bror Karl Erik med hustru Tekla Sofia Johansson. Vid en inventering av växter vid övergivna soldattorp 2004 togs ympris från päronträdet som växer bakom paret på bilden. Idag växer Närtorpets päron på Vallby Friluftsmuseum i Västerås.

Signalinstrument

Gustav Vasa organiserade Sveriges försvar med en stående här av yrkessoldater. Till fotsoldaterna, infanteriet, skulle finnas trumpetare och trumslagare. Tidigt utfärdades instruktioner för hur trummor skulle användas vid marscherandet.

I samband med att indelningsverket infördes och boställen för trumslagare uppförts kom en kyrkolag som förbjöd trumspel för allmogen. Trumman fastställdes som ett militärt signalinstrument och inget nöjesinstrument.

Trummor kunde även användas vid vargjakt för att driva och fånga djuren, likaså för att kalla samman till skördearbete och för att varna för brand. År 1868 fanns det tre trumslagare i varje kompani vid Västmanlands regemente. Regementena hade förutom detta även musikkårer.

Lästips

Svenska knektar, Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred. Ericson Lars, Hallands bildningsförbund, I Halland Nr 1, 2013.

Dingtuna Lillhärad sockengille, Dingtuna Lillhärad genom århundraden, Västerås 1998.