"Till medvetna och nyttiga menniskor"

Under 1870-talet var vårdhemmet litet med få elever. Ungefär hälften var dövstumma och de andra så kallade ”idioter”. Från 1879 förvandlades Tysta Skolan till en renodlad ”idiotanstalt”. Eleverna undervisades i vanliga skolämnen. Pojkarna fick dessutom öva sig i trädgårdsskötsel, halmflätning och hantverk som snickeri eller glasmästeri. Flickorna fick övning i handarbeten och husliga göromål. Hemmets ändamål beskrevs så här: ”att i möjligaste måtto till medvetna och nyttiga menniskor uppfostra sinnesslöa barn, bibringa dem kunskap i läsa, skrifva och räkna samt förnämligast i handslöjder, så att de utgångna från skolan, kunna bidraga till sitt underhåll”.

Personalen vid vårdhemmet bestod av föreståndaren Rudolf och hans hustru, två lärare, en sköterska och två pigor. De dövstumma barnen hade i uppgift att vårda ”idioterna”. Årsberättelsen från 1881 beskriver elevernas arbete på följande sätt: ”Af de åtta barn, som äro bildbara, undervisas fem i renläsning, biblisk historia, naturlära, skrifva och räkna, därjämte i katekesen; de tre öfvriga hafva endast kunnat sysselsättas med handarbeten.”

År 1890 tog landstinget över verksamheten. Då fanns där skola, arbetshem och asylavdelning för tungskötta ”obildbara idioter”. År 1900 byggdes vårdhemmet ut för att öka antalet platser i skolavdelningen. I annonser i länets tidningar kunde man läsa: ”Vid Westmanlands läns uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn och i Sofielund emottages hädanefter i regel endast bildbara barn i en ålder ej under sex år men icke över tolv år…” Runt sekelskiftet fanns cirka 35 personer intagna, varav ett tjugotal tillhörde skolavdelningen. Då fanns två lärarinnor, en slöjdlärare, tre sköterskor, en kokerska och ett biträde anställda. 1910 fanns 33 barn inskrivna på skolavdelningen.

Skolan på Sofielund var avsedd för så kallade bildbara sinnesslöa barn, de som var mottagliga för uppfostran och teoretisk och praktisk undervisning. Utbildningstiden var på 1930-talet högst åtta år, men de flesta barnen blev kvar efter utbildningens slut. Det var problem med att slussa ut eleverna i samhället så ett nytt arbetshem byggdes för de elever som gått ut skolan. På så vis blev många kvar hela livet.

Märta Henrietta Eriksson föddes i mitten av 1920-talet och kom till Sofielunds vårdhem när hon var sju år gammal. Hon hade läs- och skrivsvårigheter och en mycket lätt utvecklingsstörning. När hon hade gått i skolan en tid lärde hon sig läsa. Efter konfirmationen ville hon själv lämna vårdhemmet, men blev nekad eftersom hon blivit användbar. Hon blev kvar för att hjälpa till med undervisningen och för att städa trappor. Hennes öde var inte unikt. Märta blev kvar i nästan 60 år. Först 1987, då vårdhemmet stängdes, fick hon lämna Sofielund. År 1948 var fastigheterna vid såväl skola som vårdhem hårt nedslitna. Skollokalerna beskrevs i inspektionsrapporter från skolöverstyrelsen som primitiva och opraktiska.

I början av 1950-talet beslutade landstingen i Örebro och Västmanlands län att bygga en internatskola för förståndshandikappade barn. Skolan uppfördes i Gersillaområdet i Kungsör och invigdes 1957. De bildbara barnen från Sofielund fick flytta dit liksom rektorn och större delen av skolans personal. Efter denna flytt blev Sofielund ett renodlat vårdhem för obildbara barn och vuxna fram till stängningen 1987.

Gersillaskolan bestod av 11 byggnader; undervisningsbyggnader, elevhem, expeditioner, gymnastiksal med scen och läkarmottagning. Dessutom byggdes ett elevhem för flickor i yrkesutbildning och Lillgården med plats för förskola för de minsta. Idrott fick stor betydelse för skolan som bildade Gersillaskolans IF. På området fanns en idrottsplats och på vintern fanns skidspår och isbana. Skolan byggdes till och 1965 rymde skolan närmare 150 inackorderade elever. På Gersillaskolan arbetade runt 100 personer, flest kvinnor. De flesta eleverna slutade skolan vid 18 års ålder, men vissa kunde få vara kvar till 20 års-åldern. Under 1970-talet började förståndshandikappade barn få gå i skola på sina hemorter och bo kvar hemma. Därmed började avvecklingen av Gersillaskolan. De sista eleverna lämnade skolan 1982.

Synen på utvecklingsstörda har förändrats mycket sedan 1800-talet. Många begrepp har använts för att beskriva och kategorisera människor som inte har samma intellektuella förmåga som det som betraktas som normalt. Under 1800-talet ökade kunskapen och intresset för den här gruppen, både vetenskapligt och bland de som kände sympati och önskade förbättringar. Tidigare hade människor med olika typer av fysiska och psykiska funktionsvariationer klumpats ihop i ett utanförskap som ofta innebar att de hamnade i socknarnas fattigstugor.

Några ord som använts från 1800-talet fram till idag, om människor med intellektuell funktionsnedsättning:

Dåre, sinnessjuk, idiot – bildbar eller obildbar, svårskött idiot, imbecill, sinnesslö – bildbar eller obildbar, efterbliven, förståndshandikappad, intellektuell funktionsnedsättning eller funktionsvariation.

Utvecklingsstörd – används idag och rekommenderas av FUB.