Gurka på tyskt vis

Frö till berömda gurkan

Han kom till Västerås 1728 inkallad från Tyskland av kung Fredrik I. I Västerås fick han i uppdrag att sätta den då förfallna slottsträdgården i stånd. Han bar med sig allehanda fröer som han fortsättningsvis kom att importera. Med frön från sitt gamla hemland och gödsel från landshövdingens stall vid slottet fick han fart på både trädgård och rörelse. Snart hade han ”begynt med gurkors planterande och försäljande såwäl till Stockholm som hela orten omkring, och är den, som gifwit anledning till samma planterings utwidgande såwäl wid Staden, som hos Folket på landet här omkring, så att en stor mängd insyltade gurkor årligen försändas till Stockholm”. (1754). Han fortsatte med fröimport under sin levnad och var vid sin död 1760 skyldig en handelsman i Lübeck närmare 3 000 daler kopparmynt för fröer.

Populärt att odla gurkor

Bonhsachs odlingar låg i nuvarande Vasaparken där slottsträdgården också låg. Gurkodlandet spreds snabbt utanför slottets domäner. Snart nog fanns gurklister i var och varannan gård i stadskvarteren där det också fanns rikligt med gödsel till fromma för odlingarna. Det sägs att gurkodlarna på sätt och vis tjänstgjorde som renhållningskarlar i staden eftersom hästgödslet betydde så mycket för skörderesultatet i djupsängsodlingen.

Vad som gjorde gurkodlingen så populär och lönande var nog västeråsarnas metod att lägga in gurkorna så att de blev både goda och hållbara. De små, korta och ovala västeråsgurkorna med sin grovknottriga fruktyta blev kända över hela landet, mycket tack vare odlarnas kunskaper som bland annat innebar att man insåg betydelsen av tillgång till fullgott frö.

De berömda västeråsgurkorna figurerar ofta i uppgifter från 1700-talet, framför allt under 1750- och 60-talen. Vid sekelskiftet 1900 hade gurkodlandet vuxit till en för staden så stor betydelse att dåvarande landshövdingen Hederstjerna ingående behandlade den i sin femårsberättelse. Han skriver: ”Druv- eller västeråsgurkan Cucumis sativus har av ålder odlats. I ett område i Herrgärdet odlades på 1840- och 1850-talen av en enda person gurkor på en areal av cirka elva tunn land*, vars skötsel krävde 20 à 30 personers biträde om sommaren. … Förutom den skörd som torgföres sändes västerås gurkor vida omkring i landet och ända till Kristiania, Köpenhamn och Tyskland ehuru i mindre skala och till få avnämare.”

Västeråsgurkan Arboga

Landshövdingen konstaterade också att odlandet av gurkor minskat eftersom det vid sekelskiftet hastigt tilltagande byggandet skedde på de gamla odlingslotterna. Dessutom hade det blivit svårare att få tag på gödsel vilket till stor del berodde på tillkomsten av stadens renhållningsstadga. Antalet hästar decimerades. Västerås gurksalteriaktiebolag, som hjälpt odlarna med inläggning och försäljning, gick omkull vid samma tid. Gurkodlandet fick en renässans på 1930-talet då skördarna uppgick till drygt 20 000 liter per år. Stora odlingar fanns då på Johannisberg, Stensborg, Karlsberg, Geddeholm, Stora Ekeby och Hamre. Gurkan har ytterligare en västmanlandsanknytning genom sorten Arboga som bildar ovala, mindre frukter med betydligt tunnare köttvägg än Västerås och med en vitare färg.

Västerås har således en invandrad tysk eller rättare sagt en mecklenburgare att tacka för epitet Gurkstaden.