Före Esso motorhotell

I Alsnö stadga, utfärdad under senare hälften av 1200-talet, reglerades böndernas skyldighet att ta emot vägfarande och under Erik XIV:s tid underlättades bördan för bönderna ytterligare genom en förordning om att det skulle finnas tavernor vid de allmänna vägarna. Därmed var det första steget taget för gästgiveriernas tillkomst.

Under stormaktstiden ökade trafiken med hjulförsedda åkdon markant. Adeln byggde stora gods. Flera stora ämbetsverk och statliga organ inrättades såsom posten och lantmäteriet. Detta bidrog till ett ökat resande och uppbyggandet av vägväsende, skjutsning och gästgiveri. 1649, under drottning Kristinas tid, kom den viktiga förordningen om ”Krogare- och Gästgifware Ordningh”. Då ålades en gästgivare att organisera skjutsningen, antingen med egna hästar eller genom att bönder som bodde i närheten av gästgivarens gård fick komma med sina hästar. Gästgiveriverksamheten kunde åligga en enstaka gård eller ett helt byalag.

Några år tidigare infördes beslut om en ”skjutsfärdspenning” som skulle göra det möjligt att förse ämbetsmännen med traktamenten och resepenningar. Administrationen av detta sköttes av Kammarkollegiet som regelbundet begärde in uppgifter om avståndet mellan gästgivaregårdar just för att kunna kontrollera reseräkningarna.

Skjutsningsplikten var förvisso betungande men för den resande en stor tillgång. Man körde efter ett bestämt schema och på bestämda sträckor. Resenärerna betalade för sig såväl till gästgivaren som till skjutsbonden. Vid varje gästgiveri fanns en tavla uppsatt som angav avståndet till närmast belägna gästgiverier samt uppgift om kostnaden, den så kallade skjutslegan. Sådana tavlor finns bevarade. En bestämd taxa reglerade kostnaderna för mat och dryck, ljus och ved och liknande. Ersättning för logi fick gästgivaren rätt att ta ut först efter 1734 då samtidigt gästgivarna i städerna befriades från skjutsningsplikten. Avståndet mellan gästgivargårdarna var mellan en och två mil. Med hänsyn till hästarna fick man inte köra eller rida mer än en mil på en och en halv timme.

År 1755 upp rättade lantmätare Pehr Billschier en för väghistorien i länet mycket värdefull karta med en ”Förteckning på Gästgifvaregårdarne med Mihltalen dem emellan och hvart ut de skjutsa”. Gästgivaregårdar fanns på ett femtiotal platser i det dåvarande länet. Kort tid efter Billschiers kartering kom ett påbud om att gästgivaren skulle föra dagbok vari skulle inskrivas alla resandes namn, deras färdväg samt antalet hästar de resande brukade. I böckerna fanns även plats för ”resandes annotation”, en kolumn för eventuella lovord eller klagomål. En ofta nöjsam läsning: ”Det vore nytigt för en allmänhet att få veta af hvad grund en gästgiivare har rätighet att av en resande taga 47 sk spec, för ett natthärbärge för mig och betjänt då man inte kunde få varmt och ej förtärde mer än en skål varm mjölk och 4 koppar tevatten”. I följande kolumn står att läsa gästgivarens redovisning utan närmare kommentar: ”1 rum med två sängar 12 sk, 1 d:o för betiänten 8, 5 brasor 10, 3 ljus 3, thevatten 5, skorpor därtill 2, mjölk med skorpor 7. Taxa summa 47”. (Västerås gästgivaregård 17 oktober 1794).

I september följande år klagar kapten Lemke på samma gästgiveri: ”Väntat 4 ½ timme på hästar och oaktat att jag vid min ankomst sade gästgivaren att jag var för hans Kongl. Höghet kommenderad. Ingen hållhäst fanns och gästgivaren påstod sig ej vara skyldig skaffa några hästar sedan hållet var ute. Således nödsakad angälla att en dylik försummelse måste enligt lagen beivras”. Kapten Lemke var på väg från Stockholm till Örebro. Dagböckerna bevaras idag på landsarkivet i Uppsala.

År 1878 upp hörde den under sekler för bönderna tyngandebördan att ge bidrag till personbefordran på våra vägar. Byggnader, som en gång tillhört ett gästgiveri, finns kvar på flera platser i länet. Till exempel den 1865 uppförda mangårdsbyggningen på Ekeby i Skultuna, en bodlänga från Hemmingsbo gästgivargård i Fläckebo socken står på Vallby friluftsmuseum, Hallsta by i Romfartuna socken, Hästbäck i Karbenning socken, Nykvarn i Björksta socken, Skrivargården i Västervåla socken, Vendle i Dingtuna, Kolbäcks gästgivargård. Där finns fler.

Gästgiveriets byggnader

Hur en gästgivargård kunde se ut vid 1800-talets början lämnar oss följande beskrivning av Nykvarns gästgivaregård och krog uppgift om:

I. En Byggning med förstuga, en Sal och 4 kammare under näfver och torftak;

II. En byggning för Gästgifwarens behof bestående af förstuga, Kök och tvänne Kammare å ena och 2:ne små Rum med Brygghus och Brygghuskammare å andra sidan, tillika med en af 2:ne kammare öfverbygd portgång, alltsammans under Brädtak;

III. En gammal Byggning, som består af en Förstuga och 2:ne stugor, af hvilka den ena nyttjas till hållstuga;

IV. Stall och vagnshus.

Skjutsförening

Det var bönder i Kolbäck, Svedvi, Berg, Säby, Rytterne och Munktorp som var ansvariga för skjutshållet i Kolbäck. Där skulle finnas 12–15 hästar redo per dygn. År 1845 bildade bönderna i trakten Kolbäcks Skjutsbolag och Gästgiverigård vilket kom att äga stora markområden. Hela Kolbäcks samhälle har vuxit upp på mark som en gång tillhört bolaget. Gården och gästgiveriet arrenderades ut och arrendator fick även ta ansvar för skjutshållet.

År 1875 öppnas järnvägen genom samhället och resandet till häst avtog. Skjutsföreningen började sälja ut sitt stora markinnehav både till privatpersoner och till järnvägen. Kolbäcks skjutsförening, som var landets sista, upplöstes så sent som 1951.

Källa: Kolbäcks Hembygdsförening

Livsfarligt vägval

Ur en gammal vägbeskrivning ”Gussjö broar i Fläckebo socken anlagda över en sank myra mellan tvenne sjöar, Gussjön och Fläcksjön kallade; här över har man förr ej utan livsfara kunnat färdas, men 1774 och 1775 äro dess broar av kavelvirke med stenmur och gräsfyllning fullständigt i stånd satta”. I bygden lever ännu såsom ett minne av de för färdemännen farliga myrarna i Fläckebo det i Jutarnas mun lagda ordstävet:

”För Gussjö myrar och Hemmingsbo putt Bevare oss Milde Herre Gud.”

KÄLLA: L.L. Lorichs, Vägar och gästgivaregårdar i Västmanlands län, Västerås 1932.